Månadsarkiv: februari 2019

Man tar ett steg, och sedan ett till

Jag tillbringar en del av helgen hos Joanna och barnen. Det är februari, men det är också sjutton grader varmt, vindstilla och sol. Den Lilla Katie ligger på mage i gräset och läser Harry Potter. Walter intill henne på filten, uppmärksamhetstörstande, grabbar tag om hennes fläta och drar tills hon tjuter. Då skrattar han och hon himlar med ögonen, lirkar loss hans knubbiga lilla hand och jagar honom genom trädgården.

Jag sitter på altanen bredvid Joanna och tänker på tiden. Tänker på hur jag satt på samma altan bredvid Ashley en kväll förra våren. Vi var barnvakter, Joanna och Josh var ute för första gången sedan babyn kom. Den Lilla Katie sov i sin säng på övervåningen, men Walter var fortfarande vaken, protesterade varje gång jag försökte lägga honom i spjälsängen. Så vi satt där, i det sista kvällsljuset, och väntade medan hans ögonlock blev tyngre och tyngre, nappens guppande långsammare och långsammare.
”Do you ever think about, you know, kids?” frågade Ashley och jag tror att jag skrattade till, eftersom jag hade Walters varma tyngd i famnen och det var svårt att tänka på något annat än de sömniga rörelserna och hans fjuniga huvud mot min axel.
”It happens”, sa jag och väntade på en fortsättning som inte riktigt kom. I mellanrummet tänkte jag på hur vi skulle sitta på vår egen altan en dag, snart, och vänta på att vårt eget barn skulle somna. Hur det skulle vara lika ljuvligt, och kanske ljuvligare ändå.
”I mean, they are lovely”, sa jag och strök Walter över pyjamasryggen.
”You are lovely”, sa Ashley och i samma ögonblick gled nappen ur Walters mun och Ashley fångade den precis innan den landade på trädäcket.
”He’s conked out now”, sa hon.
Jag reste mig då, gick in i huset och lade babyn i spjälsängen. Tänkte, medan jag kontrollerade babymonitorn, att vi skulle komma tillbaka till samtalet, att jag skulle ställa henne samma fråga. Men när jag kom ut igen talade Ashley i telefon, det första samtalet i vad som skulle mynna ut i en nästan tio månader lång Europaturné.

”They are lovely”, ekar jag nu och tittar på barnen i gräset. Februarisolen varm som i maj. Den Lilla Katie har fångat Walter och vänt honom uppochner. Han skrattar så han hickar, hans runda lilla mage bar där t-shirten glidit upp.
Joanna följer min blick, hon skuggar ögonen med handen.
”Most of the time”, säger hon och ler lite. ”This morning, for example, Walter tried to eat a slug. Remeber that, when you kiss him goodbye later.”

Om en liten stund

Hjälper en liten tant med hennes matkasse. Hon segar sig upp för trappan vid stationen och jag bär påsen som knappt väger någonting alls, men som såg så tung ut i hennes hand.
”It’s no fun, getting old”, säger hon och orden landar i mig, landar mitt i min pågående livskris. Den som inte handlar särskilt mycket om åldersnoja alls, utan mer om känslan av att tiden går så väldigt fort. Jag kommer aldrig hinna med allt jag vill göra.
”I’m sorry to hear that”, säger jag och skulle vilja säga något mer, men erbjuder henne en arm att stödja sig mot istället och så går vi långsamt tillsammans längs bron över järnvägsspåren, ner för trappan på andra sidan.
”Thank you, dear”, säger hon när jag lämnar tillbaka kassen. Vi skiljs åt. Jag går åt mitt håll, men vänder mig om och tittar efter henne borta vid övergångsstället. En liten, liten tant i blå kappa och hatt. Alldeles nyss var hon som jag, snabb i stegen, stark, ung. Jag kommer snart att vara som hon. Tiden är kort, livet går fort.

A Woolf kind of night

Vi skriver mejl nu. Långa, vindlande mejl från varsin sida kontinenten. Det är ett bra komplement till de korta, snabba sms:en, de oregelbundna telefonsamtalen, den aldrig sinande längtan. Jag berättar om hur januari kändes som en drivbänk, en rektangel fylld av jord där jag petade ner frö efter frö efter frö för framtiden. Hon berättar om hur januari kändes mild mot huden i den spanska vintern, men hård mot själen. Jag berättar inte om hur det oroar mig att höra henne reflektera över sin känsla av isolering. Hon berättar inte vad hon gör för att stilla denna. Istället berättar jag vad jag läser om kvällarna, och vad jag tänker på om mornarna medan jag förbereder mig för dagen. Hon skildrar vad hon gör i mellanrummen sedan hon tröttnat på att utforska dessa nya platser, vad hon längtar efter, vad hon drömmer. Ibland vaknar jag mitt i natten och letar fram hennes senaste mejl i telefonen, blåaktigt sken i rummet när jag läser orden, hur de transporterar mig närmare, närmare.
Då sms:ar jag, trots att klockan är halv fyra om morgonen. Skriver,

Just in case you ever foolishly forget;
I’m never not thinking of you.”

Ligger vaken tills hon svarar. De korta, mjuka orden följandes på mina lånade.

And you, my Virginia.”

Hur jag älskar att hon vet det. Våra referensramar som hakat i varandra, hjärnorna som delar så många nervbanor nu.

Pretend parent

Jag och Chris äter lunch när Joanna ringer. Hon låter stressad och Walter avgrundsvrålar i bakgrunden och jag vet att Josh filmar utomlands i minst två veckor till och det är onsdag och på onsdagar har Den Lilla Katie balettlektion efter skolan.
”Hey”, säger jag och försöker förekomma henne. ”What a coincidence! I was just about to text you and ask if I could pick up Katie from dance class tonight? Maybe take her out for dumplings after?”
Jag hör hur Joanna andas ut i andra änden.
”I know that you literally just made that up”, säger hon, ”and that in itself makes me want to sob with gratefulness.”
”What’s up with Wally?” frågar jag. ”He doesn’t sound too happy?”
”Ear infection”, suckar Joanna. ”Third one in two months.”
”Fabulous”, säger jag. ”I’ll pick you up some dinner on our way back then, shall I?”
”Oh, now I’m actually crying”, säger Joanna.

Den Lilla Katie är en älva i dansdräkt och små mjuka balettskor. Det mörka håret i en stram knut, men vilt runt pannan. Jag står vid fönstret mellan korridoren och salen och tittar tillsammans med några av de andra föräldrarna.
”Which one is yours?” frågar en pappa och jag pekar på Katie genom glaset, känner mig varm inombords vid tanken på att ha ett barn som hon.
”Well, she’s not mine as such”, lägger jag till.
”No, I thought you looked a little on the young side to be a mum”, säger han.
Skenet bedrar, tänker jag. Om bara några år är jag uppe i åldern då en graviditet skulle räknas som geriatrisk.
”You’re the nanny, then?” fortsätter han.
Norra London och dess rikemansantaganden.
”Friend”, säger jag.
Han nickar.

”Eat in or take away?” frågar mannen bakom disken när vi beställer mat på den lilla kinakrogen runt hörnet från dansstudion.
”Eat in, thank you”, bestämmer Den Lilla Katie. Hon har dansdräkten på under kappan och trikåfötterna nerstoppade i vinterskorna.
Vi väljer ett fönsterbord under en klunga med papperslyktor och Katie dinglar med benen och pratar som ett höghastighetståg.
”We should do this more often”, säger hon och låter vuxen, och jag ler och säger att det borde vi absolut, hon är min favoritdejt, alla kategorier.
”It’s decided, then”, säger hon nöjt och bryter isär ätpinnarna.
Hon håller mig i handen när vi går hemåt, som hon brukar, och jag tänker att det kanske inte är så många år kvar som hon vill hålla en vuxen i handen. Hon börjar bli så stor nu.
Kramar den lite extra i min.

Klockan 17:04 var det fortfarande ljust

Fem månader. Jag tänker på Ashley och på hur hon tycks blekna inom mig, som om jag tvingats släppa taget trots att jag försökt hålla så hårt om henne. Det finns så mycket utrymme i mig nu, jag vet inte vad jag ska göra av det i väntan på henne. Vill inte råka fylla det med något annat, men det ekar så högt i dessa mina rum.

Det blir ett bättre år, sa jag till någon häromdagen. Jag kan känna det, sa jag. Det är mest en affirmation, när jag kryper in i mig själv sent om kvällarna känns det annorlunda. Ett litet korn som skaver och skaver. Sandkornet i musslan blir till sist en pärla, tänker jag, medan jag granskar min oro framför spegeln. Jag skulle hellre bära detta oroskorn som en pärla om halsen, istället för i den.

Tid, tänker jag så, och sträcker mig efter tandborsten. Det är sent, jag borde sovit sedan länge. Jag förstår rent intellektuellt att saker tar tid, att vissa saker löser sig med tid, att andra blir oviktiga. Förstår, men har svårt att acceptera detta väntande som en rimlig metod. Har aldrig varit särskilt tålmodig. Har aldrig heller varit i så många olika situationer där så mycket är bortom min kontroll.