Månadsarkiv: oktober 2015

Fem minuter av en onsdag

Åtta minuter till föreställning.
”This has gone too far”, suckar Chris. ”I’ve reached a point where I get hungry just from looking at an iPhone. Any iPhone, not just yours.”
Jag flinar. I handen håller han min telefon och i displayen finns en bild av min middag. Spenatplättar med chilismör, pinjenötter och rostade körsbärstomater. Det är vår dagliga matinsipirationsdejt i green room, en månadsgammal konsekvens av Chris följdfråga ”But what do you eat?” på informationen om min vegetariska existens. Sedan dess har jag, innan varje föreställning, visat honom en bild av vad jag ätit till middag den dagen och Chris har till följd av detta börjat äta vegetariskt på tisdagar, torsdagar och söndagar.
Sju minuter till föreställning.
Det ringer.
”Telephone for you, milady”, säger Chris och låter som någon ur Downton Abbey när han räcker över telefonen.
Det är Ashley.
”What are you doing this Friday?” vill hon veta.
”Show night”, säger jag. ”So I’ll be at work, very similar to right now actually.”
”Right”, säger hon. ”How about before work?”
”Then I’m going on the London Eye”, säger jag.
Jag har en dejt med Den Lilla Katie igen, det är fortfarande höstlov och Josh dubbar fortfarande film.
Det blir tyst.
Sex minuter.
”Are you serious?” frågar Ashley.
”Very”, säger jag. ”I could probably go on one of those game shows that are full of clowns, where the last person to laugh ends up winning a lot of money.”
Chris höjer ett ögonbryn.
There is a game show for that? mimar han. Jag skakar på huvudet.
”Well, do you happen to suffer from coulrophobia?” frågar Ashley. ”‘Cause that might factor in how well you can keep a straight face.”
Jag ler, det hörs antagligen genom telefonen.
”No fear of clowns, no.”
Fem minuter.
”So, what are you doing this Friday?” frågar hon igen.
”I’m going on the London Eye with a six-year old I happen to know”, säger jag. ”Why?”
Ashley skrattar till.
”Oh”, säger hon. ”I thought you were just blowing me off.”
”No way”, säger jag.
Jag berättar om Den Lilla Katie som aldrig varit uppe i London Eye, och om Laura som extraknäcker som guide och har lovat att ta med oss upp.
Fyra minuter.
Intill mig gestikulerar Chris mot klockan.
”I have to go”, säger jag.
”Oh, okay”, säger Ashley.
”The show is about to start”, lägger jag till.
”Right.”
”But you should come with us on Friday”, säger jag.
”The six-year old won’t mind?” frågar Ashley.
”I’m sure she won’t”, säger jag.
”Well, if you’re sure…”, säger Ashley.
”I am.”
”Okay.”
”So I’ll see you Friday?” säger jag.
”Okay.”
”Okay”, ekar jag.
Vi lägger på.
Tre minuter.
Jag stänger av telefonen och lägger den ifrån mig.
”It would be such an awesome game show”, säger Chris när han håller upp dörren för mig och vi lämnar green room. ”Why didn’t I think of that?”

Annonser

Horses in her dreams

Det är half term, höstlov, i London. Jag tilldelas privilegiet att hänga med Den Lilla Katie och vi går till Natural History Museum. Hennes lilla hand i min stora och när vi kommer upp ur tunnelbanan på Cromwell Rd är det kö hela vägen fram till entrén.
”I think there’s gonna be a lot of people inside”, säger hon.
Jag stönar över min uppenbara tankevurpa. Natural History Museum den första dagen av höstlovet är antagligen den sämsta idén jag någonsin fått. Vi ställer oss i kön. Jag tänker på det inferno som förmodligen pågår innanför portarna ett par hundra meter bort. Alla lediga barn. Deras trötta föräldrar.
”Katie”, säger jag. ”I don’t want to go in there.”
Hon tittar upp på mig.
”But they have an earthquake machine?” säger hon och gör sina ögon stora och bedjande.
”I know”, säger jag. ”But there will be so many kids in there that we probably won’t get to try the earthquake machine.”
”And they have dinosaurs”, fortsätter hon. ”And whales.”
”I know, sugar”, säger jag.
Vi står kvar i kön. Jag försöker komma på något annat, något lika roligt som jordbävningssimulatorer och dinosaurieskelett och valar. På andra sidan gatan ligger Victoria & Albert Museum. Det ser lugnt och fridfullt ut.
”How about”, försöker jag. ”If we went and saw the horse from War Horse and the lion costumes from The Lion King?”
Jag hoppas tyst att dessa faller under kategorin ‘livlösa djur på museum’ och att Katie ska tycka att det är ett okej alternativ till vansinnet som väntar på andra sidan den långa kön.
”At the theatre?” frågar hon.
”At the museum across the street”, säger jag.
”Okay.”
Hon har sin lilla hand i min stora och hittar en lövhög att prassla genom med sina nya, blankt röda, Dr.Martens.

Vi har tur. V&A har inte fler besökare än vanligt och teaterutställningen är nästan öde. Den Lilla Katie står häpen framför War Horse-hästen.
”Is it real?” vill hon veta.
”It’s a puppet”, säger jag dumt och hon blänger på mig som om jag inte fattar någonting.
”I know it’s a puppet”, säger hon. ”But is it the real puppet?”
Jag ska precis svara henne när jag hör en röst bakom mig.
”That, my ladies, is not a puppet”, säger den.
Både jag och Katie vänder oss om. Bakom oss står en museiguide i prydlig skjorta, pullover och id-kortet dinglande i en snodd runt halsen.
”It’s not?” frågar Katie.
”Of course not”, säger guiden. ”It’s a horse. His name is Joey.”
”Hi Joey”, säger Katie till hästen och makar sig lite närmare. ”Can I pet him?”
Jag sneglar på Do not touch-skylten, men guiden nickar och blinkar åt henne och Den Lilla Katie sträcker sig efter böjträ-mulen och låter fingertopparna snudda vid den. Hon ser förundrad ut, på gränsen till vördnadsfull.
Sedan tittar vi på kostymerna från The Lion King och den stora noshörningen som står mitt i rummet med alla teateraffischerna och en film om hur skådespelarna i Wind in the Willows studerade rörelsemönstret hos surikater och bisamråttor under repetitionsarbetet. Efter det vill Katie se Joey igen och guiden berättar om när hästen kom till museet, hur den spatserade in genom huvudentrén och upp till tredje våningen, nosandes på statyer och porslinsvaser på vägen upp. Katie lyssnar fascinerat med huvudet på sned och det är lätt att glömma att det är en marionett vi pratar om, en marionett som kräver tre skådespelare (bakdel, framdel, huvud), och inte en riktig häst. Efter det tittar vi på de detaljerade scenografimodellerna som finns i den temporära delen utställningen och sedan War Horse-hästen igen.
Den Lilla Katie nämner inte National History Museum eller frånvaron av dinosaurieskelett en enda gång under eftermiddagen och när vi möter upp hennes pappa utanför studion där han dubbar tecknad film pratar hon fortfarande om Joey.
”I thought you were going to the NHM?” säger Josh.
”We were”, säger jag. ”Bad idea.”
Josh flinar.
”Daddy”, säger Den Lilla Katie. ”I want to be a puppeteer.”
”Yeah?” säger Josh och fångar hennes gestikulerande, fingervantsklädda lilla hand.
”But I’d rather be the head than the hind”, säger hon.

Må dina dagar bli guld i ditt liv

När jag lyssnar på Håkan Hellström blir jag sexton år igen och vill bara dansa. Det händer något med kroppen när den hör raspet och svajet och det där alldeles särskilda som finns i text och melodi. Passion, tänker jag att det kan kallas, det som hörs när han sjunger.
När jag lyssnar på Håkan Hellström och Katie är i rummet får hon något glittrigt i blicken och ser på mig så som man tittar på något sensationellt, något man aldrig sett förut. Jag får precis samma blick när hon spelar Blondie och dansar i vardagsrummet med armarna ovanför huvudet.
Jag lagar mat vid hennes spis, rostar långsamt grönsaker i ugnen, blandar en honungsdressing, kokar rödbetor. Håkan sjunger om vännen med bilen och kom igen nu Lena och känn ingen sorg, Göteborg, lova det. Lova det.
Jag jobbar på att vara trygg och lycklig.

Open me up and you will see a gallery of broken hearts

”So”, säger Ashley när jag möter henne i E2 innan jobbet. ”Are we okay?”
Jag nickar.
”I think we should be”, säger jag. ”I want us to be.”
Hon ler.
”Me too.”
Vi går en bit längs kanalen. Det har blivit kallare den senaste veckan och löven håller på att falla av träden. I vattnet flyter gult och rött och dämpat grönt.
”What gave it away?” frågar Ashley och stoppar händerna i kappfickorna.
Jag sneglar på henne.
”Remember when you shared that Ruby Rose video on Facebook?” säger jag.
Hon skrattar till.
”Really?”
Jag ler.
”I have an excellent gaydar.”
Hon puffar till mig med armbågen. Jag krokar min arm i hennes, drar henne lite närmare. Vill på något vis markera att det inte finns någon distans. Vi går under Kingsland Road och kommer ut på andra sidan bron.
”So, what gave it away?” upprepar hon.
Jag suckar.
”Honestly?”
Hon väntar.
”You did”, säger jag.
Hon är tyst. Blicken glider bort över kanalen. Jag anstränger mig för att inte dra åt mig armen och lämna henne ifred. Jag får känslan av att hennes inre vill vända sig bort från mig, som om hon inte tycker om att jag ser henne. Jag försöker gå oberörd intill henne. Det är inte alldeles enkelt.
Vi passerar husbåtarna vid Regent’s Row.
”Coffee?” säger jag.
Hon nickar.
Vi går till Market Cafe. Hon beställer sin black filter coffee with a shot of espresso utan att säga något annat än ”The usual, please.” Jag ber om en flat white. Genom fönstret, på andra sidan kanalen, skymtar hennes hus.

Conscience clearing pillow talk

Jag säger först ingenting till Katie om Ashleys språng ut ur den fullständigt transparenta garderoben. Säger bara okej när hon vill att jag ska komma över efter jobbet. Ligger i Katies säng med blicken fäst i taket och tänker på Ashley och på hur hon aldrig försökt dölja att jag existerar. Så som Katie ständigt måste göra inför Jack och delar av deras gemensamma bekantskapskrets. Det är underligt att tänka på att flera av de som står Katie närmast, som älskar henne, inte har en aning om att jag finns. Att hon ringer och ber mig komma över, att jag kysser henne, att hon somnar mot min kropp.

Klockan är halv två och jag sover inte.
Jag säger: ”You know that Ashley is… not straight, don’t you?”
Katie sover nästan, hon nickar in i kudden.
”I had a hunch.”
Jag är alldeles för vaken och det beror på mer än bara adrenalinet som dröjer sig kvar efter kvällens föreställning.
Jag säger: ”She actually came out to me a few days ago.”
Katie gäspar.
”Good for her.”
Jag drar lite i den slinga av Katies mörka hår som kittlar mig på halsen. Hon viftar bort mig.
Jag säger: ”She didn’t think that I knew.”
Katie sömnandas, ögonlocken är nästan helt slutna.
Jag säger: ”So, that was a tiny bit awkward.”
Inget svar.
Jag säger: ”You knew that I knew, right?”
Katie nickar från platsen mellan vakenhet och sömn. Hon lindar armen om min midja och flyttar sig lite närmare.
Jag säger: ”So, it’s not like I’m keeping her a secret, because there really is no secret to be kept. Right?”
Hon sover.
Jag säger: ”It’s not like… this. Us.”

I’m the fury in your bed

I flera dagar har jag försökt formulera vad det är som pågår i mig just nu, säker på att det är något men oklar över vad. Det är som om Ashley har rört upp, eller upprört, något inuti mig som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till eftersom jag inte vet vad det är. Det handlar inte om att jag tycker om henne, det gör jag, så det handlar heller inte om att jag inte tycker om henne, men jag tycker om många människor utan att det för den sakens skull får dammet att yra genom mina inre rum. Nej, det är något annat. Något som påminner om något. Ja, ni hör ju. Jag vet inte än. Det är något, bara.

I’m the ghost inside your head

Det är National Coming Out Day och Ashley står på händer i mitt kök. Jag står (på båda fötterna) vid diskbänken och blandar en chilivinägrett till den pastarätt vi ska äta till lunch. Ur ögonvrån ser jag hur hon vecklar ut benen i något slags komplicerad splitt. Jag rör ner chiliflagorna i olivoljan och låtsas inte om henne.
Hon harklar sig.
”I…”, börjar hon och jag tittar upp, försöker låta bli att le åt hennes omöjliga kroppsställning. Jag har långsamt börjat vänja mig vid att hon tillbringar ungefär lika mycket tid uppochnervänd som åt rätt håll.
”You…?” manar jag och sträcker mig efter balsamvinägern.
”I…” försöker hon igen.
Jag ställer ner flaskan och vänder mig om. Väntar.
”I’m not straight”, kommer det tillslut.
Jag skrattar till.
”I know.”
”You do?”
Hon kommer ner på fötter igen och håret faller mjukt tillbaka runt ansiktet.
Jag stirrar på henne.
”You’re joking, right?” säger jag.
Hon stirrar tillbaka.
”Why would you think that?”
Jag kommer av mig.
Det blir tyst i köket. Pastavattnet kokar på spisen, det är imma på kaklet. Ashley är allvarlig. Jag är förvirrad.
”Because”, säger jag till slut. ”Because you’re here.”
Hon sväljer.
”Right.”
Jag vänder mig om igen. Tittar ner i vinägretten.
Med tre ord har jag råkat ändra våra förutsättningar. Jag har brutit kontraktet och klargjort att jag vet att hon tycker om mig, att det finns en undertext i vår relation som bokstaverar något annat än vänskap.
Vi äter under obekväm tystnad, som vore den en främmande person vid bordet. Det känns som om något går sönder. Jag tänker att jag redan saknar henne.

And the days went by like paper in the wind

Jag glömmer bort vår tvåårsdag. Glömmer, och faller in i skuldmedvetenhet när Katie minns det som jag inte kommer ihåg.
Jag har redan hunnit stiga upp. Har hunnit duscha, tvätta håret och klä mig till hälften när hon vaknar. Jag kommer av mig när jag upptäcker att hon iakttar mig. Hejdar mig med jeansen i handen och håret hängande fuktigt mot t-shirten.
”Hey”, säger hon. ”You’re up.”
Jag kliver i jeansen, knäpper knappen, drar upp dragkedjan.
”I’m also late”, säger jag.
Hon sträcker på sig. Liknar en katt i sitt njutningsfulla gäspande.
Jag tar på mig strumporna.
”You’re not late, you’re a time pessimist”, säger hon. ”Come back to bed.”
Jag skakar på huvudet.
”I will be, if I get back into bed with you.”
Hon tittar på mig, har morgonblick och sömnrosiga kinder. Jag sätter mig på sängkanten.
”Do you remember the night we first met?” frågar hon. ”You were wearing a mask and I was wearing a lot of fake blood on my face?”
”I can vaguely recall something like that”, ler jag.
”And I didn’t know your name but I knew I wanted to kiss you”, fortsätter hon.
”So you did”, fyller jag i. Det finns inget främmande i den här historien.
Hon nickar.
”I did exactly that”, säger hon. ”And it’s been exactly two years today.”
Jag blundar. Inser att jag glömt vad det är för datum. Slår upp ögonen igen och fastnar i hennes.
”I’m sorry”, säger jag.
Hon skakar på huvudet, ler fortfarande. Jag böjer mig fram och hennes läppar är mjuka mot mina och jag tänker att det var precis vad jag tänkte då, för två år sedan. Att hon hade så mjuka läppar.

Overlook this supposed crime

Spelledig måndag och jag tar upp kampen med texten. Plockar den med mig ut i parken och sitter på en bänk under rodnande kronor. Läser. Tänker att jag inte skrivit den. Tänker att det är den som skrivit mig. Tycker inte om den tanken. Går ett varv i rosenträdgården. Rosa, orange, vitt. Tänker att jag kanske inte alls vill ha texten publicerad. Vet inte om jag är rädd eller klarsynt.

En vanlig tisdag. Någon i publiken blir sjuk och vi får bryta. Allt går bra. Efter föreställningen väntar Katie i receptionen vid sceningången. Det är nästan midnatt och vi åker hem till mig trots att hon bor närmare. Somnar hud mot hud. Balkongdörren står på glänt. Utanför pågår fuktig oktobernatt.

Onsdag. Nu, nyss. Här. Jag vaknar till ljudet av strilande vatten, säker på att det regnar. Katie ligger inte bredvid mig. Hon sjunger Alanis Morisettes Hands Clean i duschen. Himlen är klar och krispigt blå ovanför sängen. (Jag älskar att ha takfönster.) Vi äter frukost och hon försvinner iväg, lämnar kvar doften av mitt schampo. Jag återvänder till sovrummet med manusbunten, läser ytterligare en tredjedel. Vet inte. Det är fortfarande tidigt. Snart ska jag ge mig iväg till teatern igen. Ikväll har vi en kunglighet i publiken och jag har bildgooglat för att ha en chans att känna igen människan. Jag är inte ansiktsblind, bara artigt ointresserad.

There’s gold in them hills

Hon har blivit en annan. Inte en annan människa, bara en annan version av sig själv. En med större allvar i den gröna blicken. En som fått syn på sitt eget privilegium och översköljts av ofrånkomlig ödmjukhet inför det. Katie har aldrig varit skör, men hon har inte varit särskilt stark heller. Sedan hon återvände från Ungern har hennes spektrum blivit bredare, hon omges av en ny beslutsamhet. Liksom en ny ömtålighet. Jag iakttar henne och tänker att hon tar livet på lite större allvar nu, allting har blivit lite mer på riktigt. Jag iakttar henne och tänker att jag inte vet vad det kommer att göra med oss.