Månadsarkiv: mars 2014

Den eviga motståndaren

Jag räknade med att sjunka ner i ett mörker så fort jag landat på Arlanda. Förväntade mig att tvingas anstränga mig för att hålla ansiktets muskler i en neutral min. Jag trodde att jag skulle slukas av samma förtvivlade längtan som sist. Det hände inte då. Istället händer det nu, nästan två månader senare.

 Jag orkar inte slåss mer.

(Mot vem? undrar ni. Mig själv, ska jag svara.
Alltid mig själv.)

Annonser

Två kloka idioter

”Det är klart att det gör ont”, säger Stephanie. ”Men jag tror ändå inte att det är en smärta du borde önska att du slapp uppleva.”
Vi sitter mitt emot varandra vid ett bord på Vetekatten och jag tänker på hur lätt det är att slappna av intill Stephanie. För ett år sedan hade det varit fullkomligt otänkbart.
”Jag förstår så klart din poäng”, säger jag och häller mjölk i min kaffekopp ur en liten porslinskanna. ”Men det här är i grunden en överlevnadsinstinkt. Jag är faktiskt lite rädd för att drabbas av Broken Heart Syndrome. Det känns som om jag befinner mig i någon sorts riskgrupp.”
Stephanie tittar på mig över kanten på sin tekopp.
”Hmm”, säger hon.
”Det skulle vara så typiskt mig att faktiskt dö av ett brustet hjärta”, fortsätter jag. ”Helt ofrivilligt.”
Stephanie nickar.
”Absolut”, säger hon. ”Jag vet vad du menar. Jag har haft min beskärda del av krossade…”
Hon avbryter sig. Tar en paus.
”Inte för att de varit exceptionellt många… Nå, tänk på att jag haft tio extra år på mig.”
Jag suckar.
”Nej”, säger jag. ”Prata inte om åldersskillnad, jag är så trött på att siffror ska ha något med det faktiska livet att göra.”
”Fint att du känner så”, säger Stephanie.
Jag nickar och känner mig snusförnuftig.
”Förresten så tror jag att det kanske handlar om träningsvärk”, säger jag. ”Hjärtat är en muskel, visst?”
Stephanie skrattar ett av sina bullriga skratt. Damerna vid bordet intill vrider på sina permanentade frisyrer och sneglar på oss. Stephanie lägger sin hand över min.
”Det borde snarare handla om mjölksyra”, säger hon. ”Eller vad som nu händer i musklerna vid ett maraton.”
Jag drar ett djupt andetag och märker hur det hackar lite.
”Hur ska man orka springa?” säger jag. ”Jag fattar inte, det är så förlamande. Jag vet inte ens åt vilket håll jag ska.”
Stephanie ler lite.
”Du kanske bara ska stå stilla ett slag”, säger hon. ”Se vad som händer.”
Jag nickar medgörligt, men inser omedelbart att jag inte har lust att vara medgörlig. Jag har varit snäll och beskedlig de senaste åtta åren och jag är osäker på om det gjort något för mig, egentligen.
”Man kan väl inte bara sitta och vänta på att något bra ska hända”, säger jag därför lite tjurigt. ”Det har jag lagt alldeles för mycket tid på.”
Stephanie drar tillbaka sin hand. Hon lutar sig tillbaka i stolen och tittar på mig med en blick som nästan känns stolt.
”Så, vad ska du göra?” säger hon.
”Inte bara stå stilla, i alla fall”, säger jag.

Hollywood math

Ett avstånd är alltid ett avstånd, oavsett avståndets storlek. Glappet blir däremot inte mindre när den fysiska distansen ökar. Speciellt inte när det tillkommer faktorer som tidsskillnad. Vissa tider på dygnet lever vi inte ens i samma veckodag. När jag vaknar är det kväll hos henne, när hon kliver upp är det redan eftermiddag hos mig. Los Angeles fick sommartid igår. För tre veckor skiljer det åtta timmar mellan oss istället för nio. Jag kan inte påstå att det gjorde någon större skillnad. Nästan all kontakt inleds ändå med ”Sorry, did I wake you?”.

That’s a wrap

Jag regisserar en kortfilm och låter arbetet svälja mig hel. Det är skönt. Att gå så djupt i något som ligger utanför en själv, att vrida och vända på en fiktiv karaktär tills denne framstår som fullkomligt begriplig. Skönt. Efter veckor av förberedelser och en intensiv inspelningsperiod är jag en liten boll av tröttma. Känner ingenting, bara en smula stolthet. Tänk att jag klarade av det här, att jag kunde regissera etablerade skådespelare.