Månadsarkiv: juli 2016

See you later, alligator. In a while, crocodile.

”You’re taking me to the zoo”, säger Den Lilla Katie i telefon. ”I want to see the new tiger cubs and my dad says he doesn’t like the zoo very much. Can Katie come, too?”
”Absolutely”, säger jag.
Men det visar sig att Katie inte alls har tid att följa med oss till London Zoo, hon har en audition på eftermiddagen, så Den Lilla Katie frågar efter Ashley istället. Och Ashley har tid.

Vi går direkt till tigrarna. Den Lilla Katie håller mig i handen och jag tänker att hon inte skuttar lika mycket nu, som hon gjorde förra sommaren. Hon är vuxnare på något vis. Ett år är så oerhört lång tid när man ännu inte fyllt sju.
”Why didn’t the leopard enjoy playing hide and seek?” frågar Den Lilla Katie när vi står vid staketet och tittar på tigerungarna som tumlar runt där innanför.
”No idea”, säger Ashley.
”Because he was always spotted”, säger Den Lilla Katie.
Ashley skrattar.
”Well”, säger hon. ”Did you know that dolphins are so smart that within a few weeks of captivity, they can train people to stand on the edge of their pool and throw them fish?”
Den Lilla Katie skrattar inte, men hon lägger huvudet på sned, kisar mot Ashley och säger:
”That’s a good one. I’m adopting it, if that’s alright.”

Vi strosar genom djurparken och Den Lilla Katie springer mellan inhägnaderna med en hastighet som inte riktigt lämpar sig för värmeböljan som fortfarande håller London i ett fast grepp. Rätt snart är vi tvungna att ta glasspaus. Två kulor jordgubbsglass i en våffla som spricker och får glassen att rinna mellan fingrarna på Den Lilla Katie. Hon slickar obrydd i sig smältfloderna. Ashley njuter en ensam kula apelsinsorbet och jag är nöjd med att ha valt sval mintchoklad.

Efter glassen tittar vi på flodhästar, giraffer och zebror. Jag översätter ”vilket djur behöver aldrig glasögon”-skämtet i huvudet, men ger upp. Vissa saker är inte ens bra på svenska. När vi kommer till inhägnaden med strutsar och kängurur lutar sig Den Lilla Katie mot staketet och ser fundersam ut.
”Can a kangaroo jump higher than Buckingham Palace?” frågar hon, gravallvarlig.
”I don’t think so, sugar”, säger jag.
”Of course it can”, säger Den Lilla Katie och flinar klurigt. ”Buckingham Palace can’t jump at all.”
Ashley puttar mig i sidan.
”You should have seen that one coming”, viskar hon.

När vi flera timmar senare tittat på alla djur i parken och kommit fram till vilka som är våra favoriter (Den Lilla Katie föredrar lemurer, Ashley giraffer och jag pingviner) och Den Lilla Katie tilldelat oss varsitt ”if you were an animal, you would be…”-djur, en aktivitet där Ashley blir utsedd till apa (”Because, you know, you’re an acrobat so you could probably swing from tree to tree.”) och jag till lejon: (”Because your hair gets fluffy like a lion’s mane when it’s raining.”), möter vi upp Josh utanför entrén och lämnar över Den Lilla Katie. Jag dröjer kvar i kramen hon ger mig, tunna sexåringsarmar (”I’m nearly seven!”) om min nacke, söt jordgubbsandedräkt mot min kind. Ashley får en likadan omfamning och sedan vinkar vi tills vi inte kan se dem längre. Den Lilla Katie går baklänges på trottoaren tills de svänger om hörnet.
”She’s a sweet kid”, säger Ashley. ”Very inventive.”
Jag nickar.
”She is.”

Vi köper med oss mat och styr tillbaka mot norra delen av Regents Park, tar oss över Prince Albert Road.
”You really like children, don’t you?” säger Ashley medan vi går upp för Primrose Hill.
Jag rycker på axlarna och väjar för en hund som kommer rusande nerför backen.
”Not all children”, säger jag.
Efter hunden kommer en liten pojke i kortbyxor och ljusblå skjorta, rufsigt hår, gräsfläckar på knäna. Jag ler, det sker med automatik.
”Yeah, right”, säger Ashley och puffar till mig med armbågen.

Högst uppe på toppen stannar vi och slår oss ner i gräset. Nedanför breder London ut sig i kvällsdiset. Värmen hänger kvar i luften. Jag tänker att det vore fint att ha ett eget barn. Så småningom. Ett som jag inte behövde lämna tillbaka efter några timmar.

Annonser

Yesterday once more

”Ash”, säger jag när vi sitter på mitt favoritfik vid Regent’s Canal. ”Are you really leaving?”
Det är vemodigt. Hon reser ofta, men den här gången känns det lite värre än vanligt. Jag vet inte varför.
Ashley nickar.
”Yes”, säger hon. ”But not for another week. When are you going?”
”Tomorrow.”
Jag har semester och ska resa iväg några veckor, se till det grå huset vid havet, se om mina vänner långt borta. Se vem jag är när jag inte är här. När jag återvänder igen kommer hon att vara borta.
Hon suckar.
”That’s a shame.”
Och det är det verkligen, jag känner det i varje cell i kroppen, hur gärna jag vill vara kvar ett tag till. Avsked är min sämsta gren.
Men precis som jag följer hon hederskodexen och ber mig inte stanna.

När jag kommer hem tar jag fram resväskan och öppnar garderoben. Tittar på raderna av kläder, rotar runt efter bikinis och strandklänningar en stund, plockar inte ut något. Låter väskan stå tom bredvid sängen. Går en sväng i trädgården istället. När jag kommer tillbaka ställer jag undan den igen. Bokar om flygbiljetten. Stjäl mig tid.

På alla sätt, från alla ställen

Så strosar jag hem genom Kew och det är natt och fuktigt och alldeles stjärnklart. Jag älskar att gå hem här. Jag minns när Ashley först frågade var jag bodde, minns hur jag sa ”Kew Gardens” och hur hon skrattade till. Ögonbrynen höjda och skrattgroparna synliga.
”You live in Kew Gardens?” frustade hon. ”That’s like… utopian.”
”I guess.”
Sedan dess talar jag aldrig om exakt var jag bor, när folk frågar. Säger bara västra London, säger District Line, säger Zone 3. För nu fattar jag att människor tänker villa, när de tänker på Kew Gardens. Inte bara villa, för all del, utan halvslott.
De tänker i alla fall inte på 35 kvadratmeter hyreslägenhet.

Under kontroll

Och plötsligt är det juli och sommaren som jag längtade efter har pågått i veckor, månader, utan att jag egentligen lagt märke till den. I mitt huvud är tiden lång, i den verkliga världen är den kort. Sömlöst har jag återvänt till mitt gamla teaterkompani efter West End, sömlöst faller jag in i det välbekanta, omtyckta. Trivs.

En torsdag efter jobbet åker jag hem till Joanna och Josh, sitter på altanen medan Joanna vänder grönsaker på grillen och Den Lilla Katie övar sig i att stå på händer på gräsmattan. Himlen över London är persikofärgad. Den doftar grillrök, tvättmedel och nyklippt gräs, sommaren.

”Look at me!” ropar Den Lilla Katie och när jag vrider huvudet åt hennes håll hinner jag precis se hur hon står alldeles rak, på händer, i en knapp sekund innan hon vinglar till och trillar. Hon försöker igen. Lyckas hålla balansen.
”I’m doing it!” ropar hon förvånat. ”I’m actually doing it!”

Och jag tänker att det är exakt den känslan jag snuddar vid i mitt eget liv just nu, ett par sekunder då och då. I’m actually doing it.