Månadsarkiv: maj 2017

Nu slutar jag inte

Texten är okej, den har något, den finns. Men den spretar, vill för mycket. Där finns val att göra. Dörrar att stänga. Jag är dålig på att bestämma vilka. Stänger alla. Luckor uppstår. Det är luckorna som knäcker mig. Det är för svårt. Jag sitter fast. Jag vill inte mer. Jag behöver hjälp.

”Fucking hell, L”, säger Chris när jag beklagar mig. ”Again?”
Jag nickar. Igen.
”You know it’s just a phase, right?”
”Yes.”
”A phase that you will get over?”
”Yes.”
”Good.”

Jag går hem och skriver.

Annonser

Stay on my shore

Jag tar tåget till Brighton där Ashley uppträder på en kyrkogård. Helgen är varm, men havet är svalt och bjuder inte in. Det är bara maj än.

Jag sover över i en av vandrarhemmets sovsalar, delar den med cirkusfolk och det är roligt, påminner om sommarlägren jag aldrig trivdes med som barn. Fast jag är vuxen nu, det är väl det som gör skillnaden, vi har trevligt och sover ändå lagom många timmar.

Jag tänker på hur viktigt det är att ha en flock, känner att jag halkat ifrån min egen under våren. Att jag halkat ifrån nästan allt. Det känns… farligt. Som om jag låtit mig driva för långt ut, det är dags att vända tillbaka mot land, känna bottnen under fötterna: att vända sig om och upptäcka att stranden flyttat sig, tidvattnet svept in, avståndet vuxit.

En vanlig Londongata, maj 2017

Automatvapnen. De skottsäkra västarna positionerade vid tunnelbanans ingång. Sjuåringens hand i min. Surrealismen.

”I’m ready to adventure”, säger Den Lilla Katie och jag påminns om hur viktigt det är att inte stanna upp, men inte heller vänja sig. Det ska inte vara såhär. Hon ska inte växa upp i en värld där hotet om terror är vardag.

Strange, but not strangers

Jag äter middag med Ashley och hennes bror, Ewan. Vi går till The Gate i Hammersmith och Ewan berättar historier om Ashley som liten. Jag tänker på hur en människa vecklar ut sig framför en när man lär känna henne. Hur lager efter lager av person blottas genom samtal, situationer man försätts i, relationen till andra människor, familj, föräldrar, syskon, vänner.
Jag tänker på hur udda jag lärde känna Katie. Hur jag fick henne utan relationerna, utan många av de allra vanligaste ögonblicken, utan den yttre blicken på oss. Jag fick henne lager för lager, och visst vecklade hon ut sig, men det var knappt någon som såg på. Hon var min i relation till mig, i relation till rummet omkring oss, men inte världen utanför det.

Ett hav inte alltid ett hav

Jag genomlider en period av motstånd i skrivandet.
Den inträder i det smala utrymmet mellan acceptans och fortsatt förtvivlan.
I mellanrummet, där jag nästan känner mig som mig själv igen.
En period alldeles för kort för att förankra sig i,
tillräckligt lång för att påminna om hur jag brukade vara.
Vem jag brukade vara.
När detta andrum passerat, stannar motståndet kvar.

Ni ska inte tro att jag inte skriver, jag gör inget annat.
Men de ord jag lyckas föda fram hör endast samman med skeenden
mycket avlägsna mina egna.

Still lost

Kvällen som sluter sig omkring oss är dunkel och svalnande. South Bank glittrar i skymningen, det är fullt av folk ute. I sorlet av alla röster stiger hennes som den klaraste, hon skrattar åt något jag sagt, rör hastigt vid min hand.

Vi går under träden, följer flodens mjuka form, och när Ashleys läppar i avsked snuddar vid min kind brister något i mig och jag drar mig långt in i mig själv, men min hud överger henne inte förrän hon retirerar och åter står rak framför mig.

På vägen hem är jag orolig över vem jag blivit, att aldrig mer få vara någon som står ut med beröring, en annans mjuka mun mot min.

Det måste bli bättre.

Happy Birthday, Libertin

Ashleys tissu-nummer får stående ovationer. När hon bugat för applåderna går hon inte av scenen, hon stannar kvar. Står på scenkanten och väntar medan de tonar ut.
“Thank you”, säger hon och skuggar ögonen med handen. “I actually have one more thing, if you would stay standing for just a moment. Can I have the house lights on, please?”

Och ljuset i salongen tänds.

“The thing is”, säger Ashley. “There’s a special person in the audience tonight. A person that has become one of my closest friends and whom I love very much. She’s had a rough few months so I thought we’d all try to cheer her up. Because, you see, today is her birthday. She’s turning twenty-nine, although no-one would believe it, and I’d like you all to join me in singing her Happy Birthday. I’ll lead and you can sing in whatever tune you’d like, okay? Okay. Libertin, you should sit down for this.”

Och jag sätter mig. Bland alla människor som står. Andas knappt, eftersom jag försöker att inte gråta. Ashley ler i en halo av ljus nere på scenen. Så räknar hon in och femhundra personer sjunger Happy Birthday, dear Libertin och en annan sorts tårar än de jag gråtit de senaste månaderna rinner nerför kinderna på mig.