Back to Berlin

September (babe) går mot sitt slut. En ny turné närmar sig. Det är Ashley som ska resa, men det är jag som ska stanna och nedräkningen tickar i oss båda. Hon skriver under kontraktet med röd bläckpenna och postar det. Det hade lika gärna kunnat vara blod, namnteckningen lika bindande. Europa runt på nio månader. London utan henne i nio månader.

Annonser

En vanlig en

Vi ser The Human Voice på Gate Theatre och knockas av Leanne Bests förmåga att ta sig an detta tidlösa monodrama. En förunderligt intim upplevelse om ett uppbrott, där Bests röst smyger innanför huden och stannar kvar långt efter det att vi lämnat salongen.

Ashleys hand i min på vägen hem och jag tänker på oss. På hur hon snart kommer att vara borta igen, på hur det tär på mig varje gång hon reser iväg. Den gemensamma vardagen mer av ett undantag än en regel.

Spindelsäsong där jag äntligen lyckats sätta nät för vädringsfönstren så att inga enorma husspindlar tar sig in. Min första september med normal puls på fyra år. Inga snabba skuggor längs golvlisterna.

Mens och förkylning i kombination. Varje nysning ett blodbad. Att folk inte pratar mer om hur komisk kvinnokroppen kan vara, är inte det märkligt?

Den Lilla Katie som ringer för att säga att hon vill att vi ska ”hang out real soon, do you promise?” och jag lovar och tänker på min ständigt växande tacksamhet.

En riktigt god ratatouille som får puttra länge och som får Ashley att blunda sig igenom middagen. Tacksamheten, igen. Livet. Människorna i det.

(Men också: ett halsont som inte går över, en missad yogaklass som jag verkligen längtat efter, en ständigt värkande axel efter alla dessa timmar (dagar, veckor) vid datorn, ekonomisk oro, politisk oro, världsoro. Dåligt samvete över att inte räcka till, prestationsångest, klimatångest. Och så lite känslor av ensamhet då och då, förstås. Nå, ni märker ju att jag är en alldeles vanlig människa.)

Stilla söndag

Så blir vi sjuka, som man blir i September.
Helgen flyter förbi oss där vi ligger, först i sängen, sedan skavfötters i soffan och slutligen på en filt i gräset i parken. Azurblått, currygult, hundra nyanser av grönt. Varma vindar.

”I’ve had worse sick days in my life”, säger Ashley och rullar över på rygg, hennes axel tätt pressad mot min.
”September, babe”, svarar jag.

Den har blivit vår vanligaste fras under de gångna veckorna. Den bär tacksamheten över att få vara människa, att få vara i livet, få vara tillsammans. Jag har så mycket tacksamhet nu för tiden och jag har svårt att avgöra om den kommit med åldern, om den beror på att livet helt enkelt har blivit bättre, eller om det är insikten att saker när som helst kan förändras. Kanske en kombination av alla tre. Tacksam är jag dock, för allt möjligt. Allra mest för mina privilegier, förstås. Att jag vet var mina nära och kära befinner sig, att jag inte behövt fly mitt hem, att jag är varm och mätt och trygg.

Vi blir kvar i solen i flera timmar. Den är mild och mjuk mot skinnet, bränner inte. Det enda rodnande i våra ansikten är feberrosorna som blommar på kinderna. Parkens ljud omsluter oss. Sorlet av andra människors lediga samtal, prasslet av ekorrar i buskarna, flygplanens dånande ovanför, barn som springer, leker, tjafsar. Deras röster ljusa och klara. Snart kanske, tänker jag, snart.

Small things

Chris äter smörgås och blundar. Jag och Holly tittar på.
”How does he do it?” säger Holly till mig.
”That’s what I’m wondering”, säger jag.
”What?” säger Chris grötigt med mat i munnen.
”I’ve never seen anything like it before”, säger Holly.
”Me neither”, säger jag. ”It’s not something you come across every day.”
”It’s fascinating”, säger Holly.
”Mesmerizing”, säger jag.
What?” säger Chris och öppnar ögonen.
”Oh, nothing”, säger Holly oskyldigt.
”It’s just that one rarely sees a person take such pleasure from eating a cheese sandwich”, säger jag.
”Oh shut up”, säger Chris. ”The pair of you.”
Vi skrattar.
”We’re only jealous”, säger Holly.
”Yes, jealous”, bekräftar jag. ”Of your ability to enjoy the small things in life.”

Att göra-lista

Vi valvakar. Tacksam för tidsskillnaden som gör att jag ändå kommer i säng strax före midnatt, tacksam för Miljöpartiets kvarblivande i Riksdagen, tacksam för att 82% av den röstande befolkningen fortfarande förstår vikten av att stå upp mot populism och rasism. Resten får vi se hur det blir med.
”What an anti-climax”, säger Ashley när rösterna är räknade i 6002 distrikt och mina gäspningar kommer tätare och tätare. Ulf Kristersson håller tal och säger att han respekterar alla politiska meningsmotståndare, följer upp med att kräva Löfvens avgång, och jag tänker att han just där öppnar dörren för SD. Välkomna, stig in bara. Ni behöver absolut inte ta av er skorna, förlåt, jag menar kängorna.

Vi går och lägger oss och när Ashley släcker lampan och mörkret fyller rummet tänker jag att det inte får bli obehagligare nu. Vi måste vända det här. Vi måste vända främlingsfientligheten, populismen, klimathotet, måste vända Brexit, avsätta Trump, avskaffa kärnvapnen. Och jag känner mig liten. Jag trevar efter hennes hand. Hon tar min. Så gör vi det förstås, tänker jag då. Tillsammans.

Ett inflikande

Jag blev nyss upplyst om att annonserna som visas mellan inläggen just nu marknadsför Liberalerna. Jag vill bara att ni skulle veta att jag inte styr de där annonserna och har länge tänkt att jag vill köpa mig fri från reklamen, men det är alltid en fråga om prioritet då jag inte tjänar ett öre på den här bloggen.

Nå, när vi ändå pratar om politiska partier så hoppas jag att ni alla går och röstar och att ingen av er röstar på SD.

Själv röstade jag grönt, som i MP.

Slut på meddelande.

Jag var här

Gyllene eftermiddag på Hampstead Heath. Gyllene eftermiddag i Kew Gardens. En till. Och ytterligare en. Som en gåva efter den långa, heta sommaren och allt den förde med sig. Varje år minns jag att det här är min månad.

”September, babe”, suckar Ashley nöjt när vi långsamt strosar genom parken. Vindstilla, azurblå himmel, gyllene ljuset. Allt som räknas. Jag går där intill henne och tänker på hur de mest fulländade ögonblicken är de prestigelösa, de milda, de utan begär efter mer, fler, bättre. Kanske är att vara nöjd att vara lycklig. Att vara utanför sig själv, att vara en förundrad blick på världen. Mätt, varm och förundrad. Det är lätt, vissa dagar.

Vi går genom äppellunden. Syrliga fruktdoften omkring oss. För mig är den höst, för henne doftar det sensommar. Våra barndomar förlagda till olika breddgrader. Att vi skulle mötas, en sådan oerhörd slump. Vi slår oss ner på en bänk, läser namnet och datumen på ryggstödet. När jag dör vill jag ha en bänk på en plats som den här. Inskriptionen I was here. I lived.
Ashley nickar när jag informerar henne.
”So many glorious autumn days before it comes to that”, säger hon. ”So so many.”

Promise me a rose garden

”Oh God”, säger Ashley efter sommarens sista helgföreställning. ”I’m quite sad it’s over.”
Vi står och ser på medan riggen tas ned för att fraktas bort.
”Me, too”, säger jag med armen om hennes midja. ”Maybe more so than you, actually.”
Från juni till september har hon uppträtt på samma plats, gjort samma rutin, samma tider varje helg. Det har varit ljuvligt, eftersom jobbet legat mindre än tio minuters promenad från min lägenhet. Det har varit ljuvligare ändå, eftersom det betytt att hon inte varit borta från London (läs: mig) mer än fem dagar i sträck på flera månader. Men nu är det alltså över.
”We should celebrate anyway”, säger Ashley.
”We should”, nickar jag.
”Make out-session in the rose garden?” föreslår hon med huvudet på sned.
”Always”, säger jag.

Vi hånglar lite i gräset intill en rosenrabatt fylld med David Austins Olivia. Hennes hand om min nacke. Hennes andetag i min mun. Himlen är blå ovanför. Septembersolen mjuk mot huden. Det är fint. Hon är fin. I huvudet rör sig molnen, de hopar sig och jag biter henne försiktigt i underläppen, tänker var är du på väg?

Adjö, Augusti

Sensommaren med dess svala mornar, fuktiga gräsmattor. Jag springer längs floden tidigt varje morgon, tänker att något så vackert kan finnas när tidvattnet väller in och för med sig saltdoften från havet, solen glittrande i krusningarna.

Ashleys arm läker som den ska, trots att hon förstås var tillbaka i luften redan dagen efter. Jag har svårt att se på stygnen och sårkanterna, men byter förbandet åt henne varje kväll. Hon tittar aldrig på skadan, ser istället på mitt ansikte medan jag tvättar rent och plåstrar om.

Jag rör mig genom dagarna i något utav en dimma. Väntar, men är osäker på vad.

Bloody Saturday

Hon rör inte en min när det händer. Jag reser mig. Så fort jag ser den spända nylonremmen lossna och snärta tillbaka, skära djupt in i hennes arm där blodet genast väller fram, reser jag mig. Sicksackar mellan människorna i publiken medan Ashley gör numrets sista drop. Det sista våghalsiga fallet. Fyra meter ner till marken. Når fram just som hon knixar för applåderna. Röda stänk på stenläggningen, det gapande såret. Hennes sammanbitna ansikte, hårt spända käkar.
”It’s just a flesh wound”, säger hon bestämt och ser mig i ögonen, undviker att titta på skadan, pressar handen mot, blodet sipprar mellan fingrarna. ”Quite deep, but not muscular I don’t think.”
Hon börjar bli blek.

Vi tar en taxi till närakuten. Temporärt tryckförband om Ashleys arm. Hennes blodfläckade trikådräkt får föraren att kasta nervösa blickar i backspegeln. Jag kramar hennes hand, känner pulsen i handflatan. Våra hjärtan hamrar ikapp.

På sjukhuset, efter konstaterandet att hon hade både tur och rätt, inga muskelskador, är hon lättad och börjar återfå färgen. Fjorton stygn under lokalbedövning och jag sitter bredvid henne, tänker på tur och otur.

”This will leave a scar”, säger läkaren lugnt.
Ashley nickar.
”I have another show tomorrow”, säger hon. ”Is that alright?”
”I wouldn’t recommend it”, säger läkaren och klipper tråden.
 
Ibland oroar jag mig. När hon gör flera föreställningar per dag trots att hon bara sovit ett par timmar på ett flyg eller tåg på väg till nästa plats, oroar jag mig. När hon klagar över ledvärk men ändå måste träna, oroar jag mig. När hon vill uppträda dagen efter en skada, oroar jag mig. Men oftast oroar jag mig inte. När hon klättrar fyra, fem, sex meter över marken utan säkerhetslina oroar jag mig inte. Hon är inte en sådan som faller. Har aldrig varit. Dessutom tycks det aldrig vara det en oroar sig för som plötsligt inträffar, det är alltid något annat.