Månadsarkiv: april 2017

No drama, just dinner

”Hey”, säger Ashley och låter glad när hon svarar. I bakgrunden hörs koncentrerade dunsar på dämpande underlag och kommandon som ropas i god akustik. Cirkusljud.
”Hi”, säger jag. ”Are you busy?”
”Rehearsals”, säger hon. ”For this weekend. I was just about to call you and ask if you’d come if I put tickets aside for Saturday.”
”Sure”, säger jag och tänker på att lördag är min födelsedag. Jag har inte gjort några planer. ”That’d be great.”
”Good”, säger hon. ”I was hoping you’d say that.”
”Ash, I’m sorry about last night”, säger jag. ”It’s just that I’m so… far from myself.”
”Don’t worry about it”, säger hon. ”I should have realised you’d need some space.”
Jag andas ut, lättad.
”Listen, I’d better crack on”, säger hon. ”I’ll call you later? We could grab dinner?”
”I might work late”, säger jag, värjer mig åter.
”You still have to eat, don’t you?” säger hon och jag kan nästan höra hennes skeva leende, ser framför mig hur ena ögonbrynet är höjt.
Jag tänker på utrymme. Jag tänker på tid. Jag tänker på att tiden går så snabbt ihop med Ashley, att utrymmet jag behöver tycks krympa med henne.
”You’re right”, säger jag sedan. ”Lebanese?”
”I’ll pick you up at eight”, säger hon.

Annonser

A bright blue sky is what I used to see

Vi går längs floden. Det är kväll och solen sjunker och luften börjar bli sval.
Ashley har fått längre hår och ett skrapsår i pannan som jag låter mina fingertoppar smyga över när hon möter mig utanför sceningången efter jobbet (”What happened?!” ”Oh, you know. Circus.”), men blåblicken är densamma. Leendet också.
Det är bara jag som är en annan.
Jag hoppas att hon inte ska märka det. Hoppas att jag lyckas lura henne.
Vi strosar i sakta mak längs South Bank och just som jag tror att jag lyckats passera som mig själv, kommer den. Frågan.
”Do you… want to talk about it?” säger hon, händerna i fickorna, blicken fäst någonstans i det brusande vattnet.
Jag skakar på huvudet. Inte nu, kanske aldrig.
”I want to talk about you”, säger jag. ”Or politics. Books. The weather. Circus. Anything, really.”
Hon nickar. Går tyst en liten stund.
”Trump’s an idiot”, säger hon sedan.
Jag skrattar till.
”That he is.”

Vi äter middag och pratar om det kommande valet. Om böcker. Cirkus. Teatern. Timmarna glider undan så som de gör när man trivs. Jag sitter mitt emot henne vid bordet och är lättad över att hon är tillbaka i London. Jag sitter mitt emot henne vid bordet och är livrädd för att hon ska försvinna. Det är en rädsla som jag lagt mig till med de senaste månaderna.

”How long are you staying for?” frågar jag när vi tar sällskap till tunnelbanan. Hon har inte nämnt när hon planerar att resa igen, har inte nämnt nästa turné, nästa projekt.
”How about forever?” svarar hon och blinkar åt mig, ett litet allvar i undertonen.
”Who are you and what have you done with Ashley?” retas jag.
Hon puffar till mig med armbågen, händerna fortfarande djupt nerstuckna i fickorna på kappan.
Det är kallt.

På perrongen, när hennes tåg rusar in före mitt och hon som vanligt böjer sig fram för att kyssa mig på kinden, vänder jag mig bort. Det sker omedvetet och reflexmässigt och jag ger henne en hastig kram istället, kan knappt se henne i ögonen. Skäms över att jag värjer mig. Skäms över att jag är så sprucken.

Storkens år

”I’m going to be a big sister”, säger Den Lilla Katie, bär sitt stoltaste ansiktsuttryck genom duggregnet hem från skolan.
Jag går bredvid, bär hennes bokväska i ena handen, håller hennes späda hand i den andra.
”So I’ve heard”, säger jag, up-beat, för att inte beaten up-tonen ska höras (den har ingenting med Joannas växande mage att göra). ”That’s wonderful, sugar.”
Den Lilla Katie skuttar fram längs trottoaren.
”Will you stop calling me ’sugar’ now?” frågar hon, liten oroston instucken i ljusa rösten.
”Only if you want me to”, säger jag.
”I want you to call me sugar until I’m all grown up”, säger Den Lilla Katie. ”Maybe until I die.”
Jag nickar.
”Then I will”, lovar jag.
Regnet tar i, vi har inte långt kvar hem.
”What will you call my baby brother?” vill hon veta. ”He needs a pet name.”
”Oh, I don’t know”, säger jag. ”Do you have any ideas?”
Hon rynkar ögonbrynen i koncentration.
”’Snickers’”, säger hon. ”If he’s sweet. Or ’cotton’, in case he’s very soft.”

Secretly waiting

Jag går ensam på teater.
Det är inget särskilt med det, jag gör det ofta.
Just den här pjäsen skulle hon ha sett intill mig.
Den tomma stolen bredvid,
jag kan inte ens förmå mig att ställa min väska på den,
lägger min noggrant hopvikta jacka i knät.

I am a world (self contained)

Jag är så trött.
Kroppen är svår att vara i.

Jag går till trädgården, försvinner under de enorma ekarna, smeker fingertopparna över blad och knoppar. Det är april och den första försiktiga sommardagen, människor tar av sig skorna i gräset och öppnar sig för värmen. Slår ut. I skuggan är det ännu behagligt svalt, men solen smeker huden och jag smyger ut i den, sätter mig och lapar i mig ljuset. Jag slappnar av, flyter ut i kanterna, men sluter mig åter innan jag reser mig och går.

Ingenting ska komma in.
Jag öppnar inte för någon.
Aldrig igen.

Terror är ett språk jag inte förstår

Stockholm, kära Stockholm.

Världen är en ljus och varm plats, minns det. Hopp bor i människan och varje blick du möter i myllret bär sin historia. Också den sjunde april förankras i oss. I den smala spricka där mörkret bröt sig in och gjorde sig påmint. Låt det inte få fäste, det är blott ett undantag. Minns det.

Var snälla, gå trygga.

The Sunday life

Projekten som slukat mig de senaste månaderna börjar knytas ihop och bli färdiga. Långsamt kommer jag till ytan igen. I mina blåsvarta stunder har jag fruktat ögonblicket då tid ska spilla ut framför mig. I de ljusare har det känts som en befrielse.

Jag längtar ut i ljumma luften, gröna ljuset genom trädkronorna, mjuka gräset under fötterna, bakom ryggen utsträckt. Trevande ska jag känna på ledighet, ett litet tag åtminstone. Några eftermiddagar här och där som bara är mina. Jag tror att jag kanske behöver det.