Månadsarkiv: oktober 2019

Inte så hemliga hemligheter

Lunchpromenerar med Chris längs floden i duggregnet. Vi småpratar om tillvaron, om jobbet, om det politiska läget. Som vanligt. Byter samma tankar, samma frustration, samma hopp. Som vanligt, bara

”I can’t do it anymore!” säger Chris plötsligt och stannar mitt på gångvägen. Ansiktsuttrycket otydbart. ”I can’t keep quiet, it’s too hard.”
”What on earth are you talking about?” frågar jag och stannar också.
Desperation smyger i blicken på honom, jag ser det nu.
”You can’t tell anyone that I told you, okay?”
Han nästan viskar.
“I promise”, säger jag.
“We’re having a baby”, säger han och släpper luften ur hemligheten som expanderat i bröstet på honom tills han inte kunde hålla i den längre. “Isa and me.”
“Oh, I know”, ler jag.
Han stirrar på mig.
”You know?” säger han.
”Of course I know,” säger jag. “The whole theatre probably knows.”
Chris ser förbryllad ut.
“But we haven’t told anyone?”
“Well”, säger jag, “She’s been throwing up a lot. Wave a sandwich in front of her and she makes excuses to sprint to the bathroom.”
“It’s the mayonnaise”, säger Chris, “it gets her even from across the room.”
“Figured”, säger jag. “I’m super excited for you guys, though.”
“Thanks.”
Han ler. Boxar mig på armen.
“I can’t believe you knew.”
“Baby radar”, säger jag. “Once it’s on…”
”Can you even imagine me as a dad?” frågar han.
“Totally”, säger jag. “You’ll be amazing.”
“Do you really think so?”
Jag har sett honom med Den Lilla Katie och hennes bror, han är fenomenal.
Barn älskar Chris, Chris älskar barn.
“I know so”, säger jag.

Vi promenerar vidare i regnet. Köper kaffe i varsin keep cup och dyker in genom sceningången lagom till måndagsmötet.

In orbit

Är det såhär det tar slut? Ett långsamt glesnande, alltmer sparsmakade glimtar, som så småningom mynnar ut i tystnad? Där jag sakta glider ifrån er, och ni från mig? Nej, det vill jag förstås inte. Inte heller vill jag komma med ursäkter för min mer och mer dominerande frånvaro. Ibland är det kanske bara så, att orden sitter djupare, tar längre tid att få fram. Ett slags motvilja, stundvis, där jag inte riktigt känner för att blotta mig. Enklare då att låta bli. Och så blir det, så går dagar, veckor och ja, här är vi nu. Åtta dagar in i oktober.

”It’s heckin’ cold”, säger Ashley, som alltid fryser.
”It’s October”, säger jag och stoppar händerna djupare i kappfickorna där vi står i snålblåsten och väntar på bussen.
“Exactly”, säger hon. “It’s too early.”
Precis som hon är jag lite chockad över den plötsligt ankomna hösten. Förra året hade vi den sista ljuva sommarhelgen med tjugosex grader i slutet av oktober, i år har jag yllesockar när vi sitter i soffan och om mornarna är imman tät på insidan av fönsterrutorna.
Jag spanar på henne lite i skymundan för att se om där finns någon rastlöshet, om hon kanske är på väg bort igen snart. Planen är att hon ska stanna i London ett helt år, men jag har känt henne i fem år och under den tiden har hon aldrig varit stilla mer än ett par månader i taget. Det hjälper inte att hon knappt packat upp sedan hon kom hem från europaturnén. Ett gäng flyttlådor står längs väggen i sovrummet, garderoberna nästan tomma. Majoriteten av hennes ägodelar fortfarande magasinerade hemma hos hennes föräldrar. Ett arrangemang som liknar mitt eget. Majoriteten av mina ägodelar är nedpackade i ett förråd i Stockholm, en del av dem hos mina föräldrar, en del i huset vid havet. Till en början frustrerade det mig, jag kände mig splittrad av att inte kunna samla allt i en bostad, i en stad, eller ens ett och samma land. Det är inte det att jag äger många prylar, antagligen färre än genomsnittet, men utspriddheten gjorde mig rastlös. Med tiden har jag kommit mer till ro, kanske i takt med att jag glömt bort vad som finns i de där lådorna, men jag känner fortfarande att det vore skönt att vara samlad på en plats. Jag söker återkommande en punkt som ska vara den permanenta, trots att jag bott i samma lägenhet i fyra och ett halvt år. Fyra och ett halvt år, hur är det möjligt?
”I was thinking about going to my parents’ house this weekend”, säger Ashley. ”Maybe go through some boxes.”
“Yeah?” säger jag.
“Most of my autumn clothes are still there”, säger hon. “And it’s about time I got properly unpacked, don’t you think?”
“Sounds good to me”, säger jag och vinkar åt 391:an som svänger in till trottoarkanten. Ashleys hand mot min svank när vi kliver ombord.

Kanske förvånar hon mig med att stanna.