Månadsarkiv: november 2019

Nästa fas

Min barndomsvän Katarina får en dotter. Hon kommer fyra veckor för tidigt och har Katarinas näsa. På fotot är hon röd och skrynklig och liten där hon ligger i sin mammas famn och jag överrumplas av känslor inför denna nya människa som sparkade mjukt mot min handflata i somras. Förundras över intensiteten i dessa, är inte beredd på värmen. På kärleken.

Mitt tidigaste minne av Katarina är nyfiken blick under tjock lugg och händerna djupt nedstuckna i fickorna på en röd manchesterklänning den första dagen i lekis. [Insert: tjugofem år av vänskap.] Nu har hon ett barn. Det känns så oerhört stort. Alldeles enormt.

Att kasta en blick över axeln

Läser Expectation av Anna Hope och känner mig hemma under huden på de tre vännerna, deras komplexa relationer. Till varandra, till sig själva. Hope fångar vad det är att vara trettio-nånting och försöka få överblick, att vakna upp ur sina tjugo och se tiden som flutit undan, slungat en in i vuxenhet utan att en riktigt märkt när det skett. En var-det-såhär-det-blev-roman utan det där slutgiltiga, lite misströstande, som ofta etableras kring äldre romanfigurer som når samma uppvaknande senare i livet. Istället genomsyrad av den där lätt svindlande känslan en kan få av att begrunda sitt liv fram till en viss punkt, den som påminner om att gå balansgång på något smalt och vingligt. Armarna utsträckta. Ögonen slutna. Pulsen dunkande i öronen. Inte rädsla direkt, snarare adrenalinet som pumpar vid tanken på att falla, att vara medveten om risken. Trevandet, var nästa steg ska placeras. Ovissheten.

Hope målar naturtrogna porträtt av dessa kvinnor, förskönar inte. Förvrider inte heller, det är aldrig groteskt, aldrig överdrivet. Bara ärligt. Genuint. Expectation är en roman som hittar mig vid rätt tidpunkt i livet, som sammanfaller med mitt eget pågående. Där jag, liksom romankaraktärerna, just nu försöker foga samman mina förväntningar kring hur det skulle vara med hur det är. Dessutom uppskattar jag Hopes språk, exaktheten. Nyanserna. Ni kan se det här svamlandet som ett boktips, om ni vill. Eller som en lägesrapport från mitt undermedvetna.

Livet, alltså. Ja. En balansgång med ögonbindel.

Vem tar bussen till akuten?

Ashley sträcker på sig. Sticker ut ena foten utanför täcket. Gäspar.
”Morning”, säger hon med hesa morgonrösten som jag tycker så mycket om. Avsaknaden av regnsmatter mot fönstret. Solstrimma över parketten.
”Hey”, säger jag och ler, ”it stopped raining.”
Ashley sätter sig upp. Hon gör det hastigt, rörelsen är plötslig.
”What’s going on with your face?” säger hon och rösten låter skrämd.
”Nothing?” säger jag. ”What do you mean?”
Hon rör vid min mungipa, den högra.
”Smile”, säger hon.
Jag ler igen, lite prövande. Är inte helt säker på vad som pågår.
”Your right side doesn’t follow”, säger hon och är plötsligt halvvägs upp ur sängen. “Where’s my phone? We need to call somebody.”
Jag sitter upp nu, trevar försiktigt med fingertopparna över muskler som faktiskt inte lyder.
”Calm down, please”, säger jag. “It’s probably just a pinched nerve or something.”
Ashley skakar på huvudet, stoppar ena benet i jeansen samtidigt som hon spanar efter telefonen på golvet intill sängen.
”It could be a stroke”, säger hon.
“It’s not a stroke”, säger jag. “I’m thirty-one years old. I can move my arms and legs, my speech isn’t slurred and the only confusion I’m experiencing right now is related to your massive over-reaction to this situation.”

Jag går till badrummet och tittar i spegeln. Ena mungipan följer inte med när jag ler, halva hakan är orörlig när jag grimaserar, kinden känns stel. Men ögonen och ögonbrynen rör sig som de ska på båda sidor. Jag provar att höja armarna ovanför huvudet. Inga problem. Jag tänker på vilken dag det är (måndag) och vem som är premiärminister (fortfarande Boris Johnson, tyvärr). Från köket hör jag Ashley förklara läget för sjukvårdsupplysningen. Ansiktsförlamning, tänker jag. Det är förstås en ansiktsförlamning. Situationen är så märklig att jag skrattar till där jag står framför spegeln. Det ser märkligt ut. Snett. En av mina lärare i mellanstadiet fick ansiktsförlamning när jag gick i fyran, från september till december hängde ena ansiktshalvan stum och orörlig. Det såg hemskt ut.
Jag går ut i köket.

”Here”, säger Ashley och räcker mig telefonen, ”they want to speak to you.”
Jag tar samtalet och svarar nekande på ett tjugotal strokerelaterade frågor. Rådgivaren ber mig kontakta en läkare inom en timme. Jag ringer min vårdcentral, som ringer upp medan jag kokar havregrynsgröt och Ashley duschar.
”It’s probably Bell’s Palsy”, säger läkaren och jag nickar för mig själv med telefonen inklämd mellan hakan och axeln. Bells pares. Ansiktsförlamning, alltså.
“But,” fortsätter läkaren, “since you can move your forehead and raise your eyebrows, I need you to go to A&E.”
“Wait, what?” säger jag och tar kastrullen av spisen.
“That’s actually a sign of stroke, so I need you to have a scan”, säger läkaren. “Are you okay getting to a hospital?”
Jag hör hur Ashley vrider av vattnet i duschen.
”Yes”, säger jag och känner hur pulsen går upp lite. ”I’ll go straight after breakfast.”
”No”, säger läkaren, ”you need to go now.”

Sedan följer tio minuter av lätt panik medan jag duschar, klär på mig och borstar tänderna. Ashley far runt i lägenheten och letar laddaren till sin telefon medan hon muttrar att jag är en idiot som väljer att ta en dusch när en läkare just sagt åt mig att åka direkt till akuten. Hon har förstås rätt. Jag är en idiot, och jag hade varit fullkomligt förbannad på henne om hon hade gjort samma sak, men jag är också helt säker på att jag inte fått en stroke.

På A&E tittar akutläkaren på mig noga i fem sekunder och konstaterar, ”You’ve got Bell’s Palsy.” Sedan testar han mina reflexer, kontrollerar muskelfunktion i armar och ben på jakt efter försvagningar, skriver ut en kortisonkur och säger att det kan ta upp till sex månader innan det går över. Någon skiktröntgen behövs inte.
Vi hämtar ut receptet på sjukhusapoteket och tar bussen hem. Ashley ser ut som ett vrak, jag ser ut som ett snedare, något mer skeppsbrutet vrak. Vi kraschar i soffan. Klockan är halv elva på förmiddagen och jag sms:ar Chris att det inte är någon fara, men att jag inte kommer in till teatern idag. Ashley ställer in ett möte.
”Not your average Monday morning”, säger jag och lutar huvudet mot soffans ryggstöd.
”Who the heck insists on taking the frikkin bus to A&E with a suspected stroke?” suckar Ashley. “I thought I was the only reckless part in our relationship.”
“I’m glad I’m still able to surprise you”, säger jag.
Hon kastar en kudde på mig.
”Idiot”, säger hon.
Jag ler.
Snett.

Ögonblicksbild

Lördagskväll i Bonfire Weekend och vi kurar inomhus medan regnet piskar mot fönstren. Gul varning för vind. Röd varning för förkylning. Jag och Ashley ser sista säsongen av Orange is the New Black flera år efter alla andra, äter tacos och ligger skavfötters i soffan. Snorar. Skrattar. Småbråkar om vem som ska diska. Småhånglar vid diskbänken istället. Sedan diskar hon och jag skriver till er. Ett vykort med korta, snäva rader. Ingenting händer, allt händer samtidigt. Som vanligt, alltså.