Gula bullar

I sommaren trodde jag fortfarande på illusionen av tid som hägrade vid höstens horisont. Som om jag plötsligt skulle finna undanlagda timmar i någon väska som blivit stående efter sommarlovet. Istället började min son på förskola i september och vi fick ett nytt förkylningsvirus varannan vecka och plötsligt är det lucia. Bebisen har lärt sig gå och den lilla skrivcirkel som uppstod med mina kurskamrater efter avlagd examen har hunnit producera ytterligare två nyfödda, men också hunnit träffas en gång. Tre amningshjärnor och två med andra sorters tankeförmörkelser. Ingen hade skrivit, alla längtade efter skrivandet. Ibland är det inte så lätt. Vi fann alla tröst i det, tror jag.

Nu är det alltså strax lucia. Jag bakar lussekatter sent om kvällen, läser bloggar i telefonen medan de gräddar. Jag gör ofta det, i de korta mellanrummen som uppstår. Ibland känns det som om dessa digitala dagböcker är det närmaste jag kommer regelbundna samtal med vänner just nu. Som om jag faktiskt kände de som skriver dem. Kanske gör jag väl det, på sätt och vis. På samma sätt och vis som ni känner mig. På djupet, men också inte alls.

Under hösten har jag upplevt både längtan och utanförskap i läsningen. En sorts upprymdhet vid insikten om att mötet mellan dessa skrivande personer flyttat ut i verkligheten, att vänskaper uppstår också bortom texten. Såklart de gör, såklart de ska! Inget kunde vara mer rätt. Utanförskap, eftersom det pågår bortom mig och tycks mig så otillgängligt. Jag bor ju inte ens i Sverige, har inte gjort på snart tio år, men såklart vill jag också äta middag med Ulrika, dricka vin med Sardellen, ta en kaffe med Flora eller Julia. Kanske blinka om det i bloggen sedan, höja ett glas för dessa skrivande genier.

Treåringen kommer utvinglande i köket just som jag tar den sista plåten ur ugnen, det är snart midnatt. ”Bullar?” säger han sömndrucket och gnuggar sig i ögonen. ”Gula bullar?”

Ja. Gula bullar.

Men också, ett försiktigt litet blogginlägg.

Semesterlägret

Vi har det bra. Tvååringen badar i havet och bebisen äter sand. Om någon månad, tillbaka i stan, ska jag plocka upp ett skönlitterärt projekt igen. Till dess får ni föreställa er alla ljuvliga sommaraktiviteter vi hittar på, så harvar jag på här i verkligheten med två under tre så länge. Det är stundvis njutbart och stundvis total härdsmälta. Ibland tar vi oss utanför tomtgränsen men inte sker det särskilt ofta, inte. Hej!

Skrivandets plats

De regelbundna textseminarierna som min mastersexamen ger mig gör något underbart med identiteten. De låter skrivandet tillhöra mig liksom jag tillhör det, skänker mig på något vis rätten att skriva. Trots att jag väl alltid skrivit så är det också något jag alltid velat be om ursäkt för. Inte längre. Regelbundenheten med vilken mitt skönlitterära skrivande diskuterats, kritiserats och validerats under de senaste åren har gett mig självklarheten jag saknat. Självförtroendet. Kanske rent av självkänslan. Det är befriande. Tidsbristen för själva nedtecknandet av ord har också hjälpt, där finns inte längre något utrymme för tvivel. Det hinns inte med. Tvivlet kommer sen, förstås, men också det har tagit en mer saklig form och handlar bara om texten. Inte längre om min egen existens.

Min mentor sa en gång att hon trodde att mitt skrivande skulle bli hjälpt av att få barn, så hade det varit för henne. Så har det blivit för mig. Möjligheten att prokrastinera totalt utrotad, kvar finns bara korta kvartar här och där. Och den som försökt fånga en kvart vet att man måste kasta sig på den, fort som attan, och klamra sig fast.

Men också detta: skrivandet är inte längre det viktigaste. Alltså går det äntligen att hantera.

Som kom, som gick

Det är maj och jag skriver. Det är maj och jag läser. Det är maj och jag köper skor till tvååringen. Ljusblå, tänker inte på hur han älskar att springa genom gräs och lera, hur han älskar att sparka boll, hur han älskar vattenpölar. Det är maj och jag misstänker att bebisen har pollenallergi, men hon är visst bara förkyld. Det är maj och hela sommaren ligger framför oss, hela långa sommaren som vi ska tillbringa i det grå huset vid havet. Måste ordna bilbarnstolar och flytvästar och UV-kläder och, och, och.

Det är maj och jag känner mig lite stressad, lite under press liksom.

Det är maj och jag disputerar.
Pust.

Det är maj. Nej, vänta. Plötsligt är det juni.

Mer, mer, mer

Det är i gryningen lugnet finns. Halv fem medan bebisen äter och jag inte tar upp telefonen, för om jag gör det kan jag aldrig somna om igen. Det är något med det blå ljuset och hur det väcker hjärnan. Istället sitter jag upp i sängen medan den lilla varma kroppen somnar om i mina armar och jag tänker halva tankar, fragmentariska tankar som jag sällan minns senare.
I den där halvtimmen har de stora frågorna så enkla svar. Om än inte alltid sanna, eftersom jag är morgontrött och detta tenderar att dunkla sinnet timmarna före sju, åtta. Så har det alltid varit.
Är jag lycklig, frågar jag mig aldrig längre, eftersom svaret är ja. Alltid ja, alltid ja, och. Jag är lycklig och jag är trött. Jag är lycklig och jag längtar. Jag är lycklig och jag saknar. Jag är lycklig och jag vill ha mer.

Cirklarna

Det är vår igen. Förra våren flyttade vi, förra våren mådde jag illa, förra våren hettades sovrummet upp under eftermiddagarna och när kvällen kom var luften där inne kvav och omöjlig att sova i.

Den här våren är svalare, men ljuset faller precis på samma sätt in genom springan invid rullgardinen när jag drar ner den klockan sju och säger till min tvååring att han får välja tre böcker. Han väljer fem och vi läser fem, men När Gittan gömmer bort sig läser vi två gånger för den är så bra tycker vi båda. (Äsch, jag skulle ju inte skriva om barnen.)

Den här våren ammar jag min bebis medan solen sjunker bakom takåsarna och flygtrafiken ovanför tilltar för att sedan avta någon timme senare. Jag skaffar trådlösa små hörlurar och lyssnar på musik medan jag nattar henne, sedan smyger jag ut i köket och brer en knäckebrödsmacka som jag äter över diskbänken för att krasandet när jag tuggar inte ska störa något av barnen. De sover så lätt när de just somnat.

Den här våren passerar utan att jag går ut och omfamnar varje sekund av den, men jag ser magnolian blomma och sedan körsbärsträden, tulpanerna, och äppelblommen. Lövsprickningen. Blåregnet. Hur ska jag någonsin kunna bo någon annanstans när det är så vackert att bo här.

Att stanna

Han får ett eget rum, ändå, min son. Vi flyttar inte till Sverige, vi flyttar till vindslägenheten i huset vi redan bor i. Stannar i London, fortsätter trivas med att bo just här. Han får ett eget rum, där finns plats för alla hans böcker. Han får en lillasyster också, mitt andra barn, en till bebis, och plötsligt känns tvååringen nästan vuxen. Saker förändras när de ställs i relation till något nytt, liten blir större intill någon som är alldeles ny.

Han kallar henne för Bebisen och senare för ett smeknamn som ligger mittemellan hennes förnamn och Bebisen, ett sorts hybridnamn som fastnar och plötsligt är det vad hon kallas av oss alla.

Två barn, tänk.

Att vara här

Jag ligger efter i mitt bloggläsande. Inte lika mycket som jag ligger efter i mitt bloggskrivande, men närapå. Därför tar det två veckor innan jag i min RSS-läsare når fram till Floras generösa inlägg om dagboksbloggar, och hittar mig själv där. Blir varm om både kinderna och hjärtat, förstås, men tänker också på hur märkligt det är att någon undrar vad som hände, var jag tog vägen, när jag ju varit här hela tiden.

Att skriva anonymt är att vara osynlig, men det är också möjligheten att blotta sig så mycket mer än man annars skulle. Sådär som man inte gör inför människor som ser en, vet vad man heter och hur man går och står. Sådär som jag har gjort, här. Det är lätt att glömma att ni som följt med i mitt liv på det här sättet ju inte kan fortsätta göra det om jag inte skriver.

Det är förresten inte så att jag inte skriver. Jag har skrivit mig igenom en mastersexamen i litterär gestaltning sedan vi hördes senast, jag har skrivit en kortroman, jag har skrivit en del dikter och en handfull essäer. Men jag har inte skrivit blogg. Kanske mycket för att jag nyss fick ett barn till (tänk!) och känner en ovilja kring att skriva om barnen. Jag skriver förstås om barnen och vad de gör nästan varje dag, men det blir text som tillhör dem. Små dagböcker om vårt lilla liv tillsammans. Och eftersom mitt liv just nu är så mycket vårt lilla liv tillsammans har det blivit väldigt sparsamt med bloggskrivandet. Men! Jag saknar er och uppskattar oerhört mycket att ni fortfarande kikar in här.

Jag grunnar på hur jag ska kunna dela sådant jag skriver i eget namn med er, den där kortromanen till exempel. Den gör sin vända hos några av förlagen nu, så kanske kommer den ut så småningom. Jag tror att ni skulle gilla den. Kanske var jag förresten dum som inte skrev om bloggen i följebrevet.

Nå, så dags nu.

Poängen är i alla fall att jag absolut skriver, och att jag tänker att det vore så roligt om ni läste. Logistiken har jag inte klurat ut än.

Vad som återstår

Jag träffar Ashley. Vi går ut och äter på en restaurang i närheten av min lägenhet, där man kan sitta ute. Det är vår. Äntligen är det vår och magnoliorna blommar. Jag har svårt att beskriva henne, har nästan svårt att ta in henne nu för tiden. Som om själen värjer sig, det gör lite ont, helt enkelt.
Jag har kvällen fri, jag har slutat amma, jag har en ettåring som sover bra.
Hon har en ny PhD, ett nytt jobb, en ny partner.
Allt är nytt.

Vi talar om världen, så som vi ofta gör, nu när vi inte längre talar om oss med samma intensitet som tidigare. Det är inte längre våra planer, vår framtid, det är hennes och det är min. Separat. Så talar vi om barnet, som är mitt, inte hennes, men som är hennes gudbarn och som jag vet att hon älskar mer än vad man förväntar sig att en gudmor ska. Barnet, som kom emellan oss, som kom emellan mig och allt jag brukade omge mig med, för att det är sådant som händer när man går igenom prövande situationer och bara kan tänka på en enda sak, bara kan vara en enda funktion. Ett konstaterande, ingenting annat.

Jag frågar om hennes nya, som jag alltid gör, eftersom jag genuint tycker att det är en bra person, och hon svarar och berättar lite mer, men utelämnar detaljer som jag nog helst inte vill höra, och kanske letar jag nostalgi i hennes röst, kanske noterar jag bara att den saknas. Och jag känner ingenting kring det, bara en sorts tomhet. Märker att jag saknar henne trots att hon sitter mitt emot mig vid bordet. Hur man kan sakna något och ändå inte vara beredd att vända tillbaka, så märkligt.

Tar sällskap en bit på vägen hem. Hand i hand, som vi brukade. En kyss på kinden vid tunnelbanestationen, inte ett avsked, bara ett hej, vi ses snart. Så självklar.
Och jag ser henne gå, hon jag älskade.

Riktningar

Jag vet inte om det är pandemin eller om det är livsomställningen jag gjort det senaste året, men allt oftare dyker de upp. Tankarna på att kanske flytta tillbaka till Sverige. Jag känner ingen längtan, men rätt vad det är har jag en bild av ett hus i huvudet. Ett hus med träpanel och gråbrun gräsmatta i februari (det är så jag fattar att bilden hör till Sverige), ett hus med ytor att röra sig på, rum att leva i. Ett eget sovrum till min son, plats för alla hans böcker, plats för mina.

Det är en abstrakt tanke än, en idé som på många sätt känns svårare att genomföra än den att flytta hit. Var skulle jag jobba? Var skulle jag bo? Stockholm lockar inte riktigt, trots att jag älskat den staden. Att byta London mot Stockholm är att byta en dyr tillvaro mot en annan dyr tillvaro, ett litet boende mot ett annat litet boende. En förändring behöver vara en förbättring, tror jag, det är så mycket jag ger upp om jag flyttar härifrån. Så mycket jag skulle sakna.