Månadsarkiv: november 2014

En hal pjäs

Lediga dagar. Nej, lediga dagar från teatern. För den skrivande är inga dagar lediga.
Jag är trött på något, det kan vara mig själv. Orkar inte skriva. Orkar inte tänka. Orkar knappt läsa. Jag träder ut ur den slutna världen för ett ögonblick och tar mig till Orange Tree Theatre som spelar Pomona av Alistair McDowall. Publiken är till största delen över 65, jag är antagligen yngst i rummet med mina tjugosexochetthalvt. Pjäsen kretsar kring en övergiven betongö i mitten av Manchester, Pomona. Det är en surrealistisk thriller med inslag av rollspel, tärningar och HP Lovecraft-referenser. Ollie letar efter sin syster, men finner istället ön. Platsen som är alltings mitt, där resor slutar och mardrömmar föds. Finner ingenting. Keaton i Cthulu-mask rör sig stilla i bakgrunden. Allt är tomt, som luften i ett hologram.
Pensionärerna ser förskräckta ut. Själv fascineras jag av strukturen i berättelsen, det fragmentariska. En bit in upptäcker jag att den måste vara uppbyggd som en loop, att den antagligen kommer att sluta i samma scen som den började. Jag häpnar också över Sarah Middletons uttryckslöshet när hon gestaltar Keaton. Det tomma ansiktet, som en annan mask ovanpå hennes personlighet som effektivt kapslar in henne. Det är fenomenalt. Hon ser så ung ut, dessutom. Som ett barn. (Senare läser jag i programbladet att hon är tjugosexochetthalvt.)
Tidningarna skriver att Alistair McDowall är Englands mest intressanta dramatiker just nu. En ny röst, rösten av sin generation. Jag inser varför, delvis. Att förstå hur Pomona hänger ihop får en att känna sig intelligent. Det är en pjäs skriven ur komplexitet, den innehåller referenser till nördkultur, den har driv. En ständig framåtrörelse trots att rörelsen är cirkulär. Texten är smart. Hård. Dystopisk.
McDowalls generation är nästan min generation, men inte riktigt. Jag tillhör generationen som kom efter hans. Vem som är rösten av min generation är ännu inte bestämt. Det kan vara Lena Dunham.
En dam i sjuttioårsåldern kommer fram till mig i foajén efter pjäsen och frågar om jag tyckte om den. Jag säger ja. Hon säger att det var det värsta hon någonsin sett. Jag säger att jag tycker att det är bra att det skrivs teater för olika målgrupper. Hon säger att jag kanske har rätt, trots att jag är ung. Jag säger att jag ibland vill tro att jag har rätt på grund av att jag är ung. Hon säger att jag är klok. Jag säger tack.
På tåget hem pusslar min hjärna fortfarande med scenerna i pjäsen. Jag förstår den intuitivt, undermedvetet, det finns inga tveksamheter kring vad som egentligen hände, jag begriper hur berättelsen hängde ihop. Jag lyckas bara inte formulera det. Jag vet inte om det är det som gör Alistair McDowall till ett påstått geni, hans förmåga att få en att känna sig smart på samma gång som han aldrig låter en ta ett fast grepp om texten. Publiken äger tolkningen av den, men kan aldrig riktigt gripa tag om källan.

Bara något annat

Jag vaknar och hör knattret från Annas tangentbord genom väggen. Först minns jag inte var jag är, sedan ser jag Zlatan på väggen och det inramade fotot av Anna, sonen och exmannen på barnets nattduksbord. Det är mörkt utanför fönstret. Stockholmsmörkt, ljuset från Karlavägens gatlyktor faller in i rummet. Jag väntar mig att få se snöflingor, det är ändå november, men ingenting singlar genom luften, ingenting smälter på fönsterblecket. Bara tvivlet.
I köket sitter Anna och skriver. Hon tittar inte upp när jag kommer in i rummet, vinkar bara mot pressokannan på köksbänken. Jag häller upp kaffe åt mig i en mugg som det står Today I’m a bird på, men känner mig inte så mycket som en fågel. Mer som en tunnelbanemus. En liten gråbrun, med svarta pepparkornsögon. Nyfiken och skräckslagen. En sådan som ilar längs kanten på perrongen utan att inse vilken avgrund som öppnar sig bara några centimeter bort.
I London åker duvorna tunnelbana. Självsäkert och mycket målmedvetet. Om jag kunde känna mig som en fågel skulle jag vilja att det var som en tunnelbaneduva.
Jag fyller på kaffe i Annas mugg, den har ingen text, bara en illustration av ett öppet fönster med fladdrande gardiner. Hon skriver med blicken låst vid manussidan på skärmen. Orden tycks rinna fram ur hennes händer. Jag tar med mig fågelmuggen och går ut i vardagsrummet. Sätter mig i soffan och tittar på ryggarna i Annas bokhylla. Proust. Läckberg. Malmsten. Tartt. Bernhard. Keyes. Högt och lågt. Det är ingen ängslig bokhylla. Den är inte färgsorterad. Inte arrangerad i bokstavsordning. När man tittar på den här bokhyllan kan man lätt få för sig att Anna inte är rädd för något alls. Jag vet bättre än så. Men jag tycker om att låtsas.
När hon kommer in i rummet lite senare har jag förlorat mig i ett signerat exemplar av Den lille vännen. To my dear friend står det på försättsbladet. Under: Donna Tartts framåtlutade och mycket exakta namnteckning.
Anna sjunker ner det bortre soffhörnet och drar upp benen under sig. Hon är barfota och bär svart nagellack på tårna. Jag undrar hur hon hinner måla naglarna. Hur hon hinner vara en närvarande mamma. En god vän. En mentor. Hur hon hinner älska och brinna.
”Sovit gott?” frågar hon och jag svarar att Zlatan verkar ha en god inverkan på sömnen.
Vi pratar om sonens fotbollsintresse och Anna ryser när hon berättar om att stå vid sidolinjen under alla utomhusträningar i november trots att det nästan är minusgrader. (Hur hinner hon det?) Sedan pratar vi om idoler och jag säger att mina varit få, men att jag blev lätt knäsvag när jag satt bredvid Ginger Spice i en teatersalong för drygt ett år sedan. För tioåringens skull, den inre, hon som tapetserade sitt flickrum med Spice Girls-affischer ur Okej på nittiotalet, finns nu Geris namnteckning på baksidan av teaterbiljetten.
”Jag dansade till Wannabe på min studentdag”, säger Anna och påminner mig samtidigt om att det skiljer elva år mellan oss. ”Vad dansade du till?”
Jag tänker efter.
Cobrastyle”, säger jag. ”Robyns version. Tätt intill tjejen jag var kär i under hela gymnasietiden.”
”Det låter som en saga”, säger Anna över kanten på sin kaffemugg.
Jag nickar.
”Jo, hon förvandlades faktiskt till en pumpa vid tolvslaget och gick hem med sin före detta pojkvän.”
Anna skrattar till.
”Du skojar?” säger hon.
Jag skakar på huvudet och ler.
”Nej, det är alldeles sant”, säger jag. ”Vi kysstes och hon sa att hon var kär i mig och jag var så vansinnigt lycklig. Jag tror faktiskt inte att jag känt exakt så sedan dess, det var så oförstört. Det kändes för bra för att vara sant men jag tvivlade inte. Jag hade aldrig upplevt besvarad kärlek förut och kände att jag fick upprättelse på något vis, att jag förtjänade den sortens tur. Det var min studentdag, skolan var slut, jag skulle flytta från småstaden och livet skulle äntligen börja. Hon stod bredvid mig och log när jag kom ut för mina förvånade klasskompisar, vi hånglade i baren på Stadshotellet och två timmar senare gick hon hem med sitt ex.”
Anna sänker kaffemuggen och tittar misstroget på mig.
”Men det är ju fruktansvärt”, säger hon.
”Ja”, ler jag. ”Det är fruktansvärt.”
”Vad hände sedan?” frågar Anna. ”Hämnades du?”
Jag skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag. ”Hon bor i en liten by mitt ute i ingenstans nu, tillsammans med sin man och deras två barn. Jag tror att hon kanske är lycklig.”
Anna tittar forskande på mig.
”Och du bor i London och kommer strax ut med en fullkomligt strålande debutroman”, säger hon. ”Det är hämnd.”
”Nej”, säger jag. ”Det är bara något annat.”

Transparens

I Annas soffa kan man hitta bläckpennor och skrynkliga manussidor. Man kan också hitta lugn och ro. Och en plats att sova på när man mellanlandar i Stockholm för en natt. Jag finner allt det och sedan finner jag inspiration när hon råkar väcka en tanke i mig som jag tänkt en gång tidigare men inte grep tag i då. Jag såg den glida undan och blekna bort, den här gången skriver jag ner den med en av de upphittade bläckpennorna på baksidan av ett ark fyllt av Annas omskrivna repliker.
Jag vet. Jag vet. Jag är bara så dålig på att tro på det jag vet. Jag tror mycket hellre på sådant jag inte kan veta. Det är ett problem. Anna påpekar det. Hon säger att jag har dålig självkänsla, att det yttrar sig i att jag ständigt faller ner i tvivel. Hon säger att jag måste sluta med det. Jag vet inte hur man gör. Men jag tittar på henne och allt hon lyckats åstadkomma, alla strider hon vunnit, och jag tänker att hon ser det där tvivlet i mig för att det bor i henne också. Det är så djupt rotat att hon alltid framstår som ljuv och undflyende om man tittar snabbt, trots att ett vilddjur huserar innanför murarna. Jag skulle vilja finna den tigrinnan i mig. Den som kan.
Annas son är hos sin pappa och hon har bäddat rent i hans rum. Jag ligger i nioåringens säng och tittar upp på Zlatan på väggen. Allt vore så mycket lättare om jag ville bli Zlatan istället.

På tillfälligt besök

Att landa i Stockholm är som ett slag i magen, precis lagom hårt för att jag ska tappa andan och stå flämtande på Klarabergsviadukten i skymningen. Älskade stad, hur kunde jag lämna dig? Visst, visst. Jag vet hur. Förhållandet började bli trist, vi kunde varandra för bra, nästan utantill. Du hade slutat överraska mig, Stockholm. Och jag hade kanske slutat leta.
Solen speglar sig fönstren på Klarabergsgatan. Jag spanar bort mot Sergel och skymtar Kulturhusets glasfasad. Ytterligare ett slag, eller kanske mer som en mjuk knuff i magtrakten. Jag visste inte att jag tyckte så mycket om Stockholm. Att det blivit min stad. Jag vet inte när det hände. Hur lång tid tar det att känna sig hemma på en ny plats? Jag har bott i Stockholm i sju år. När adopterade den här staden mig? Var det före eller efter att jag köpte bostadsrätten? Efter. Före eller efter dramatiklinjen? Före. Före eller efter Stephanie? Efter. Före eller efter Katie? Före.
När jag passerar byggnaden som rymmer min Stockholmslägenhet känner jag ingenting. Jag hade trott att det skulle kännas omöjligt att bara åka förbi, att instinkten här är hemma skulle vara för stark för att stå emot. Men när jag ser huset genom bussfönstret känner jag ingenting. Det akuta i att längta till Stockholm är inte så exakt som en specifik samling kvadratmeter.

Broar

Det är sen höst när vi äntligen kommer iväg till Tate Modern. Björkarna utanför har nästan fällt sina löv. Katie har slitit sig från repetitionerna och möter mig i södra änden av Millennium Bridge. Jag är tidig, som vanligt, och går ut mot mitten av bron. Står där med armbågarna lutade mot broräcket och tittar ner på flodens grumliga vatten. Det är strömt. Jag tycker om att det rör på sig, vattnet. Jag uppskattar tidvattnet också, trots att det var något som i tanken skrämde mig en aning innan jag flyttade hit. Att vattennivån skiftar med åtta meter mellan högvatten och lågvatten. Att något som är land ena stunden, i nästa kan ligga under ytan. Nu tycker jag om det. Tidvattnet i Themsen får mig att känna att floden är något levande och oberäkneligt, något med en egen vilja.
När jag tittar in mot land igen står hon där, vid brofästet. Kragen på kappan uppfälld mot vinden, halsduken virad flera varv. Det mörka håret flyger kring ansiktet på henne. Jag går över bron, mot flodbanken. Det är inte mycket folk. Knappt några turister alls. En ensam japan stirrar när Katie lägger huvudet lite på sned för att våra näsor inte ska krocka när vi kysser varandra. Han tittar efter oss när hon lägger sin hand i min och vi går av brofästet.
”Does these trees make you feel at home?” frågar hon när vi går under björkarna som står planterade i raka rader.
Jag skakar på huvudet. När jag promenerade mellan Tower Bridge och Tate Modern för första gången och fick se de där björkarna, tänkte jag att hit kan jag gå när jag längtar hem. Men så insåg jag att de snarare fick mig att inse att jag verkligen inte var hemma. Det är något med hur de är planterade, symmetriskt och artificiellt. Så som man planterar exotiska träd utanför deras naturliga miljö. De påminner mig bara om hur jag försöker rota mig utanför min naturliga miljö.
”Quite the opposite”, säger jag.
Vi går in genom glasdörrarna. Förbi bokhandeln på bottenvåningen. Hennes hand är kall i min. Fattar du inte att det är du som får mig att känna mig hemma?

Äta eller ätas

Jag går vilse i min text. Irrar bort mig i någon av alla passager. Jag är så absorberad av historien att jag stundvis glömmer att den inte är verklig. Jag måste göra upp med den. Skriva den. Lämna den.