Att vara här

Jag ligger efter i mitt bloggläsande. Inte lika mycket som jag ligger efter i mitt bloggskrivande, men närapå. Därför tar det två veckor innan jag i min RSS-läsare når fram till Floras generösa inlägg om dagboksbloggar, och hittar mig själv där. Blir varm om både kinderna och hjärtat, förstås, men tänker också på hur märkligt det är att någon undrar vad som hände, var jag tog vägen, när jag ju varit här hela tiden.

Att skriva anonymt är att vara osynlig, men det är också möjligheten att blotta sig så mycket mer än man annars skulle. Sådär som man inte gör inför människor som ser en, vet vad man heter och hur man går och står. Sådär som jag har gjort, här. Det är lätt att glömma att ni som följt med i mitt liv på det här sättet ju inte kan fortsätta göra det om jag inte skriver.

Det är förresten inte så att jag inte skriver. Jag har skrivit mig igenom en mastersexamen i litterär gestaltning sedan vi hördes senast, jag har skrivit en kortroman, jag har skrivit en del dikter och en handfull essäer. Men jag har inte skrivit blogg. Kanske mycket för att jag nyss fick ett barn till (tänk!) och känner en ovilja kring att skriva om barnen. Jag skriver förstås om barnen och vad de gör nästan varje dag, men det blir text som tillhör dem. Små dagböcker om vårt lilla liv tillsammans. Och eftersom mitt liv just nu är så mycket vårt lilla liv tillsammans har det blivit väldigt sparsamt med bloggskrivandet. Men! Jag saknar er och uppskattar oerhört mycket att ni fortfarande kikar in här.

Jag grunnar på hur jag ska kunna dela sådant jag skriver i eget namn med er, den där kortromanen till exempel. Den gör sin vända hos några av förlagen nu, så kanske kommer den ut så småningom. Jag tror att ni skulle gilla den. Kanske var jag förresten dum som inte skrev om bloggen i följebrevet.

Nå, så dags nu.

Poängen är i alla fall att jag absolut skriver, och att jag tänker att det vore så roligt om ni läste. Logistiken har jag inte klurat ut än.