Sleepless in West London

Det blir helg. Jag skulle ha jobbat, vi skulle alla ha jobbat, men tog oss en ordentlig titt på varandra under veckans sista produktionsmöte och bestämde unisont att det inte var värt det. En samling skuggor runt bordet.
”Get some sleep”, sa Isa när vi skildes åt på fredagskvällen.
”Have some fun”, rådde Chris.
”Sleep sounds a lot like fun at this point”, sa Holly och jag höll med.

Ändå vaknar jag alltför tidigt på lördagsmorgonen, ligger kvar, tittar i taket. Läser nyheterna i telefonen, scrollar igenom mitt instagramflöde. Masar mig upp så småningom, brygger kaffe, vattnar krukväxterna. Tittar på klockan som blivit tio över sex. Det här med sömnen börjar bli ett problem.
Ger mig ut och springer. Möter ingen, inte ens längs floden. Köper frukostbröd i ett av bagerierna på The Quadrant, de har egentligen inte öppnat än och brödet är så nybakat att det fortfarande är varmt när jag kommer hem. Äter det med smör som långsamt smälter över skivorna. Tänker på att skriva. Inser att jag inte tänkt på att skriva på nästan två veckor. Kanske har jag glömt hur.

Annonser

Sätta kedjor på en Hurricane

Sms:et är kort.
Innehåller de där tre små orden som annars bär hela världen mellan sig, men som nu skulle kunna betyda vad som helst. Jag har väntat på livstecken från henne i över en vecka, när det äntligen kommer slappnar jag av tillräckligt mycket för att kunna blir arg över att hon låtit mig vänta så länge. 

I ilskan ringer jag upp. Förväntar mig inget svar, därför blir jag nästan chockad när jag hör hennes röst i andra änden.

”I’m at the airport”, säger hon. ”Boarding in a minute.”
”You’re at the airport?” ekar jag. ”Where are you going?”
”Ireland”, påminner hon försiktigt. ”You know, for work? Ten days of touring?”
Och jag andas ut, snyftar till. Hon flyr inte. Eller, det kanske hon gör, men inte längre bort än vad som redan var planerat. Jag inser att en del av mig trott att hon skulle vara på väg till Indien, att hon skulle ha rymt till Australien, att hon skulle försvinna långt, långt bort och att allt skulle bli för sent.
”Are you crying?” frågar hon.
”No”, säger jag, andetaget hackigt och ojämnt.
Och jag vill att hon ska säga något mjukt, säga något som får veckan som gått att blekna.
Men hon säger bara,
”I have to go. We’ll talk when I get back, okay?”

Och vi avslutar samtalet utan att överbrygga avståndet mellan oss.

Osammanhängande osv.

Jag springer och springer och springer. Om mornarna innan jobbet, om kvällarna efter. Jag behöver prata med Ashley, men jag måste vänta ut henne. Måste låta henne komma till mig om det inte ska bli värre. Under tiden springer jag. Sova har jag nästan slutat med. Det är ljuset och hettan i rummet om nätterna, lakanet som klistrar mot huden, gropen i madrassen som behöver vändas. Det är frånvaron i sängen, frånvaron av andetagsljud, frånvaron av kropp. Onyttjat utrymme, orört skinn, oerhört mycket plats. Sådan är frånvaron. Ovälkommen. Punkt.

Jag har frånvaro i pågående tillvaro, pågår ändå.

Most of all

Jag går och ser Ashley uppträda. Är en skugga i publiken, smiter ut innan numret är slut så att hon inte ska se att jag är där. Upptäcker en ny form av självplågeri när jag hör applåderna bakom mig. Jag ville bara se om hon är okej, men det är omöjligt att avgöra. Hon är för professionell, låter ingenting lysa igenom. Själv är jag sprucken och det märks. Chris smsar gråtemojin och en puss sedan jag lagt upp ett foto av mig själv på instagram. Han tog bilden dagen innan och jag trodde att jag såg normal ut, men Chris skriver att det syns i blicken att något är fel. När jag tittar på fotot igen ser jag att det stämmer. Jag frågar om han vill gå på bio, men han har rest med Isa till Paris. De sitter på ett café i Marais och Isa har förvandlats till sitt ursprungliga jag, hon röker och pratar fort på franska, gestikulerar mer än han är van vid. Jag går ut och springer. Det är andra gången idag, jag behöver endorfinerna, behöver rörelsen. Med hjärtat rusande efter löprundan skriver jag I love you till Ashley i ett sms och skickar. Det är det enda som känns både sant och möjligt.

Personen du försöker nå

”What you need to understand”, säger Chris när jag lutar pannan mot skrivbordsskivan, ”is that you cannot control this. You need to give it time.”
Jag stönar ner i pappershögen som mitt huvud landat på.
”I can’t stand the silence”, säger jag. ”It’s making me nauseous.”
”Oh babe”, säger Chris. ”It’ll be fine, I’m sure everything will work out.”
Men jag hör tvivlet i hans röst.
”Did you know?” frågar jag. ”Was I the only one who didn’t?”
Han sätter sig på skrivbordskanten.
”I didn’t know-know”, säger han. ”But there were times when I thought that she might be… you know.”
”God, I’m so naive”, jämrar jag.
”You always were a good girl”, säger Chris. ”But that’s a good thing, honey. Anyone who argues the opposite is a total idiot.”
”She thinks that I’m judging her”, säger jag. ”And she can’t stand that, so she’s pushing me away. That’s just how she works.”
Han nickar.
”Yes”, säger han. ”And you just have to stand there and take it.”
”I’m very far from standing”, säger jag. ”Can I take it lying down?”
Han ler och klappar mig på axeln.
”You do whatever you need to do to get through this”, säger han. ”Just remember that this isn’t something you did. This is about her.”
Och jag tänker den tanke jag värjt mig för i flera dagar. Låter den skölja över mig.
”Chris, what if this is it?” säger jag. ”What if this is how we end?”
Han säger ingenting på en lång stund.
”Then that would be very sad”, säger han så. ”Very sad indeed.”
Och hoppet sipprar sakta ur mig.

Out of orbit

Det ljusnar bortom hustaken, men åskan rullar fortfarande av och an, slamrar och smäller.

Jag ringer till Ashley, som inte svarar, som glidit undan i vad som kanske är besvikelse, kanske är skam, kanske är ilska. Jag tänker att hon tror att jag inte förstår henne, sedan tänker jag att jag faktiskt inte gör det och det förvånar mig. Jag måste ha trott att jag kände varje sida av henne, men det är förstås aldrig möjligt. Ändå känner jag henne tillräckligt väl för att inse att det hon värjer sig mot inte har särskilt mycket med mig att göra, katalysatorn just bara en katalysator för något betydligt mer komplext.

Men trots insikten; hennes tystnad som river och sliter i mig, som lämnar mig paralyserad i de allra mest vardagliga av sysslor. Slungar mig tillbaka till ett annat uppbrott, ett annat skeppsbrott.

Beyond reason

Och så, en ny sanning som placeras mellan oss. Min förvåning, hennes defensiv. Vår gemensamma oförmåga att ta oss förbi, att nå fram till varandra, att återta kontrollen över vad som vecklar ut sig framför oss. Känslorna så råa, rädslan så djup. Och detta skeende får mig att tro att jag kanske trots allt upplevde ett varsel, där i regnet. För plötsligt, utan att jag riktigt förstår hur det gått till, har världen kantrat. Och vi sjunker, sjunker.

Give me your beautiful, crumbling hearts

Och sedan vi tagit oss hem genom åskvädret, skalat av våra genomvåta kläder på hallgolvet, öppnat alla fönster och släppt in natten i sovrummet, har vi livets bästa sex.

Efteråt, kroppen mätt och varm, mörkret nära. Hennes andhämtning intill mig och jag undrar om hon såg samma upplösning i min blick som jag i hennes. Om lyckan alltid är som störst precis på gränsen. Om kärlek växer i rädslan för att den en dag kan ta slut.

Men så vaknar jag morgonen därpå och finner att profetian bleknat med natten, och jag smyger upp och brygger kaffe, dricker det på terrassen där regnet torkat upp. Lyssnar på hennes sömnrörelser genom det öppna sovrumsfönstret. Skriver till er. Känner förundran över att ni finns där ute, människor jag inte känner, men som känner mig. Hur märkligt.

Here we are, dancing in the rumbling dark

Jag överraskar Ashley med biljetter till en semihemlig Kate Tempest-spelning. Leder henne ovetandes till den tunga branddörren på baksidan av Peckham Levels. Det ska bli åska, Londonluften trycker, bär dova toner av jasmin och mjuk asfalt, grillrök, avgaser. Hon har nyss återvänt hem och hennes hår ligger nytvättat fuktigt mot ryggen, resan bortsköljd, hennes axel åter så nära min när hon läser namnet på biljetterna.
”Is this for real?” säger hon och jag nickar, smyger armen om hennes midja. Hur hon tittar upp, ögonen stora och glansiga. Min fina, mjuka luftakrobat med känslorna så tydliga under huden.

När Tempest framför People’s Faces står jag intill henne, tårarna strömmande nedför våra kinder, i ett rum som tystnat, som stillnat, som vilar i denna enda människas sanning om samtiden. Mörkret som häver sig omkring oss, strimman av ljus vid horisonten.

Timmar senare, när vi omtumlade kliver ut på gatan igen, förändrade, injicerade med hopp och vemod, lyser den första blixten upp natthimlen. Den följs av tusen andra och ett skyfall som bara kan beskrivas som bibliskt. Ashleys nakna ben när vi springer genom regnet, tygpåsen som dansar mot höften, hennes ansikte upplyst av blixten när hon vrider på huvudet och möter min blick. Läpparna som ljudlöst formar orden, rösten som dränks av ovädret.

”Thank you.”

Och jag ser henne.

I ett enda hastigt ögonblick ser jag henne, våra vägar som korsats och flätats samman, men också hur vi plötsligt ska komma att gira åt varsitt håll.

Bilden som etsas på näthinnan. Hur jag vet att jag aldrig kommer att glömma den. Resten av livet skulle kunna vigas åt att åter få uppleva samma hundradels sekund av upplysning. Den våldsamma insikten om att vår tid intill varandra inte är evig, var kommer den ifrån? Varför slår den ner just nu, likt blixten klyvande? Varför ekar förlusten i mig, i ett ögonblick av total samhörighet?
Varför känns den sann?

Sådant jag tänker på klockan 05:14 och skriver ner i tunnelbanan en timme senare

Ny vecka. Jag skriver så lite, längtar tillbaka in i texten, har inte tid. Och när jag har tid: ingen ork. Det kommer att vara så minst ett par veckor till, men jag längtar efter skrivandet så som jag kan längta efter människor. Som vore det en egen person, inte bara en del av mig.
”Har du planerat sommaren?” frågar folk jag känner. ”När ska du ha semester? Vad ska du göra?”
Och jag är hopplöst efter, överrumplas alltid av maj, snubblar in i juni.
Skriva, tänker jag. Bara jag får skriva bryr jag mig inte om något annat.
Det är inte helt sant. Jag hoppas förstås på hav och salt, långa lata lediga dagar i gräset, återseenden, samtal, ljumma kvällar. Att ha så mycket tid att jag inte blir irriterad över den knappa halvtimmen det tar att diska upp efter middagen. Att ha tid att spilla.