Månadsarkiv: februari 2015

Vill dig

Jag tänker på åtrån till en annan människas kropp. En annan kvinnas bröst mot mina egna, en annans utandning under händerna. Hud, kött. Närvaro, närhet, när som helst. Lust. Att sträcka sig efter henne och veta att man får. Att ingenting är förbjudet, fel eller fult. Att hon är tillåten mig och jag tillåten henne.

Det är så lätt. Så långt ifrån enkelt.

Tidiga mornars tacksamhetsklubb, en medlem

Tre dagar in i den första högintensiva veckan på teatern. Alla är förkylda. Alla jobbar ändå. Jag åker hemifrån 07:25 om mornarna och kliver med lite tur av tåget på stationen igen 19:48. Igår gick jag och lade mig halv tio, direkt efter middagen. Något sådant har inte hänt på månader, kanske år.

På tunnelbanan i rusningstid, då man ofta fått låta ett eller två tåg passera för att de är så till bristningsgränsen fyllda och det inte går att klämma in en enda liten människa till i vagnen, tänker jag (inklämd mellan alla kostymklädda, välkammade) att det är tur att jag är så förälskad i teatern, det är tur att jag är på väg till något jag gillar.

En sista ledig helg

Det är någon sorts vår i England nu. Glassbilen har intagit sin plats i parken, i slutet av allén. Platanträden står nakna och spretiga än, men krokusen och påskliljorna och snödropparna blommar i gräset. Jag älskar att man kan vara ute utan att frysa, utan att det snöar, slaskar. Tolv grader och solen skiner från klar himmel. Jag sitter i parken och passar på att andas in sådär djupt som man gör innan man dyker, rädd att det redan ska vara sommar när jag tittar upp. Så mycket ska hinna hända den här våren. Kalendern har aldrig varit så till bristningsgränsen fylld tidigare, inte hjärtat heller. Jag påminner mig själv om att stanna upp och njuta. En minut här och där bara. Se var du står. Det är så lätt att missa, när det man längtat efter och jobbat hårt för plötsligt händer. Att slukas av ögonblicket och bara göra. Glömma att man lever.

En onsdag av den sort man lätt glömmer

Det nya schemat skickas runt på teatern och vi upptäcker att vi står inför en period av 50-timmarsveckor. Den tjugoåttonde mars är det premiär för den nya produktionen och fram till dess jobbar vi lördagar också. Det innebär att min flytt måste ske en söndag. Eller en vardagskväll, men det känns riskabelt att räkna med. Inga kvällspass är inplanerade, men vem som helst begriper ju att ingen av oss kommer att åka hem före midnatt sista veckan innan premiär. En söndagsflytt får det bli. Undrar när jag ska hinna packa.

När jag kommer hem regnar det och staden syns inte från krönet, bortom hustaken finns bara dimma. Jag handlar pasta med ricotta och spenat i butiken på hörnet och går hem och läser Jennifer Saunders biografi Bonkers. Det porlar i stuprören och räven som bor längst ner i trädgården syns inte till.

På gatan där jag bor

Vardag

Och dagarna trillar undan en efter en och det är lite märkligt men känns inget särskilt. Jag upptäcker att jag börjat betrakta London som en stad som tillhör mig. Den är inte främmande längre, känns inte ens särskilt stor. Jag lägger inte längre märke till att folks kläder doftar av en tvättmedelssort som luktar utomlands och jag upplever inte att bilarna kör på fel sida av gatan.

Det är måndagskväll. Jag står på Piccadilly och väntar på bussen. London myllrar omkring mig. Nyss kramade jag Laura hej då vid tunnelbanan. Det slår mig att jag inte alls är orolig där jag står. Mitt i en av världens största städer, ensam, sent en vardagskväll. Jag känner mig trygg. Jag befinner mig i det där välsignade halvtillståndet av att känna mig hemma och förundrad på samma gång. Det är ovanligt att de båda känslorna ryms i samma kropp samtidigt. Jag njuter av att få ha kvar den där överväldigande känslan av hur vacker den här staden är ibland. Hur lycklig jag är över att vara här. Bo här.

(Men jag saknar filmjölk och knäckebröd och smågodis.)

Just keep swimming

Det tar ett par dagar för Katie att hitta ner till paketet i resväskan. När hon når det förstår hon omedelbart vad det är för sorts present. Ringer och mumlar ett mjukt I get it and you’re amazing, thank you och jag frågar hur hon har det och hon låter glad och trött och det är väl ungefär så jag själv känner mig. Kanske aningen mer trött än glad.

Till mig själv köper jag ett medlemskap hos National Sport Center. Börjar använda det omedelbart, dyker från kanten och simmar oräkneliga längder i tävlingsbassängen som ligger blank och öde. En uttråkad badvakt sitter i tornet i ena änden och tittar medan jag simmar. Där, under ytan, tänker jag inte på någonting. Bara längderna, vattnet, rörelsen. Det är allt.

Sådant man tänker på klockan 02:46 i hennes säng

Allting är temporärt. Tanken slår mig lika hårt och plötsligt som en kollision mellan två kroppar och jag sätter mig upp, flämtande, som ur en mardröm trots att jag var vaken. Blicken faller på golvet där Katies resväska står, till bredden fylld av kläder och skor. En randig tröja och en blommig blus sträcker sig över kanten på väskan, som om plaggen vill stanna kvar här. Jag sträcker ut handen och rör vid tyget. Det saknar en kropp. Den kropp som sovande rör sig under lugna andetag strax intill mig i sängen. Temporär. Ytterst temporär.

Manuskriptet ligger på stolen bredvid sängen. Sidorna är tummade och skrynkliga av de många genombläddringarna det utsatts för. Katies handstil klättrar i marginalen, hennes understrykningar flyter in i texten. Allt är ett försök att tämja texten, att göra den till hennes. Jag iakttog Katie igår kväll medan hon långsamt närmade sig. Jag satt i den blommiga soffan och såg hur hon smög som en hungrig lejoninna genom orden, redo att kasta sig över sitt byte, och när hon var tillräckligt nära tog hon ett språng och något förändrades. Plötsligt lät inte replikerna som de gjort tidigare, hon hade erövrat dem och nu var de hennes. En del av mig önskade att jag kunde låta mig tämjas på samma vis.

Jag lägger mig ner igen. Katie drömmer intill mig. Sömnen rör sig i hennes ögonfransar. Snart kommer klockan att vara halv sex och jag kommer att kliva upp tillsammans med henne, tillsammans med skådespelerskan, tillsammans med rollen i manuskriptet. Jag kommer att koka kaffe och vi kommer att klä på oss, äta en hastig frukost och Katie kommer att komma ihåg saker som hon glömt att packa. Sedan kommer vi göra sällskap ner för trapporna och ut på gatan. När taxin kör fram får jag en knut inombords, i magtrakten. Jag kommer att se Katie kliva in i baksätet på bilen, chauffören kommer att ställa in hennes resväska i bagageutrymmet. Bilen kommer kanske att vara svart. När bakluckan stängs med en effektiv smäll kommer Katie att inse att manuskriptet ligger kvar på stolen bredvid sängen och jag kommer att springa upp och hämta det. För det kommer jag få en kyss som kommer att kännas för kort. Vi kommer att vinka åt varandra. Jag ser hennes ansikte, lite suddigt genom bilens bakruta, och när taxin kör ut från trottoaren kommer vi att titta på varandra medan jag blir mindre och mindre där på trottoaren. Tillslut kommer Katie att vända sig om. Ansiktet mot de som väntar på henne någon annanstans.

Be still my heart

Så kommer den tillslut, den där avskyvärda sista kvällen innan hon ska ta flyget till Belfast och bli borta en dryg månad. Jack tror att hon redan åkt. Att kvällen innan var sista kvällen. De åt middag ihop på Jamie Olivers italienska restaurang och Katie sa att maten var god men att de inte hade så mycket att prata om. Hon och Jack.

Vi ska inte gå ut. Vi ska äta tillsammans i hennes kök, tillbringa kvällen i den blommiga soffan. Vi tycks alltid ha saker att prata om. Det har gått arton månader men samtalsämnena tar aldrig slut, orden skulle kunna sippra ur os hela nätterna. Ändå är min favoritsysselsättning den att vara tyst tillsammans med henne. Att vara inuti mitt huvud och veta att hon är bredvid mig. Att gå runt och plocka i hennes kök, laga mat, koka te, diska. Fundera lite. Skriva. Anpassa mina rörelser efter henne. Säga hey, I was thinking about this and that and so on and so forth och få henne att titta upp, fästa blicken på mig och lyssna. Bara lyssna. Jag tycker om att vara tyst tillsammans med henne. Tycker om när hennes röst bryter tystnaden för att inflika saker som hon tänker på. Tycker om att bara existera.

Den här sista kvällen är vi alltså här och vi står i hennes kök, hon vid diskhon och jag vid spisen. Det känns precis som vanligt. En vanlig kväll, bara. Om jag sträcker armen ut från kroppen kan jag snudda vid henne, hon är inte längre bort än så. Än. Jag lagar ratatouille. Hon tittar på. I sovrummet står hennes resväska packad. Vi har olika metoder för att packa resväskor. Jag viker allting minutiöst, Katie släpper plaggen huller om buller. En tröjärm hänger utanför. Hennes packningsstrategi gör det enkelt för mig att sticka ner paketet i resväskan och gömma det under en svart trikåklänning. Det är ett litet paket, inslaget i mintgrönt presentpapper med gräddvit rosett. Hon kommer att hitta det där och veta vad det är för något, att det är en present som man öppnar när man känner att man behöver något extra. Hon har hört om det gula timglaset.

Jag förstår inte varför en månad känns som en sådan evighet, som en ocean av tid. Jag antar att känslan bottnar i min skräck för att någon av oss ska drunkna i den där månaden. Hon kommer att jobba i princip dygnet runt tills hon är tillbaka igen. Jag också. En månad är bara en månad, är trettio dagar, är inte så länge alls men ändå en evighet. En avgrund. Ett världshav.

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar

Vi går och ser Little Light på Orange Tree. Det är premiär och trångt och Katie sitter så nära att jag känner hennes kroppsvärme genom kläderna. Scenen, alltid in-the-round, har fått ett naket brädgolv och väggarna har draperats i byggplast. Ett matbord med fyra omaka stolar står i mitten av rummet. Ljudet som sveper över scenen är brus från havet, måsar och vind. Om fyra dagar reser hon. Jag tänker på det en stund varje dag, att hon blir borta ett tag. Det får mig att känna mig ensam på ett sätt som jag inte tycker om.

Little Light handlar om en förlust. Om sorg. Om att inte kunna gå vidare, eftersom smärtan efter den som försvann är det enda som finns att hålla sig i. Det börjar lätt och luftigt med Alison som kommer hem till sitt hus på stranden och maken Tedd har rivit ut trappan till övervåningen. Ljuset behövde släppas in, tycker han. Han har dessutom lagat fiskpaj istället för lamm till den mycket speciella lunchen. En lunch som måste vara exakt som den alltid har varit, just den här dagen varje år. Annars kommer något fruktansvärt att inträffa. Medan skeendet avancerar är det som om rummet krymper omkring oss, pjäsen tätnar och mörknar och avslöjar tillslut den tragedi som fått samtliga karaktärer (Alison, Tedd, Alisons syster Clarissa) att tappa greppet om sig själva. När ljuset tänds efter de sista sekundernas skälvande mörker och skådespelarna skakar av sig sina roller, är jag maskararandig och dämpad. Jag ser mig omkring, tittar på publiken runt om mig, och upptäcker att vi är uppdelade i två skilda grupper. De gråtna och de oberörda.

Det finns vissa aspekter av sorg som man bara förstår om man gått igenom dem. Det finns vissa detaljer, tankar, nyanser, fragment, som inte är allmängiltiga, går att beskriva eller sätta sig in i. Jag vet. Och när jag betraktar publiken i salongen ser jag att det finns flera här som vet. Liksom en hel drös som inte har en aning.

Katie har inte sett så mycket av min sorg. Den som jag inte är riktigt klar med, trots att det gått över fyra år. Hon vet knappt något alls om den. Den dominerar mig inte dagligen, jag har gömt den så djupt att jag har svårt att hitta fram till den. Jag begravde den nästan omedelbart efter att den drabbade, i samma kista nästan, men sorg flyter alltid upp om man inte hanterar den. Jag har inte gjort det än, inte tagit upp den i ljuset och tittat på den. Jag bär den fortfarande som ett svart djur i min bröstkorg, som en skugga på min rygg.

När vi lämnar teatern säger vi inte så mycket. Jag är lite tagen av pjäsen, är någon annanstans i tanken. Katie är tyst men närvarande. Jag inser att hon förstått något om mig som hon har undrat över. Som jag inte förstått att hon har undrat över.

35m2

Jag har äntligen bestämt mig för att flytta. Lämna den kyliga lägenheten på nedre botten för något annat. Bostadsmarknaden i London är fruktansvärd, dyr och svårnavigerad, men det finns åtminstone lägenheter. Ändå tar det mig veckor att hitta något att ens titta på, området jag vill åt är eftertraktat och till största delen villabebyggelse. Det är ont om bra lägenheter, ont om lägenheter över huvud taget.
”Why don’t you move a little closer to my place?” frågar Katie när jag jämrar mig över Richmonds höga priser.
”Because I like Richmond”, säger jag.
Hon puffar mig i sidan.
”You and every other swede in this town.”
Hon har rätt. Det bor fler svenskar i Richmond än i något annat område i London. Antagligen för att det är prydligt, rent och nära naturen. En småstad i en storstad. Ganska olikt samtliga andra Londonförorter.
Katie följer med till en visning jag lyckats få. En liten tvåa, trettiofem kvadratmeter, på andra våningen i ett relativt nybyggt hus på en villagata. Lägenheten har fyra meter i takhöjd och förutom vanliga fönster, sitter där takfönster i både sovrummet, vardagsrummet och badrummet. Trägolv har den också, inte minsta heltäckningsmatta skymtar. Huset ligger trehundra meter från Kew Gardens och Katie mumlar att hon vill ha en repris av eftermiddagen på Sacklerbron från förra Januari. Jag lovar och tänker att vi på något vis kände varandra lika bra då som nu, trots att det gått ett helt år sedan dess. Trots att vi nyss träffats, att vi inte ens bodde i samma land. Jag tänker att jag redan visste allt. Det känns sant.
Jag går ett andra varv i lägenheten innan jag stannar framför Katie som placerat sig under takfönstret i vardagsrummet.
Jag säger: ”What do you think?”
Mäklaren låtsas att han inte är där. Det måste vara en eftertraktad egenskap att ha som mäklare, den att kunna göra sig osynlig intill främlingar på en mycket liten yta. Praktisk att ha när man åker hiss också. Eller tunnelbana i rusningstid.
Katie ler.
”I think it’s too far from my flat”, säger hon. ”But I also think that it’s lovely.”
Lägenheten är äckligt dyr. Jag kommer att behöva jobba betydligt fler dagar på teatern för att ha råd med den. Långa dagar. Men långa dagar är å andra sidan ingenting nytt. Egentligen borde jag bo i en flat share inne i stan. Det vore ekonomiskt mer rimligt. Men jag vill bo här. I Kew. I den här lägenheten med högt i tak och mycket ljusinsläpp. Hit kan jag tänka mig att låta någon komma och hälsa på. I min nuvarande bostad i det viktorianska huset på kullen är det för kallt och för opersonligt. Jag finns inte där. Här kan jag se mig själv finnas.

Jag lägger ett bud. Det är så man gör här, på hyresmarknaden också, man ger ett bud på vad man är beredd att betala i hyra, vad man vill ska ingå, om man kräver några tillägg eller justeringar av lägenheten för att budet ska gälla. Jag lägger mig strax under det rekommenderade priset och kräver ingenting annat än att vitvarorna ska ingå och lägenheten vara städad när jag flyttar in. Sedan väntar jag. I knappt ett dygn. Och får ett ja. Ett meddelande på min telefonsvarare. Hi, this is your estate agent. I’m happy to tell you that your offer has been accepted.
Det tar ytterligare några dagar att samla ihop alla uppgifter som företaget som gör bakgrundskontroller vill ha, sedan nästan en vecka att vänta på klartecken för att allt är som det ska. Det blir grönt ljus. Kontraktet ska skrivas under i nästa vecka. Jag får flytta in i slutet av mars.
Det är nu man jublar. Det är nu man firar.

Eller så väntar man, tills man har nycklarna i handen.