Månadsarkiv: maj 2014

Me too

Katie, som är tillbaka i London sedan ett par veckor, gör Stephanie sällskap till teatern. Hon har sin lediga kväll och leder Stephanie genom scenografin som om hon vore en kunglighet. En bättre guide än Katie hade inte gått att få. Hon har trots allt tillbringat sju timmar om dagen, sex dagar i veckan de senaste fjorton månaderna, i denna omslutna värld.
Efteråt dricker de fizz i baren tillsammans med Anna och några andra ur ensemblen. Sonya. Sam. Leslie. De gillar varandra, Katie och Stephanie. Jag får små rapporter via sms och känner mig så oerhört lätt där jag ligger, hemma i soffan. Nästan som om jag svävar. Jag har ingen aning om varför det känns så bra att de två har fått träffa varandra, men det gör det. Väldigt bra.
Katie följer Stephanie till hotellet innan hon tar nattbussen hem, till lägenheten med den blommiga soffan. Från bussen skickar hon ett meddelande. ”It felt like you were here tonight”, skriver hon. ”Can’t wait ‘til you are.”
Det går ett par minuter, ett annat meddelande landar hos mig, i Stockholm. ”Jag förstår”, skriver Stephanie från sitt hotellrum. ”Nu förstår jag allt.”

Annonser

Allt

Stephanie ringer. Hon säger, Hej, mår du bra, är du lycklig än? Och jag står i trappan upp till tornet där vi har våra föreläsningar och det är skoldag och nästan sommar och det är omöjligt att veta om jag är lycklig, men jag är glad. Nästan euforisk. Jag säger, Jag blev tidigt antagen, de gav mig en plats, jag är en av de fyra. Stephanie ler från Köpenhamn, jag hör det på tystnaden innan hon säger, Såklart att de gjorde. Hon säger, Jag åker till London för en konferens, vill du följa med? Trapphuset ekar, jag hör mina klasskamraters steg närma sig underifrån. Hon säger, Jag tänkte att vi kunde gå och se Katies föreställning. Allting stämmer plötsligt, bitarna faller på plats och jag tänker att Nu, ser jag. Nu äntligen ser jag hur det ska vara. De två måste mötas. Insikten gör mig ivrig och jag säger, När? När åker du? Stephanie ler från sitt kök, hon är långt borta och säger, I morgon, vi åker i morgon. Det är bara några steg kvar till föreläsningssalen och i morgon ska jag presentera arbetet med mitt manus för någon som inte kan vänta. Det blåser kallt omkring mig när jag säger, Jag kan inte. Stephanie blir tyst på ett sätt som gör att jag förstår att hon slutat le. Hon säger, Jag ville bara se det som jag hört dig berätta om, tillsammans med dig. Alla väntar på mig nu, dörren till salen är öppen. Dörren till Stephanie har smällt igen av korsdraget. Jag säger, Jag måste gå. Jag ringer dig, okej? Och hon är tyst och vi lägger på.