Månadsarkiv: januari 2017

Silence is complicity

Och vi protesterar igen, utanför 10 Downing Street. Protesterar mot Trump och mot rasism och främlingsfientlighet. Protesterar mot att ondskan personifierad bjudits in att besöka England. Protesterar mot att historien tycks vara på väg att upprepa sig.
Tusentals människor samlas, igen. Sluter upp för varandra, igen. Står upp för dem som inte kan.
Kvällen är kylig på januarivis, men den värme som omger oss är oerhörd.

Tysta är något vi inte tänker vara.

Att stanna

Vintern tycks lång i år. Regnet och kylan håller mig inomhus. Jag förnyar kontraktet för lägenheten för andra gången, men istället för att skriva på för ytterligare ett år skriver jag på för tre. Det känns skönt. Som att ha upprättat en sorts treårsplan, nästan. När jag i förbigående nämner för Katie att jag förlängt kontraktet säger hon: ”But what if…” och jag stannar upp i rörelsen, diskborsten mot kniven, vattnet rinnande.
Hon avslutar inte meningen och medan jag diskar färdigt föreställer jag mig flera alternativa slut.

What if you can’t stay in England?
What if you’d want to leave?
What if I want you to move in with me?

De är ungefär lika troliga allihop.

Set her free

”How are things with you and Katie?” frågar Ashley lättsamt över en kopp kaffe på Arepa. Vi sitter vid fönstret och tittar ut över kanalen där husbåtarna ligger tätt förtöjda i dimman.
Jag höjer ena ögonbrynet.
”Really?” säger jag.
Ashley rycker på axlarna.
”I care”, säger hon. ”I do. You can tell me things about her, I won’t get mad or sad or whatever.”
Hon lutar sig tillbaka i stolen, börjar om.
”So, you and Katie, how are things?”
Jag tittar på henne, försöker bedöma situationen.
”Good”, säger jag tillslut. ”We’re good. Great even. This morning she-”
Ashley avbryter mig.
”Maybe don’t tell me about the sex”, säger hon. ”Even if it’s amazing. Actually, especially if it’s amazing.”
Jag hejdar mig.
”I wasn’t going to”, säger jag. ”What I was about to say was that Katie left for Budapest this morning.”
Ashley skrattar till.
”Oh”, säger hon. ”That’s… sad, I guess.”
”It’s just for a few days”, säger jag. ”Plus, I’ve sort of come to terms with the fact that she’s not always part of my everyday life.”
Ashley nickar. Samtalet dör.
Vi är tysta en stund.
Tittar ut i dimman.
”So, the sex…” trevar Ashley. ”Is it amazing?”
”I’m not telling you”, säger jag och försöker hålla tillbaka leendet som drar i mungiporna.
Hon flinar.
”You don’t have to”, säger hon. ”The way you’re blushing right now tells me everything.”

”Ash”, säger jag när vi står på gatan utanför och ska till att skiljas åt.
”Yeah?”
”Promise me that you won’t, you know, wait for me”, säger jag.
Hon ser mig rakt i ögonen, viker inte av, viker inte undan.
”Not if I can help it.”

Blicken blå och allvarlig, hennes.
Blicken blå och allvarlig, min.

No diggity

”Most of the time I have no idea what I’m doing”, säger jag. ”But every once in a while, I feel like I know exactly. And sometimes, for a brief moment, I even know why I’m doing it.”
”You lucky bastard”, säger Chris. ”The rest of us haven’t got a frickin’ clue.”

Women’s March

Och i den kalla tiden
bryts värmen ur vår kollektiva kropp
bland alla starka kvinnor
finns den nya världens hopp

Women’s March. Jag och Ashley möter upp Josh och Den Lilla Katie i Hampstead och gör sällskap in till stan. Josh håller ett plakat med texten Because she’s worth it ovanför huvudet på Den Lilla Katie. Den Lilla Katie har en liten skylt där det står Girls!. Ashley och jag bär We are the resistance.
På Charing Cross Road lyckas vi sammanstråla med Chris och Isa. Chris höjer texten Surrounded by phenomenal women högt ovanför oss när vi går.

Katie går med Jack. Jag spanar efter hennes This pussy has claws och ser flera plakat med samma text, men inget av dem bärs av henne.

Hundratusen personer marscherar genom London den 21 januari.
En kvinnas handskrivna skylt sammanfattar uppslutningens omfattning, där står:
It takes a lot to get me off the couch.

Som vi älskar

Vaknar av att solljuset smyger in genom frosttäckta rutor och Katies arm ligger tvärs över min bröstkorg, handen halvsluten. Som om hon gripit efter natten, men somnat ifrån och släppt taget. Hennes huvud tungt mot min axel. Jag drar in hennes doft, den varma jasminhuden, sömnen som smekt ansiktet stilla. Betraktar konturen av hennes rygg, de nakna axlarna och håret som slagit ut över skuldrorna, följer stjärnkartan av födelsemärken ner under täcket. Vilar läpparna mot den höga pannan, huden blek och genomskinlig i januarimorgonen. Hon rör sig i sömnen, rör sig i gränslandet mellan somna och vakna, närmar sig. Mina fingrar har nått höften i sitt smekande och hon ler, kilar in sitt knä mellan mina lår.
När hon slår upp ögonen är blicken fylld av ljus och hennes hand fångar min midja och hennes mun fångar min. Hon är så nära att varje beröringspunkt smälter samman med nästa. Vi blir till en enda kropp som hettar och häver sig för vågorna.

Senare studerar jag hennes vackra bröst i förmiddagsljuset och hon skrattar när jag kommer av mig mitt i en mening för att hennes hand vandrat vidare. Och vi blir kvar. I den skimrande morgonen, som så småningom sträcker sina timmar in i dagen, välvd över våra vinterbleka, nyrodnade kroppar.

Och det förändrar ingenting, men det hjälper

En vardagskväll och regnet vräker ner och grannarna spelar något med mycket och dålig bas som dunkar genom väggen och det är sent och jag ska upp tidigt och jag har skurit mig djupt i pekfingret medan jag lagade mat och jag har mensvärk och någon i Sydamerika har försökt lyfta en stor summa pengar från mitt konto och en av mina texter har plagierats (igen) och Brexitvindarna blåser hårt och kvällen skulle kunna vara tung och mörk och dyster, men

hon är där.

Och hon säger:

”I don’t think I’ve ever been this happy before.

Waves

Teatern och Katie och London och skrivandet och vinterhimlen och trädgården och texterna och Ashley och känslan av att något nytt strax ska börja, att jag står på randen av något okänt, något spännande. Och jag lagar middagar och brygger morgonkaffe och äter alla mina mål och sover och skriver, skriver, skriver och skyndar mig och försöker att inte skynda mig, försöker att fånga upp mig själv istället. Försöker njuta. Njuter.

Och allting är så ömt. Jag vaknar om mornarna och hjärtat tycks ha svällt över natten, måste ha gjort, hur skulle annars allt det ljuvliga rymmas?

Rusar

Regn smattrar mot fönstret ovanför sängen och jag har försovit mig, inte mycket men tillräckligt för att behöva skynda mig. Jag klär på mig i halvmörker, snavar över min ouppackade resväska. Svär tyst. Skönjer rörelse från kokongen av täcken och filtar i sängen.
”Hey”, mumlar Katie. ”It’s really early.”
”I have to go to work”, säger jag.
”I thought you said you were going to work less this year”, säger hon.
”I said that I wanted to”, säger jag. ”It was a wish, not a promise. I still have to work.”
Hon sätter sig upp, blinkar sig vaken i dunklet.
”What time is it?” frågar hon.
”Half seven*”, säger jag. ”I wish I could get back in bed for a bit. You look like something I may have dreamt.”
”What day is it?” frågar hon.
”Tuesday”, säger jag och bläddrar bland blusarna i garderoben. Väljer en porslinsblå.
Katie far upp.
”Christ, I’m late for work!”
Hon rusar förbi mig in i badrummet, vrider på vattnet i duschen.
”I thought you said you were going to work less this year?” ropar jag efter henne.

Vi tar sällskap till tunnelbanan, stannar till och köper kaffe på vägen. Och så är vardagen igång igen.

* Half seven = 7:30.

I’m here

Vi landar samma kväll. Tar London ovanifrån, glider över ljuset och floden, svarta sammetsvattnet genom glödande staden. Går in för landning på olika flygplatser, sammanstrålar i min utkylda lägenhet. Hon har på sig tröjan jag stickade åt henne i julklapp, jag har på mig lättnaden över att vara tillbaka. Vi somnar påklädda under duntäcket med flera extra filtar, det sista jag ser innan jag slocknar är hennes trötta leende och mjuka blick. Den som säger jag är din, du kan vara säker på det.

Och det är jag, trots allt.