Månadsarkiv: oktober 2016

Anchor

Det är ljuvligt att återse Anna. Hon är utan tvekan en av mina bästa människor, kanske den bästa. Och trots att vi båda arbetar alldeles för mycket, bor alldeles för långt ifrån varandra, och ses alldeles för sällan, är det alltid som om hon bara varit ute ur rummet en kort stund när vi träffas igen.

Jag älskar de sena kvällarna med henne, de som spiller över in i natten, in i timmar av samtal, rummen fyllda av ord och trivsamt dunkel. När vi skiljs åt på söndagen är jag stöpt i ljus och lugn, en mer skimrande version av mig själv, en tryggare, gladare.

”Det låter som om du blir kvar”, säger Anna. ”Det låter som om London vunnit dig.”

Annonser

Pain forgotten

”Snart, Libertin”, säger Anna. ”Snart är jag fri.”
Jag skrattar. Den skrivande blir aldrig fri, eller är det ständigt, jag är inte säker. Jag säger det.
”Det motstående behöver inte vara fördrivande”, säger Anna. ”Ljus och mörker kan existera i samma kropp, samtidigt.”
Och det har hon ju rätt i.
Vi pratar om hur mycket man behöver umgås med sin text. Alla timmar, dagar, år. Det kräver kanske en särskild sorts vansinne. Jag trodde inte att jag besatt det, men det gör jag tydligen. Också. Som hon.

Recap, reload

Tiden rusar på och vardagen rusar på och jag, jag försöker finna frid på yogamattan men upptäcker där att jag nästan inte andas. De stunder av ingenting, av luft och grönt och hög himmel, som jag varit så noga med att stjäla mig under sensommaren har jag inte lyckats få med mig in i hösten. Jag har så roligt, jag är så trött.

Vi lanserar vår senaste produktion. Efter månader av att knappt våga snudda vid den ens i tanken i närheten av utomstående, risken att försäga sig ständigt en svart korp på axeln, läser jag om den i media, på facebook, på mina vänners läppar. De få pressbilder som tagits och släppts cirkulerar nätet och pressen. Det är skönt. Mest för att det känns som om jag inte jobbar alls när jag inte kan säga vad det är jag jobbar med.

Kvällen då champagnekorkarna flyger är jag rosig och matt, men lycklig. Det är en sådan märklig värld.

Quick fix

”Gosh, you’re freezing cold”, säger Katie när jag stoppar händerna under hennes tröja av precis den anledningen. Hon låter dem stanna, passar på att pussa mig på näsan.
Hösten har överraskat mig och mina tunna blusar, mina korta jackor, luftiga sjalar är allt för svala för vindarna där ute. Högst upp i garderoben ligger travar av vinterplagg, men jag har inte hunnit ta mig dit upp än, inte plogat tid i de allt mer hastigt försvinnande dagarna. Alltså fryser jag.

En morgon med fönstret fortfarande öppet från kvällen innan, vaknar jag till förkylningens oundvikliga grepp om halsen, rösten tyngd under rasp och glödgad hetta.
”Will you please just stay in bed?” säger Katie och suckar. ”You’re clearly not well.”
Jag skakar på huvudet, makar mig upp stödd på armbågarna.
”I can’t”, säger jag, hostar jag. ”I’ve got too much work to get through.”
”I’ll tell you what”, säger hon och kliver upp. ”I’ll make you a cup of tea and then we can talk about it.”
”Fine”, säger jag och faller tillbaka ner bland kuddarna.

Jag känner igen häxbrygden på doften, den dekokt hon själv brukar hälla i sig när hon inte har tid att vara sjuk.
”Will it kill me?” frågar jag när jag tar emot temuggen.
”Hopefully only your germs”, säger hon. ”But no guarantees.”
Hon kryper tillbaka ner i sängen, kurar ihop sig mot min axel.

En timme senare sitter jag vid mitt skrivbord på teatern.

Ease

Veckan faller undan bland de första gula löven, de kollektivt förkylda, överfyllda tunnelbanevagnarna på väg till teatern, bland höga himlar och lunchtimmar då vi sträcker ut oss i solen. Lapar. Det här är min bästa höst. Ni vet, tydlig framåtrörelse, njut i nuet, tacksamhet. Allt det där. Det gör mig till en provocerande trist dagboksskrivare.