Månadsarkiv: april 2019

Efter elva dagars klimatprotester

Vaknar av en av hennes sömnrepliker. En kommentar spilld ur drömmen. Ljuset som faller in. Mjuka skuggor i gryning och hennes sömnvarma hud. Långsamma, regelbundna andetagen. Ett personligt mirakel mellan lakanen.

Lämna mig inte, tänker jag.
Lämna mig aldrig igen.

Annonser

If you tolerate this, then your children will be next

Att stå på Waterloo Bridge. Att stå på Waterloo Bridge i solnedgången. Att stå på barrikaderna på Waterloo Bridge i solnedgången. Att stå intill henne på barrikaderna på Waterloo Bridge i solnedgången, hennes hand i min.

Att stå där och veta att jag kommer att minnas detta ögonblick resten av livet. Att stå där och veta att vi åtminstone gjorde någonting, att vi åtminstone gör någonting. Att vi åtminstone står upp. Raka i ryggen, trötta i fötterna, står vi upp.

Jag ska skriva mer om klimatdemonstrationerna i London så småningom, men de pågår fortfarande och jag spenderar all min vakna tid med att delta i dem. Gör mig sällskap.

Coming home

Det ringer på dörren.

Jag jobbar hemifrån och det är vardag och klockan är halv elva på förmiddagen och posten har redan kommit, så det måste vara Jehovas och jag öppnar inte eftersom sist jag öppnade blev jag stående i sjutton minuter med två små tanter som ville veta om jag visste att gud har ett namn. ”I don’t believe in God”, sa jag och det var förstås ett misstag.
Misstag ska man lära sig av.
Alltså öppnar jag inte.

Det ringer på en gång till.
De är uthålliga, de där små tanterna.

Min telefon ringer.
Det är Ashley, så jag svarar.

”Where are you?” vill hon veta.
“I’m at home”, säger jag.
”Then why the heck aren’t you answering your door?”
“Because I don’t believe in God”, säger jag.
Hon skrattar och plötsligt fattar jag, tar trappan ner till porten i en hastighet som skulle kunna vinna ett distriktsmästerskap, minst.

”I tried you at work, but Chris said you were working from home”, säger hon och jag undrar hur Chris lyckades hålla sig från att ringa och berätta att hon var på väg.
Jag kramar henne. Hårt.
”Are you surprised?” frågar hon, men jag nickar bara.
Har inga ord.

Extra allt

Jag får näringsdryck utskriven på recept, i tillägg till min redan välbalanserade kost. Kalorier och näringsämnen i flytande form, artificiell jordgubbssmak. Som en efterrätt.
”You might want to change things up after a while”, säger apotekaren och viftar med samma produkt men med banansmak.
“Thanks”, säger jag, “I probably won’t be on this for that long.”
“There is a chocolate flavour as well”, säger han och ler, lite medlidsamt.
Det tar mig en sekund att inse att han tror att jag är jättesjuk. Receptet, min urholkade uppsyn.
”Oh”, säger jag. ”It’s not… I’m not…”
Och sedan hejdar jag mig eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Vad är det jag inte är, när jag befinner mig i en situation som kräver att jag får näringsdryck utskriven på recept?

Livstecken

Så mycket går att vänja sig vid. Så mycket vänjer en sig vid utan att ens märka att en vant sig. Venösa blodprover ger mig till exempel inte längre hjärtklappning och tunnelseende, jag har lämnat så många det senaste året att jag blivit av med min stickrädsla. Att resultaten från dessa provtagningar kommer tillbaka med sämre siffror för varje gång har jag också vant mig vid. Liksom läkarnas förbryllade uttryck. Men hur mitt ansikte ser ut när jag möter det i spegeln kan jag inte vänja mig vid. Tröttheten i blicken, de mörka skuggorna.