Månadsarkiv: december 2018

Mellantid

Vinterledighet. Dagar av snöpromenader och havet fruset nedanför huset. Jag läser böcker och eldar i spisen, äter för mycket choklad. Går över till Leonard och Valpen, sparkar snön av kängorna mot trappan som förresten skulle behöva skottas. Hämtar skoveln och skottar rent från snö innan jag går in.
”Skotta kan jag göra själv, jänta”, säger han när jag kommer in i köket. ”Jag är väl inte lam heller.”
”Det kommer mer”, säger jag, kliar Valpen bakom öronen. ”Om du nu nödvändigtvis ska skotta själv.”
Leonard skrockar och mäter upp kaffe i kannan, kokar upp.

Jag tänker på platserna som bär mig, de som håller mig kvar, de som försiktigt knuffar mig vidare när det är dags att lämna. Kanske är jag bättre på att förhålla mig till platser än till människor, kanske öppnar jag mig mer för en välbekant klippa i havet än för den som skulle kunna stå där intill mig.

Senare ringer jag för att önska Ashley god jul, får inget svar. Hon är åter långt borta.

Annonser

Måndag kväll

Ashleys namn i displayen. Ashleys röst i kvällen.

”Hey.”
”Hi.”
”What are you doing?”
”I’m making a cake for Holly’s birthday tomorrow. It’s a surprise.”
”Is it the chocolaty one? With apricot jam?”
”Yes.”
”I love that cake.”
”I know you do.”
”I wish I was… a bit closer.”
”Me, too… Paris was lovely.”
”We hardly saw anything of Paris.”
”It wasn’t Paris I came to see.”
”I figured.”

Until next time

Tar tåget och möter Ashley i Paris. Korta dagar där vi båda trevar efter den andras hand längs gator i Marais. Jag tänker alltid på Nina Bouraoui i Marais. Jag tänker alltid på att skriva. Det är inte Paris nödvändigtvis, det är rörelsen. Att skriva är rörelse, rörelse föder text. Men också, jag är så lättad över att äntligen ha Ashley nära att någonting lösgör sig inom mig, intill henne blir jag fri och när jag är fri vill jag skriva. Alltså skriver jag. Skriver sedan Ashley gått från hotellrummet om kvällen, skriver medan hon uppträder, skriver sedan hon återvänt och somnat. En stilla bäck av ord som sinar först efter midnatt. Klär av mig, glider ner mellan svala lakan, pressar hud mot hud.
När morgonen kommer är jag hungrig och följsam, följer henne genom dagen, följer henne genom kvällen. Sitter stilla i mörkret och ser henne klättra i tyget, klättra och falla. Tumlande genom luften, den täta luften, skuren av kollektiva skarpa inandningen. Kollektiva lättnaden, alltid så underligt att dela denna lättnad med andra. Somnar med näsan mot hennes hals sent i natten, en natt till, en enda natt till. Tar tåget hem dagen därpå, kysser henne utanför Gare du Nord, lämnar henne innan hon hunnit lämna mig.

Tomheten ny, ändå så välbekant.

Grammar is your friend

”There it is”, säger Holly. ”That asterisk. After her name.”
”Again?” säger jag. ”You can’t be serious?”
”Look”, säger Holly och vinklar sin skärm så att jag ska kunna läsa.
”Well”, säger jag, ”at some point you’re going to have to ask her what it means.”
”Fill me in?” säger Isa, och Holly förklarar hur en person vi har att göra med i en av produktionerna konsekvent placerar en asterisk efter sitt förnamn i varje mejl, meddelande, pm hon signerar.
”It just makes it seem as if she’s not quite sure her name is really her name, if you know what I’m saying?” säger Holly.
”Maybe she’s going through a rough patch, existentially”, säger jag. ”It could happen to anyone.”
Isa skrattar.
”Maybe she’s just not that into grammar”, föreslår Isa.
”Hey”, säger Holly, ”grammar is your friend!”
”Maybe it’s meant to be a star”, säger jag.
”That’s even worse!” kvider Holly. ”What adult human being puts a star after their name?”
”It has an interesting meta-level to it”, säger jag. ”You try to express self-confidence by putting a star after your name, but that star then turns out to be the very symbol of doubt.”
”Very Freudian”, nickar Isa.
”So, what should I do?” säger Holly. ”Ignore it?”
”Ignore it”, säger jag.
”Yes, ignore it”, säger Isa.
Jag återgår till mitt, Isa vänder sig mot sitt excelark.
”It’s just…” börjar Holly.
”An asterisk”, fyller jag i. ”It doesn’t matter.”
”Fine”, suckar Holly. ”I’ll ignore it.”
”Good girl.”

Decembermorgon

Försover mig. Vaknar då jag redan borde stå och trängas i en vagn på tunnelbanan, gärna halvvägs till Green Park. Den initiala paniken, ni vet, en rusar upp i förvirring och någon slags chock över att kroppen trott att det var okej att bara… sova. Är halvvägs i kläderna innan jag sansar mig och ser över kalendern, som för en gångs skull inte innehåller ett enda möte. Jag kan lika gärna jobba hemifrån. Stannar i pyjamas, brygger kaffe, brer smörgåsar. Andas ut. Andas.

Helgen var lugn. Det gyllene ljuset är tillbaka, mellan skurarna. Jag wokade grönsaker och nudlar och tände ljus, gick långa promenader längs floden, sträckläste Lisa Jewells The Third Wife. Ashley skickade ett foto som var så sexigt att jag eventuellt var tvungen att gömma ansiktet i kudden och jämra mig lite. Vi har inte träffats på över två månader, inte haft sex på över två månader. Nu tänker ni nakenbild, men så var det inte. Bara hennes rufsiga hår utslaget över huvudkudden, leendet stort och sömnigt, blottade nyckelben och kanten på en mörkblå pyjamas. Vardag. Vardag är sexigt.