Catch 22

Så mycket av augusti går åt till att vänta på Ashley. Att längta efter Ashley. Anpassa mig efter Ashley. Hon jobbar mycket, jag är ledig. Hon är trött, jag är rastlös.

Jag kan inte skriva när jag är rastlös. Bara skrivandet kan ta mig ur rastlösheten.

Jag träffar Sonya, vi promenerar över Hampstead Heath.
”Tell me about you”, säger hon. ”It’s been so long.”
Men allt jag kommer på att säga handlar om Ashley.

Annonser

Att börja en dag

Jag vaknar intill Ashley. Hennes långa ben över mina, tyngden, värmen. Det vore så lätt att inte skriva, tänker jag där jag ligger. Det vore så lätt att bara vara, låta ögonblicken, tankarna, raderna försvinna iväg. Jag makar på mig, knuffar lätt mot hennes knä.
”No”, mumlar hon ”I’m dreaming.” Och jag stillnar, väntar tills hennes andhämtning är djup och regelbunden igen innan jag smyger upp. Låter henne drömma färdigt.

Jag mäter upp kaffe i pressokannan och går ut på altanen. Så många morgnar börjar här, så många förmiddagar har sträckt ut sig nedanför räcket. Hur jag betraktat dem ovanifrån. London framför mina fötter. Jag sätter mig i rottingsoffan, sjunker ner bland kuddarna. Jag är fortfarande lite vilsen efter försommaren. De senaste veckorna har jag börjat känna mig redo för något nytt, men nästa steg är långt ifrån uppenbart. Vissa dagar tycker jag mig skymta något vid horisonten, en kort glimt av något att gripa efter, en dörr på glänt. Men så råkar jag visst blinka och det är borta. Allt oftare tänker jag på framtiden som något bortom min kontroll, och visst är det så, men jag har aldrig tidigare känt mig så benägen att bara flyta med som nu.

Jag hör hur Ashley vaknat och sträcker på sig i sovrummet.
”Breakfast in bed?” frågar hon.
”Breakfast on balcony”, svarar jag. ”Well, terrace. Toast on terrace. Except for the fact, of course, that we are out of bread.”
Hon skrattar.
”I’ll scramble some eggs”, säger hon.

Och jag flyter med.

Myller

En helg då regnet överraskar i omgångar och den tryckande hettan känns avlägsen. Mellan skurarna; vit himmel, stenläggningen på South Bank som ljummen golvvärme under sandalerna. Myller av turister, myller av barnfamiljer, myller av mattält och glass. Sådan är den, sommaren i stan.
Ashley har turnéavslut på National Theatres utomhusscen. Vi flyter runt i utrymmet mellan föreställningarna, sträcker ut oss på betongen, barfotafötter grå av stadsdamm. Den Lilla Katie i mathimlen, provar allt som väcker hennes nyfikenhet bland tälten. Chris och Isa kommer förbi, Isa solbränd och fräknig, Chris med en ironisk tygpåse över axeln. Emotional Baggage studsar mot höften för varje steg. Joanna rullar barnvagnen i den något lugnare gränden vid sceningången, att söva en bebis på South Bank i augusti det svåraste uppdraget som finns.
Ashley värmer upp en kvart innan, tänjer och töjer, går några varv på händer. Den Lilla Katie, som precis har lärt sig, promenerar uppochner bredvid henne med klänningen nedhasad till armhålorna och prickiga underbyxor synliga. Vi applåderar. Makar oss tillrätta. Chris långa ben, Den Lilla Katie i hans knä. Isas lockar rufsiga i vinden. Joanna som gett upp och har Walter i famnen. Jag som följer Ashleys varje rörelse. Ashley, som klättrar högt över betongen. Hennes starka kropp i omöjliga konster, koncentrationen i ansiktet, frihet i blicken.

The new famous

Skolavslutning för Den Lilla Katie och vi firar det efterlängtade sommarlovet med glasstårta i familjens trädgård. Walter ser besviket på med en kladdig majskrok i ena handen, underläppen putar så rart att man nästan vill äta upp honom.
Vi pratar om värmeböljan och klimatförändringarna och det världspolitiska läget och hur Storbritannien kommer få svårt med matförsörjningen vid en hård Brexit. Den Lilla Katie lyssnar sporadiskt och smyger åt sin lillebror glass ur sin egen skål så fort Joanna tittar bort. När hon blir påkommen säger hon, ”What? The way you lot go on makes me think he might not grow up fast enough to get to enjoy ice cream later.”
Josh rufsar henne i håret och säger att hon inte ska oroa sig och Den Lilla Katie frågar varför hon inte ska oroa sig, och Joanna säger att det är vuxna människors jobb att oroa sig för världen, och Den Lilla Katie fnyser och säger, ”I know it should be, but they are not doing a very good job, are they?” och Ashley ger henne en high five över bordet.
”We’re doing what we can to change that, sweetheart”, säger Josh och först när vi alla nickar unisont slappnar hon av och lutar sig tillbaka i stolen.
”Good”, säger hon.
Och jag tänker att det är sant, runt trädgårdsbordet sitter fyra vuxna som faktiskt gör något när vi demonstrerar och skriver insändare och tar diskussionerna och uppfostrar medvetna barn. Även om det förstås inte är tillräckligt, är det ändå något.

Senare, med Den Lilla Katie i knät, ställer jag samma fråga som jag brukar vid den här tiden om sommaren, samlar hennes svar som små skatter genom åren.
”So, sugar, what would you like to be when you grow up?” frågar jag och förväntar mig vad som helst efter det legendariska ”mermaid” för tre år sedan.
Hon dröjer med svaret, kokar ner det till ett enda ord.
”Unforgettable”, säger hon lugnt.

Jag skulle säga att hon är på god väg.

Trapped light

Lägenheten som luktar lite damm och mycket sol, växterna som överlevt hettan tack vare Ashleys gröna fingrar. Själv är hon borta när jag kommer hem, på inspelning någonstans utanför stan och jag lämnar väskan i hallen, kastar mig raklång på sängen. Jag har så mycket hav i kroppen att saltet svider mot huden, så mycket sommar i huvudet att jag inte kommer ihåg att sätta på varmvattenberedaren förrän flera dagar senare. Vad ska en med varmvatten till när det är 32 grader varmt dag efter dag, varje dusch en sval omfamning.

Jag har semester ett tag till, har inga måsten som sliter och drar. Det är skönt, men jag finner rätt snart att jag inte blivit av med min inre press att ständigt vara produktiv. Utan egentlig tidspress eller styrfart fylls jag av ospecificerade impulser, infall efter infall av jag-borde-passa-på-att, och jag oroar mig åter över framåtrörelsen. Tänker vad ska det bli av mig?

The next station is

På ett tåg från Gatwick och juli som försvinner utanför fönstret, solen som försvinner bakom trädtopparna och jag, jag som kommer hem.

Skamlös upplysning

Såhär är det:

Jag har skrivit ett manus. Inte ett jobbmanus, inte en pjäs, utan ett prosamanus. En roman, om man vill. Den är rätt fin. Den har en okonventionell form. Och den är klar. Åtminstone i bemärkelsen att den är genomarbetad i flera omgångar, läst och påhejad av den proffsiga textmänniska vars åsikt jag bryr mig mest om i hela världen när det gäller just text (och rätt mycket annat också).
Det knäppaste? Jag tycker om den. På riktigt, jag tycker om den. Och det är ovanligt för mig, efter så många turer, så många genomläsningar, så mycket petande. Så jag tänkte bara att jag skulle nämna här, att det finns ett manus, att jag har skrivit ett manus som vill ha ett förlag. För att liksom uttömma möjligheten att någon av alla ni som återkommande kommenterar att jag borde skriva en bok kanske råkar vara redaktörer eller förläggare och därför är intresserade av att veta. Att jag har gjort det nu.

Vatten

Med regnet kommer svalkan. En förmiddag på altanen, stickad tröja över shortsen. Att spendera timmar med att titta på vatten. Lyssna på vatten. Vågskvalp, stuprörens strilande, dropparnas hamrande mot plåttaket. En värld av vatten. Horisonten uppluckrad i fukten.

Ashley ringer på kvällen, men jag sover redan och hör inte vibrationerna mot madrassen. Jag ringer på morgonen, men hon har redan åkt till jobbet. Call time 05:30, långt utanför stan. Vi återgår till textbaserad kommunikation, små meddelanden som mest är signaler skickade ut i luften med förhoppning om att de ska studsa tillbaka, bära med sig lite bekräftelse. Jag behöver mindre och mindre ju mer jag landar på den här platsen. Klipporna släta under fötterna, havet högt. Här finns ett sorts lugn som jag aldrig finner annars, allting bleknar här. Ashley också. Om jag skrev det till henne skulle hon kanske komma sättande fortare än jag anar.

Jag tänker på London, på bruset, på myllret. På att stå på perrongen och vänta på tunnelbanan. Att stå i foajén och vänta på första ringningen. Att stå i mataffären och vänta på att transaktionen ska godkännas. Att stå i parken och titta på Den Lilla Katie som gungar sin lillebror. Att stå på Parliament Hill och se solen gå ner. Jag finns på så många platser. Så många platser finns i mig.

Hej från havet

Jag är i Sverige. Sitter på altanen vid det grå huset och tittar ut över havet. Vaknar och kliver rakt ner vattnet, simmar och simmar och simmar. Jag har badat från de här klipporna i hela mitt liv, men kan bara minnas iskallt vatten och hastiga, uppfriskande dopp. Aldrig såhär, aldrig simma längd efter längd längs med stranden, omsluten av 24 grader. Morgondopp, lunchdopp, eftermiddagsdopp, kvällsdopp. Kvällsdoppet är bäst. Saltet kvar i håret när jag somnar, havsdoften, sommardoften.

Jag skriver ingenting. Eller, på den vecka som passerat har jag inte skrivit en enda rad. Knappt ett meddelande, inga mejl. Det är semester och jag som annars alltid skriver har tyst inombords. Kittar fönster, betsar foder som bleknat, oljar däcket på baksidan. Valpen kring benen. Getingarna kring huvudet. Tankarna närvarande eller hos Ashley som är kvar i London. Ganska mycket hos Ashley. Jag drömmer om henne varje natt. Kanske gör jag det annars också, men i det här huset minns jag mina drömmar på ett sätt som jag inte gör någon annanstans. Kanske är det tystnaden, avsaknaden av trafikljud och flygplanens inflygning över västra London, att vaggas till sömn av vågskvalp. Jag drömmer om henne, ingenting annat, bara hon och oss och vi i vardagliga situationer. I drömmen är hon mildare, mjukare, mer försäkrande. Enklare, kanske. Som om tvåsamheten är det enda som finns, tillvaron kretsande kring denna. Min undermedvetna längtan efter trygghet. Vaknar och denna tycks så långt borta, det fysiska avståndet bara ett av alla avstånd. Vaknar och kliver rakt ner i havet. Det sköljer mig inte ny, men det svalkar.

Gold in them hills

Vissa uppbrott är långsamma. Andra klyver likt blixten. Ytterligare en sort är förhandlingsbara.
Jag och Ashley promenerar jämsides över Hampstead Heath varje kväll i en hel vecka, vadar genom det blonda gräset, hedens varma vindar rufsar om i håret. Vi gör inte slut, men vi löser upp banden runt relationen lite. Sätter ord på sådant som antagligen kommer att knuffa oss i olika riktningar så småningom. Vädrar oro och förhoppningar. Vi går där i solnedgångarna och jämkar, önskar, längtar. Och efter en vecka av detta finner vi båda något slags lugn och strosar äntligen tysta genom skymningen. Hennes hand i min, kolafärgade huden, sommaren som sträcker ut sig.