Månadsarkiv: november 2017

Truth is a beautiful thing

”I met Katie”, säger jag till Ashley som ännu är bortrest.
I bakgrunden hör jag människor samtala på ett språk jag inte förstår.
”Purely coincidental”, fortsätter jag. ”But good, I think. Yes.”
”Are you alright?” frågar Ashley.
”I am”, säger jag. ”I wasn’t, at first. But I am now.”
”Did you… talk?” frågar Ashley.
”Not as such”, säger jag.
”Maybe you should”, säger hon. ”Maybe, it’s time?”
Jag tänker att hon antagligen har rätt. Jag tänker att jag längtar efter henne. Jag tänker att jag önskar att jag träffat henne först. Jag tänker att det är en idiotisk önskan eftersom man uppenbarligen aldrig vet hur något ska bli eller hur skeenden hänger samman. Jag tänker att jag älskar henne. Också.
”Come home”, säger jag. ”Come home soon.”

Annonser

It must have been dark by then

Det är svårt att prata när tystnad är allt man burit på i evigheter. Det är svårt att sluta stirra på någon man längtat så intensivt efter att få se. Det är svårt att ljuga för den man drömmer om om nätterna. Därför frågar jag inte hur hon mår. Därför frågar hon inte hur jag haft det. Därför säger vi inte särskilt mycket alls där vi sitter. Tittar mest. Hennes knä snuddar vid mitt under bordet, skickar en stöt genom kroppen.

”I… have somewhere I need to be”, säger jag till sist.

Hon nickar.

Vi tar sällskap ut.

På trottoaren blir vi stående. Ljuset från gatubelysningen smeker henne över håret, lämnar ansiktet i skugga. Jag tar henne i famnen. Sluter henne inom mig. Känner hennes nästipp mot min halsgrop. Gråter kanske. Lugnt och stilla. Bara tårar. Inga hackande andetag, inget kippande efter luft. Jag andas nu, för första gången på månader. Mitt hav är stilla.

”Let’s go home”, ber hon.

Hem.

Jag tänker på varm, mild känsla inombords.
Grammofonens mjuka knäppande när nålen når det första spåret, regnet mot fönsterrutorna.
Katie utsträckt i den blommiga soffan, hennes fötter i mitt knä.

”I actually do have somewhere I need to be”, säger jag.
”Oh”, säger hon. ”I thought you were… reaching for an escape.”
”I’m babysitting”, säger jag. ”I’d reschedule, but Josh and Joanna are going out to dinner for the first time since…”

Jag avbryter mig.

Katie sväljer.

”Some other time, maybe”, säger hon och tar ett steg tillbaka.
”Some other time”, säger jag.

Dear shadow alive and well

”Do you… mind?” frågar Katie och gör en gest mot den tomma stolen på andra sidan bordet.
Hon är kliven ur min innersta längtan, en hägring, ett delirium. Måste vara. Men så lägger hon huvudet lite på sned, sådär som jag glömt att hon brukar, och jag inser att hon visst är verklig.
Så jag skakar på huvudet. En knappt märkbar rörelse, som om något alltför stort eller alltför hastigt trots allt skulle kunna få scenen att luckras upp och försvinna.

En lång stund är vi tysta. Tittar bara på varandra. Allvaret svept om axlarna likt varsin mantel. Jag finns i hennes ansikte och det känns som om jag kommit hem.

Jag har varit borta så länge.

Home is just a state of mind

Novemberljuset mjukt genom fönstret, kaffekoppen på bordet nästan urdrucken, smulorna efter en croissant hopfösta på assietten. Jag vänder blad i manusbunten, vickar på ena foten som somnat. Från gatan hörs de vanliga ljuden. Trafiken, slamret, sorlet. Från bardisken hörs nästan ingenting, bara ångan från espressomaskinen då och då, det spröda klirrandet av ett glas eller en kopp som ställs ned på blankpolerad marmor. Jag sjunker djupare ner i stolen, djupare ner i texten, tappar en penna på golvet, tappar tiden en aning, det skymmer utanför fönstret och när jag tittar upp

står hon där.

Gröna glitterblicken
öppen, allvarlig.

Melodramatica

Jag vaknar och kan inte skriva. För tredje gången på en vecka vaknar jag och kan inte skriva. Jag vet inte om det är hösten eller den stundande ensamheten eller tröttheten, men skriva kan jag inte. Så jag skriver.

Det finns ett motstånd i skrivandet. Jag skriver det till Anna och får tillbaka milda ord och ett fotografi från ett kvällsdopp i medelhavet. Purpurhimmel över mörkblått vatten. Här är kvällarna kyliga nu, om mornarna vaknar vi till kondens på insidan av fönsterglaset.

Ashley försvinner iväg tidigt till sin träning, hon lämnar efter sig en svalnande tomhet i sängen och jag förbereder mig på dess permanens. Det går inte att räkna dagarna till återvändandet, hon har inte gett mig något datum för det. Istället räknar jag ner till avresan, ser avståndet krympa. Krymper själv under dess oundviklighet.