Transformation

Värmeböljan. Hur den sväljer oss. 29 grader i april. Ashleys bara armar svänger bredvid mina när vi går till tunnelbanan tidigt om morgonen. Samma värme när jag lämnar teatern sent om kvällen. London känns som utomlands, plötsligt förvandlat till en Medelhavsort någonstans söder om Engelska kanalen, många landsgränser bort. Somnar med fönstren öppna och brisen är mild, är mjuk mot huden.

Annonser

Korta tankar

De tidiga morgnarna.
De sena kvällarna.
Våren som spruckit ut omkring mig.
Magnolian.
Äppelträden.
Häggen.
Teatern.
Tunnelbanan till och från.
Hastigt lagade middagar medan mörkret faller.
Hos mig.
Hos henne.
Korta ögonblick med tandborsten framför spegeln i badrummet,
långa ögonkast som föser oss i säng.
Hur jag somnar mot hennes axel,
hur hon somnar i mitt hår.
Reslusten som åter bubblar i henne,
som skapar ängslan i mig.
Slitningarna.
Lyckan.
Att den kom.

Måndag hela veckan

Ny vecka, ny produktionsstart, ny roll.

Jag sover lätt och oroligt intill Ashley, väcker mig själv i varje vändning, varje drömskarv. Stiger upp medan det ännu är mörkt. Klär mig. Ger mig av till teatern. London grått i gryningen. Dimman trögflytande över floden, hur den klänger sig fast vid flodbanken. Dagarna som försvinner utan att jag håller ord under mina händer, utan att jag ser texten växa fram. Förstår så var jag hör hemma. Förstår att. Och det är skönt.

Så mycket lättare att sväva ut då en förstår vad en svävar ut från. Så mycket lättare när det finns något att återvända till.

Stating the obvious

Ashleys föreställning går upp på en av de större cirkusscenerna i stan och förvandlar henne till en ångestfylld, hyperaktiv version av sig själv. Hon har sådan prestationsångest, hon är så enastående.

En av kvällarna sitter jag i publiken och njuter av att se henne sväva över golvet, se hur magmusklerna dras samman och slätas ut i takt med andningen, ett skådespel under huden. De våghalsiga volterna frusna i tiden, där de fångas likt ögonblicksbilder i strobljuset. De mjukare, mer sensuella rörelserna som hakar i mig där jag sitter. Som hakar i oss alla. Hennes scennärvaro en av de mest magiska jag vet. Hur den fyller mig med förundran.

I sorlet efteråt ser jag Ashleys före detta, skymtar andra halvan av den tatuering jag så ofta lägger fingertopparna mot, möter det ansikte med vilket jag aldrig upplevt att jag konkurrerat. Deras nio år tillsammans lagda bakom dem, inte mellan oss.

”I love you”, mumlar jag i Ashleys öra när hon släpper in mig i omklädningsrummet, halvklädd under lysrörsbelysningen.
”Good”, säger hon.

Streets of London

Och jag återvänder. Landar till lövsprickning och magnolia i blom, landar till rensopade trottoarer och milda vindar. Tar tåget från Heathrow i morgonrusningen, köper frukost på väg till teatern. Finner samma känsla av lättnad som varje gång jag varit borta. Stadens tillåtande attityd, det skavda, nötta. Varsamheten med vilken människor samexisterar i de trånga tunnelbanevagnarna. Alltsammans så långt från Skandinaviens kantighet.

Nu stannar jag här ett slag.

En bild, tusen ord, allt det där

Fotot är bra. Ljuset ligger precis rätt och de kalla tonerna i bakgrundens bokeh lyfter fram det blå i Ashleys ögon. Hon lägger upp bilden på sin Facebookprofil. Får hundra likes. Jag har rest bort och ser fotografiet med flera landsgränser mellan oss. Upplever i ögonblicket avståndet som minimalt. Jag var där när det togs, men det var inte jag som tog det. Känner åter blicken på mig, där jag stod vid sidan om kameran. Hur hon fångades just som jag råkade distrahera henne. Ärligheten i bilden.

Ens nakna blick när man tittar på den man älskar.
Hur den avslöjar en.

”I’m mad as hell, and I’m not going to take it anymore.”

Vi ser Network på National. Bryan Cranston spelar rollen som Howard Beale och han gör det med den sortens underliggande intensitet som inledningsvis endast är skönjbar som ett svagt knaster i rummet. Ett vibrerande membran av elektricitet runt honom, sprakandet tilltar ju närmare undergången vi kommer.

Efteråt går vi bakom och säger hej och tack och när vi så går ut i kvällen är det med lite mer hopp om framtiden, trots att känslan rimligtvis, sett till pjäsens utfall, borde vara en annan. Men det är ju just det. Blotta faktumet att Network spelas nu, spelas här, spelas på det här viset. Med Ivo van Hoves tydliga ton, hyperaktuella samtidskritik, uppmaning till protest. Hur väl det landar. Publiken i stående ovationer, sorlet efteråt på en ny frekvens, glöden i folks blickar när de väller ut ur salongen. Plötsligt seende. Det är hoppingivande.

Tysta gator

”Where’s Holly?” frågar jag när hennes stol är tom vid måndagsmötet.
”She’s taking a few days off”, säger Chris. ”I think she’s out of the city for a bit, at her parents’ place.”
”Right”, säger jag. ”Easter come early?”
”Not quite”, säger Chris. ”She got mugged at knifepoint Friday night.”
Och så berättar han om hur Holly var på väg hem, efter att vi alla sett Carey Mulligan i Girls & Boys på Royal Court, när en man beväpnad med kniv hann ifatt henne just som hon svängde om hörnet till sin lägenhet.
”Gosh”, säger jag. ”Is she okay?”
”Well, she wasn’t physically injured”, säger Chris. ”She says she wants to move house ASAP, but I think it’s mostly the shock of it happening so close to her flat.”
”Still”, säger jag. ”That’s horrible. And she’s in such a safe neighbourhood…”
”No such thing in London, love”, säger Chris och jag undrar om det är chocken av det som hänt som talar, eller om han faktiskt menar det. Tänker så att det antagligen är sant om alla platser där det finns människor.

Enkelheten

”We’re having a housewarming party”, säger Chris en tisdag medan vi äter lunch. ”And we’d like for you all to be there.”
”Didn’t you move in, like, a year ago?” frågar Holly och brer jordnötssmör på en äppelskiva.
”Eight months”, säger Chris.
”Nine”, rättar Isa. ”We still have boxes that haven’t been unpacked.”
”I’ve said I’ll get to those”, säger Chris tjurigt. ”What’s the rush?”
”No rush”, säger Isa. ”Clearly.”
Jag ler där jag sitter med min matlåda. Tycker om att höra dem gnabbas.
”Well”, säger Holly. ”I’d love to be there. Just give me dates and times and all that.”
”Me too”, säger jag.
”You should bring Ash”, säger Chris. ”It’s been ages since we last saw her.”
Jag nickar. Det är så enkelt nu, mina två liv fogas sömlöst samman. Där det intill Katie ständigt fanns en gräns, komplett med gränspolis och konsekvenser vid ett eventuellt överträdande, finns nu öppet landskap.

Veckor har passerat sedan dess, men ändå

Min önskan om att se nyskriven dramatik på liten scen går förstås i uppfyllelse när Elinor Cook’s Out of Love går upp på Orange Tree och Yous Two av Georgia Christou öppnar säsongen på Hampstead Theatre Downstairs. Jag ser båda inom loppet av en vecka och får en känsla av momentum. Det är fräscht, det är nytt. Det är två kvinnliga dramatiker som skriver om kvinnor. Som skriver om komplexiteten i livslång vänskap, om klass, makt, frihet och fruktan. Om att vilja ta sig någon annanstans, vilja mer. Hur svårt det kan vara.

Det känns viktigt. Det är viktigt.