Månadsarkiv: november 2014

En hal pjäs

Lediga dagar. Nej, lediga dagar från teatern. För den skrivande är inga dagar lediga.
Jag är trött på något, det kan vara mig själv. Orkar inte skriva. Orkar inte tänka. Orkar knappt läsa. Jag träder ut ur den slutna världen för ett ögonblick och tar mig till Orange Tree Theatre som spelar Pomona av Alistair McDowall. Publiken är till största delen över 65, jag är antagligen yngst i rummet med mina tjugosexochetthalvt. Pjäsen kretsar kring en övergiven betongö i mitten av Manchester, Pomona. Det är en surrealistisk thriller med inslag av rollspel, tärningar och HP Lovecraft-referenser. Ollie letar efter sin syster, men finner istället ön. Platsen som är alltings mitt, där resor slutar och mardrömmar föds. Finner ingenting. Keaton i Cthulu-mask rör sig stilla i bakgrunden. Allt är tomt, som luften i ett hologram.
Pensionärerna ser förskräckta ut. Själv fascineras jag av strukturen i berättelsen, det fragmentariska. En bit in upptäcker jag att den måste vara uppbyggd som en loop, att den antagligen kommer att sluta i samma scen som den började. Jag häpnar också över Sarah Middletons uttryckslöshet när hon gestaltar Keaton. Det tomma ansiktet, som en annan mask ovanpå hennes personlighet som effektivt kapslar in henne. Det är fenomenalt. Hon ser så ung ut, dessutom. Som ett barn. (Senare läser jag i programbladet att hon är tjugosexochetthalvt.)
Tidningarna skriver att Alistair McDowall är Englands mest intressanta dramatiker just nu. En ny röst, rösten av sin generation. Jag inser varför, delvis. Att förstå hur Pomona hänger ihop får en att känna sig intelligent. Det är en pjäs skriven ur komplexitet, den innehåller referenser till nördkultur, den har driv. En ständig framåtrörelse trots att rörelsen är cirkulär. Texten är smart. Hård. Dystopisk.
McDowalls generation är nästan min generation, men inte riktigt. Jag tillhör generationen som kom efter hans. Vem som är rösten av min generation är ännu inte bestämt. Det kan vara Lena Dunham.
En dam i sjuttioårsåldern kommer fram till mig i foajén efter pjäsen och frågar om jag tyckte om den. Jag säger ja. Hon säger att det var det värsta hon någonsin sett. Jag säger att jag tycker att det är bra att det skrivs teater för olika målgrupper. Hon säger att jag kanske har rätt, trots att jag är ung. Jag säger att jag ibland vill tro att jag har rätt på grund av att jag är ung. Hon säger att jag är klok. Jag säger tack.
På tåget hem pusslar min hjärna fortfarande med scenerna i pjäsen. Jag förstår den intuitivt, undermedvetet, det finns inga tveksamheter kring vad som egentligen hände, jag begriper hur berättelsen hängde ihop. Jag lyckas bara inte formulera det. Jag vet inte om det är det som gör Alistair McDowall till ett påstått geni, hans förmåga att få en att känna sig smart på samma gång som han aldrig låter en ta ett fast grepp om texten. Publiken äger tolkningen av den, men kan aldrig riktigt gripa tag om källan.

Annonser

På tillfälligt besök

Att landa i Stockholm är som ett slag i magen, precis lagom hårt för att jag ska tappa andan och stå flämtande på Klarabergsviadukten i skymningen. Älskade stad, hur kunde jag lämna dig? Visst, visst. Jag vet hur. Förhållandet började bli trist, vi kunde varandra för bra, nästan utantill. Du hade slutat överraska mig, Stockholm. Och jag hade kanske slutat leta.
Solen speglar sig fönstren på Klarabergsgatan. Jag spanar bort mot Sergel och skymtar Kulturhusets glasfasad. Ytterligare ett slag, eller kanske mer som en mjuk knuff i magtrakten. Jag visste inte att jag tyckte så mycket om Stockholm. Att det blivit min stad. Jag vet inte när det hände. Hur lång tid tar det att känna sig hemma på en ny plats? Jag har bott i Stockholm i sju år. När adopterade den här staden mig? Var det före eller efter att jag köpte bostadsrätten? Efter. Före eller efter dramatiklinjen? Före. Före eller efter Stephanie? Efter. Före eller efter Katie? Före.
När jag passerar byggnaden som rymmer min Stockholmslägenhet känner jag ingenting. Jag hade trott att det skulle kännas omöjligt att bara åka förbi, att instinkten här är hemma skulle vara för stark för att stå emot. Men när jag ser huset genom bussfönstret känner jag ingenting. Det akuta i att längta till Stockholm är inte så exakt som en specifik samling kvadratmeter.

Broar

Det är sen höst när vi äntligen kommer iväg till Tate Modern. Björkarna utanför har nästan fällt sina löv. Katie har slitit sig från repetitionerna och möter mig i södra änden av Millennium Bridge. Jag är tidig, som vanligt, och går ut mot mitten av bron. Står där med armbågarna lutade mot broräcket och tittar ner på flodens grumliga vatten. Det är strömt. Jag tycker om att det rör på sig, vattnet. Jag uppskattar tidvattnet också, trots att det var något som i tanken skrämde mig en aning innan jag flyttade hit. Att vattennivån skiftar med åtta meter mellan högvatten och lågvatten. Att något som är land ena stunden, i nästa kan ligga under ytan. Nu tycker jag om det. Tidvattnet i Themsen får mig att känna att floden är något levande och oberäkneligt, något med en egen vilja.
När jag tittar in mot land igen står hon där, vid brofästet. Kragen på kappan uppfälld mot vinden, halsduken virad flera varv. Det mörka håret flyger kring ansiktet på henne. Jag går över bron, mot flodbanken. Det är inte mycket folk. Knappt några turister alls. En ensam japan stirrar när Katie lägger huvudet lite på sned för att våra näsor inte ska krocka när vi kysser varandra. Han tittar efter oss när hon lägger sin hand i min och vi går av brofästet.
”Does these trees make you feel at home?” frågar hon när vi går under björkarna som står planterade i raka rader.
Jag skakar på huvudet. När jag promenerade mellan Tower Bridge och Tate Modern för första gången och fick se de där björkarna, tänkte jag att hit kan jag gå när jag längtar hem. Men så insåg jag att de snarare fick mig att inse att jag verkligen inte var hemma. Det är något med hur de är planterade, symmetriskt och artificiellt. Så som man planterar exotiska träd utanför deras naturliga miljö. De påminner mig bara om hur jag försöker rota mig utanför min naturliga miljö.
”Quite the opposite”, säger jag.
Vi går in genom glasdörrarna. Förbi bokhandeln på bottenvåningen. Hennes hand är kall i min. Fattar du inte att det är du som får mig att känna mig hemma?