Månadsarkiv: december 2013

Alone in a very busy world

Hon svarar:

”You might be. But you also might not. I think it’s about finding the people who share your sense of what’s important. If you haven’t got those kind of relationships in your life then you will feel alone, no matter how many people you’ve got around you. It’s not about the numbers, it’s all about the familiarity of their minds.

You will find them. Just the way that I found you in a pair of familiar eyes behind a mask. Remember?”

Annonser

Dö drunkningsdöden

Det är inte hjärtat. Inte egentligen. Nog för att det väger ovanligt mycket, tyngden får nästan bröstkorgen att bukta, men det är inte det som är problemet. Problemet är läckan. Något har brustit. Kanske var det ett organ, kanske kroppspulsådern, kanske var det lungorna som inte höll för mer. En flytande oro sprider sig i kroppen, en otålighet som får mig att inte stå ut med att vara i nuet. Jag längtar framåt, vill vidare, vill få tyngden att försvinna, livet att fortsätta. Eller bakåt, vill finna mig med hennes händer på mina höfter, hennes andedräkt i min mun.

Det påminner om tidvatten, hur tankarna på henne sveper in och svämmar över.

Jag försöker zooma ut, betrakta scenerna som en kort sekvens ur något större, livet kanske. Det hjälper inte. Jag zoomar in istället, men upptäcker att det förödande att titta så nära på sina minnen. Nästan dödligt.

We’ll keep in touch.

Längre bort än så

Det skaver när jag tänker på alla människor som får träffa henne, som får se henne. Varje dag. Som får vara små fragment av hennes onsdag, av hennes torsdag, av hennes liv. Medan jag är begränsad till att vara någon som fanns i närheten under några få dagar, som nu bara är en tanke, en skugga, en avlägsen gestalt.

Fragment av en själ

Jag skriver till henne och berättar om hur karaktärernas rörelser över scenen i Dramatens uppsättning av Fanny & Alexander påminner mig om en speldosa min mormor hade när jag var liten. Jag skickar med en länk till musiken som spelas i föreställningen, förklarar varför jag trivs så bra med att se teater på väldigt nära håll. Beskriver känslan av att uppslukas. Jag nämner inte julen. Nämner inte Hollywood. Nämner knappt London. Vidrör bara hastigt den växtvärk som sinnet tycks ha drabbats av. Avslutar med:

Even surrounded by people, I feel like I’m alone in a very busy world.

Skickar.

Hologram

Hon som står framför mig i rulltrappan upp ur tunnelbanan har mörkbrunt hår, grön vinterjacka och stickad mössa med tofs. Hon är kortare än jag. När hon vrider på huvudet har hon fel näsa, fel ögonfärg, fel profil, fel ålder. Ändå räcker likheterna (längden, håret, kläderna) för att jag ska börja tänka på Katie. Så jag står i rulltrappan och blundar. Det är märkligt hur bilder kan etsa sig fast i minnet. Trots att jag sett Katie i en hel rad spektakulära scenkläder (vackra klänningar av sextiotalssnitt, ett tight fodral i leopardmönster, mjuka mohairkoftor, glasögon med retrobågar, en blodig spetsklänning), i vanliga kläder (svarta jeans, stickade tröjor, enkla trikåklänningar, varma sjalar) så är det ingen helfigursbild som dyker upp när jag påminns om henne. Istället ser jag bara hennes ansikte, just så som det ser ut efter en föreställning. Rosigt och osminkat, liksom lyckligt. Nära. Det mörka håret som en ram runt ansiktet, lite rufsigt under mössan. Hon har jackan på sig, olivgrön i bomullscanvas, den stora kapuschongen draperad över axlarna. Jag vet exakt var bilden kommer ifrån. Det var just så hon såg ut när vi möttes min första kväll i London. Det var så hon såg ut när vi skildes åt tio dagar senare. Så ser hon ut när hon går ut genom sceningången efter jobbet, på väg hem. I kväll. I morgon. Dagen efter det. Katie i vinterskepnad. Jag undrar hur hon ser ut om våren, om sommaren, hösten. Och om jag får chansen att upptäcka det.

Antingen eller

Förut, när jag hade vänner, när jag hade pojkvänner, när jag hade ett liv, så slog det mig alltid att singlarna jag kände faktiskt var ganska lyckliga, medan de som trånade eller längtade eller var hemligt förälskade, eller var typ ‘ihop’ men typ ‘inte ihop’… att de var de mest olyckliga.

Så, jag tror att det är bättre att antingen ha någon eller att inte ha någon.