Vad som återstår

Jag träffar Ashley. Vi går ut och äter på en restaurang i närheten av min lägenhet, där man kan sitta ute. Det är vår. Äntligen är det vår och magnoliorna blommar. Jag har svårt att beskriva henne, har nästan svårt att ta in henne nu för tiden. Som om själen värjer sig, det gör lite ont, helt enkelt.
Jag har kvällen fri, jag har slutat amma, jag har en ettåring som sover bra.
Hon har en ny PhD, ett nytt jobb, en ny partner.
Allt är nytt.

Vi talar om världen, så som vi ofta gör, nu när vi inte längre talar om oss med samma intensitet som tidigare. Det är inte längre våra planer, vår framtid, det är hennes och det är min. Separat. Så talar vi om barnet, som är mitt, inte hennes, men som är hennes gudbarn och som jag vet att hon älskar mer än vad man förväntar sig att en gudmor ska. Barnet, som kom emellan oss, som kom emellan mig och allt jag brukade omge mig med, för att det är sådant som händer när man går igenom prövande situationer och bara kan tänka på en enda sak, bara kan vara en enda funktion. Ett konstaterande, ingenting annat.

Jag frågar om hennes nya, som jag alltid gör, eftersom jag genuint tycker att det är en bra person, och hon svarar och berättar lite mer, men utelämnar detaljer som jag nog helst inte vill höra, och kanske letar jag nostalgi i hennes röst, kanske noterar jag bara att den saknas. Och jag känner ingenting kring det, bara en sorts tomhet. Märker att jag saknar henne trots att hon sitter mitt emot mig vid bordet. Hur man kan sakna något och ändå inte vara beredd att vända tillbaka, så märkligt.

Tar sällskap en bit på vägen hem. Hand i hand, som vi brukade. En kyss på kinden vid tunnelbanestationen, inte ett avsked, bara ett hej, vi ses snart. Så självklar.
Och jag ser henne gå, hon jag älskade.