Månadsarkiv: juni 2017

Property ladder

”I’m viewing a flat”, säger Ashley. ”Come with me?”

Så jag tar ett par timmar ledigt och möter henne utanför fastigheten. Hon har nycklarna i handen och ingen mäklare syns till, och egentligen förstår jag redan då, men säger ingenting. Går bara efter henne upp för trapporna i det smala trapphuset. Allra högst upp finns en branddörr. Som hon låser upp.

Det är ett loft. Öppen planlösning och en liten takterrass som vetter mot kanalen. Nakna bjälkar i taket, uråldrigt trägolv under fötterna. Väggarna putsade men omålade, fönstren nyinsatta och enorma. Lägenheten saknar kök, saknar badrum, saknar egentligen allt. Är bara ett skal där ingen bott, en föredetta vind. Och den passar henne. En luftakrobat bör bo högt över takåsarna.

”What do you think?” frågar hon och håller sig allvarlig på ett sätt som gör att jag blir full i skratt.
”I think that you’ve already signed the tenancy agreement”, säger jag.
Hon ler.
”Nope”, säger hon.
”Well”, säger jag. ”Then I think you should.”
”I didn’t sign a tenancy agreement”, säger hon. ”Because I bought it.”

Annonser

Supposed future

”Do you worry?” frågar Ashley på väg hem efter en kväll på Jacksons Lane. Vi har sett genrepet till Hangwire och jag är okoncentrerad och fjärran. Premiärminister Theresa May har precis publicerat det detaljerade förslaget för EU-medborgares framtid i Storbritannien.
”I do”, säger jag. ”I worry because Swedish newspapers report on this proposal as if it was a good one, as if it is a guarantee for everyone to stay.”
”Is that what they’re saying?” frågar Ashley.
”Basically, yes”, säger jag. ”And that means that people will think that it is a good deal, and it’s not. It’s a rubbish one.”
”Yeah, it really is a bad one”, säger Ashley. ”I’m surprised she thinks that she’ll get away with it.”
”That’s the thing”, säger jag. ”She probably will.”
Ashley suckar.
”When reading the details, and more importantly: when reading between the lines”, fortsätter jag. ”It becomes clear that this will be a case of if you can pay, you can stay. There will be fees to pay, just to apply for the settled status. There will be requirements on how much money you need to be earning to get your application approved, there will be impossible backlogs where people will lose their right to stay because the supposedly streamlined system is simply too slow.”
Ashley nickar.
”You’re probably right”, säger hon.
”And that’s if there is a deal”, säger jag. ”With a hard Brexit, even this rubbish one is likely to be out the window.”
Vi promenerar genom Highgate, ner mot Hampstead. Förbi alla vackra hus med blommande pioner och klätterrosor i sina trädgårdar.
”I worry because I don’t have a say in it”, säger jag. ”There is nothing I can do.”
”I’m glad you want to stay”, säger Ashley.

Heatwave

”Honestly”, suckar Chris där han ligger, platt på golvet i det smala utrymmet mellan skrivborden. Ena benet instucket under min stol, axelpartiet inkilat mellan Hollys papperskorg och Petes hopfällbara cykel. ”I’m literally melting.”
Det är 34 grader.
Ute.
37 inne.
”Will you please, please finish what you’re doing, we need to go for ice cream”, ber han och knuffar på stolen med foten. ”And I’m not really asking.”
”In a minute”, säger jag, böjd över tangentbordet. ”If I could just find the right word…”
”But you see, that’s actually never going to happen because by now both our brains are completely fried from this godforsaken heat”, säger Chris. ”And don’t say I didn’t warn you.”

”I hope the new flat has proper air conditioning”, säger Chris när vi köar till glassboxen utanför caféet runt hörnet från teatern.
Jag tittar upp från listan över smaker.
”What new flat?” frågar jag.
”I’m sure I told you?” säger Chris. ”Isa and I are moving in together. Like, properly. New flat and everything, both our names on the tenancy agreement.”
”No, you didn’t!” säger jag. ”That’s fantastic news!”
Han flinar, ser lycklig ut.
”Yeah”, säger han. ”It is pretty good news, isn’t it?”

Hej Stockholm

Jag packar en väska och ger mig av. Lämnar London för ett kort slag. Jag har äntligen nått den punkt då jag drar mig för att resa bort, vilket gör att jag vågar göra det.

Hon ska inte få ta London ifrån mig, skrev jag på en lapp som jag fäste på insidan av min ytterdörr i början av mars då jag bara ville ge mig av, fly, lämna mig själv och mina minnen av oss, aldrig vända tillbaka. Nu törs jag ta ner den. Det är åter min stad.

We’re okay

När den vita skåpbilen mejar ner människor på London Bridge sitter jag med Isa och Pete och ser de sista scenerna av Angels in America på National. När vi kommer ut på South Bank strax efter halv elva är luften tät av sirener.

Pushnotiser och missade samtal radar upp sig i telefonens display och vi vänder om, går tillbaka in i foajén, försöker finna information, finna stadig mark under fötterna. London skälver och på nyheterna rapporterar BBC om ett pågående attentat.
London Bridge och Borough Market ligger en knapp kilometer bort.

Isa får tag i Chris och Pete får tag i sin fru och medan de pratar sätter jag mig ner och undrar var Katie är. Om hon är hemma. Om hon är trygg. Om jag borde höra av mig.
Jag slungas tillbaka till mars. En annan bro, också den nära.
Jag är alltid på South Bank när London drabbas av terror.

Jag svarar på de oroliga meddelanden som trillar in, postar en uppdatering på Facebook, skriver att jag är i trygghet. Inser sedan jag skrivit det att jag faktiskt inte vet. Det är kaos i nyhetsrapporteringen och ljudet av sirener som klyver kvällen avtar inte. Ovanför cirklar helikoptrar.

Vi diskuterar vad vi ska göra. Vi befinner oss strax utanför avspärrningarna, men gatorna känns farliga att röra sig på. Att förflytta sig ner i tunnelbanan, ner i underjorden där polisen i samma ögonblick genomsöker flera tåg, är inte ens ett alternativ. Att få tag i en taxi tycks omöjligt.
Så vi stannar där vi är. National Theatre låser sina dörrar och vi blir kvar innanför tillsammans med ett hundratal människor. Sitter på andra våningen och dricker det te som dukas fram. Det kommer direktiv om att alla lampor måste släckas. I mörkret ser vi floden glittra utanför. Det är knappt någon som pratar.

Natten till den fjärde juni är svart och varar en evighet.

När motsatsen tycks mig så uppenbar

”Oh, hello”, säger Ruth Wilson. ”I know you! Remind me your name?”

Och jag presenterar mig, lite darrigt, eftersom hon är enastående och enastående gör mig nervös. Dessutom är jag ledig och har knappt pratat med någon på hela dagen, har låtit mig uppslukas av den förbannade texten så många timmar i sträck att jag inte riktigt lyckas bryta mig tillbaka ut i den vanliga världen, jag skönjer den genom ett glasartat filter, och egentligen hade jag tänkt stanna hemma, men Laura spelar och det är en av de sista föreställningarna och jag har lovat och det är därför som jag försöker gömma mig från omvärlden i det hörn av foajén där Ruth Wilson nu också söker skydd.

Jag säger mitt namn och var vi träffats tidigare.

”Oh, I remember that”, säger hon. ”How’s the writing?”
”Disastrous”, säger jag.
”I don’t believe that for a second”, säger hon.
”Well, it’s the truth.”

Hennes sällskap dyker upp och hon säger, ”It was nice seeing you again” och ”Enjoy the play” och jag säger, ”And you” och hon går och jag börjar andas ut, men i rörelsen bort vänder hon sig om, säger över axeln,

”Send me something, I mean it.”

Vad är det med alla dessa människor som tycks tro att jag kan skriva?