Författararkiv: Libertin

Nästa fas

Min barndomsvän Katarina får en dotter. Hon kommer fyra veckor för tidigt och har Katarinas näsa. På fotot är hon röd och skrynklig och liten där hon ligger i sin mammas famn och jag överrumplas av känslor inför denna nya människa som sparkade mjukt mot min handflata i somras. Förundras över intensiteten i dessa, är inte beredd på värmen. På kärleken.

Mitt tidigaste minne av Katarina är nyfiken blick under tjock lugg och händerna djupt nedstuckna i fickorna på en röd manchesterklänning den första dagen i lekis. [Insert: tjugofem år av vänskap.] Nu har hon ett barn. Det känns så oerhört stort. Alldeles enormt.

Att kasta en blick över axeln

Läser Expectation av Anna Hope och känner mig hemma under huden på de tre vännerna, deras komplexa relationer. Till varandra, till sig själva. Hope fångar vad det är att vara trettio-nånting och försöka få överblick, att vakna upp ur sina tjugo och se tiden som flutit undan, slungat en in i vuxenhet utan att en riktigt märkt när det skett. En var-det-såhär-det-blev-roman utan det där slutgiltiga, lite misströstande, som ofta etableras kring äldre romanfigurer som når samma uppvaknande senare i livet. Istället genomsyrad av den där lätt svindlande känslan en kan få av att begrunda sitt liv fram till en viss punkt, den som påminner om att gå balansgång på något smalt och vingligt. Armarna utsträckta. Ögonen slutna. Pulsen dunkande i öronen. Inte rädsla direkt, snarare adrenalinet som pumpar vid tanken på att falla, att vara medveten om risken. Trevandet, var nästa steg ska placeras. Ovissheten.

Hope målar naturtrogna porträtt av dessa kvinnor, förskönar inte. Förvrider inte heller, det är aldrig groteskt, aldrig överdrivet. Bara ärligt. Genuint. Expectation är en roman som hittar mig vid rätt tidpunkt i livet, som sammanfaller med mitt eget pågående. Där jag, liksom romankaraktärerna, just nu försöker foga samman mina förväntningar kring hur det skulle vara med hur det är. Dessutom uppskattar jag Hopes språk, exaktheten. Nyanserna. Ni kan se det här svamlandet som ett boktips, om ni vill. Eller som en lägesrapport från mitt undermedvetna.

Livet, alltså. Ja. En balansgång med ögonbindel.

Vem tar bussen till akuten?

Ashley sträcker på sig. Sticker ut ena foten utanför täcket. Gäspar.
”Morning”, säger hon med hesa morgonrösten som jag tycker så mycket om. Avsaknaden av regnsmatter mot fönstret. Solstrimma över parketten.
”Hey”, säger jag och ler, ”it stopped raining.”
Ashley sätter sig upp. Hon gör det hastigt, rörelsen är plötslig.
”What’s going on with your face?” säger hon och rösten låter skrämd.
”Nothing?” säger jag. ”What do you mean?”
Hon rör vid min mungipa, den högra.
”Smile”, säger hon.
Jag ler igen, lite prövande. Är inte helt säker på vad som pågår.
”Your right side doesn’t follow”, säger hon och är plötsligt halvvägs upp ur sängen. “Where’s my phone? We need to call somebody.”
Jag sitter upp nu, trevar försiktigt med fingertopparna över muskler som faktiskt inte lyder.
”Calm down, please”, säger jag. “It’s probably just a pinched nerve or something.”
Ashley skakar på huvudet, stoppar ena benet i jeansen samtidigt som hon spanar efter telefonen på golvet intill sängen.
”It could be a stroke”, säger hon.
“It’s not a stroke”, säger jag. “I’m thirty-one years old. I can move my arms and legs, my speech isn’t slurred and the only confusion I’m experiencing right now is related to your massive over-reaction to this situation.”

Jag går till badrummet och tittar i spegeln. Ena mungipan följer inte med när jag ler, halva hakan är orörlig när jag grimaserar, kinden känns stel. Men ögonen och ögonbrynen rör sig som de ska på båda sidor. Jag provar att höja armarna ovanför huvudet. Inga problem. Jag tänker på vilken dag det är (måndag) och vem som är premiärminister (fortfarande Boris Johnson, tyvärr). Från köket hör jag Ashley förklara läget för sjukvårdsupplysningen. Ansiktsförlamning, tänker jag. Det är förstås en ansiktsförlamning. Situationen är så märklig att jag skrattar till där jag står framför spegeln. Det ser märkligt ut. Snett. En av mina lärare i mellanstadiet fick ansiktsförlamning när jag gick i fyran, från september till december hängde ena ansiktshalvan stum och orörlig. Det såg hemskt ut.
Jag går ut i köket.

”Here”, säger Ashley och räcker mig telefonen, ”they want to speak to you.”
Jag tar samtalet och svarar nekande på ett tjugotal strokerelaterade frågor. Rådgivaren ber mig kontakta en läkare inom en timme. Jag ringer min vårdcentral, som ringer upp medan jag kokar havregrynsgröt och Ashley duschar.
”It’s probably Bell’s Palsy”, säger läkaren och jag nickar för mig själv med telefonen inklämd mellan hakan och axeln. Bells pares. Ansiktsförlamning, alltså.
“But,” fortsätter läkaren, “since you can move your forehead and raise your eyebrows, I need you to go to A&E.”
“Wait, what?” säger jag och tar kastrullen av spisen.
“That’s actually a sign of stroke, so I need you to have a scan”, säger läkaren. “Are you okay getting to a hospital?”
Jag hör hur Ashley vrider av vattnet i duschen.
”Yes”, säger jag och känner hur pulsen går upp lite. ”I’ll go straight after breakfast.”
”No”, säger läkaren, ”you need to go now.”

Sedan följer tio minuter av lätt panik medan jag duschar, klär på mig och borstar tänderna. Ashley far runt i lägenheten och letar laddaren till sin telefon medan hon muttrar att jag är en idiot som väljer att ta en dusch när en läkare just sagt åt mig att åka direkt till akuten. Hon har förstås rätt. Jag är en idiot, och jag hade varit fullkomligt förbannad på henne om hon hade gjort samma sak, men jag är också helt säker på att jag inte fått en stroke.

På A&E tittar akutläkaren på mig noga i fem sekunder och konstaterar, ”You’ve got Bell’s Palsy.” Sedan testar han mina reflexer, kontrollerar muskelfunktion i armar och ben på jakt efter försvagningar, skriver ut en kortisonkur och säger att det kan ta upp till sex månader innan det går över. Någon skiktröntgen behövs inte.
Vi hämtar ut receptet på sjukhusapoteket och tar bussen hem. Ashley ser ut som ett vrak, jag ser ut som ett snedare, något mer skeppsbrutet vrak. Vi kraschar i soffan. Klockan är halv elva på förmiddagen och jag sms:ar Chris att det inte är någon fara, men att jag inte kommer in till teatern idag. Ashley ställer in ett möte.
”Not your average Monday morning”, säger jag och lutar huvudet mot soffans ryggstöd.
”Who the heck insists on taking the frikkin bus to A&E with a suspected stroke?” suckar Ashley. “I thought I was the only reckless part in our relationship.”
“I’m glad I’m still able to surprise you”, säger jag.
Hon kastar en kudde på mig.
”Idiot”, säger hon.
Jag ler.
Snett.

Ögonblicksbild

Lördagskväll i Bonfire Weekend och vi kurar inomhus medan regnet piskar mot fönstren. Gul varning för vind. Röd varning för förkylning. Jag och Ashley ser sista säsongen av Orange is the New Black flera år efter alla andra, äter tacos och ligger skavfötters i soffan. Snorar. Skrattar. Småbråkar om vem som ska diska. Småhånglar vid diskbänken istället. Sedan diskar hon och jag skriver till er. Ett vykort med korta, snäva rader. Ingenting händer, allt händer samtidigt. Som vanligt, alltså.

Inte så hemliga hemligheter

Lunchpromenerar med Chris längs floden i duggregnet. Vi småpratar om tillvaron, om jobbet, om det politiska läget. Som vanligt. Byter samma tankar, samma frustration, samma hopp. Som vanligt, bara

”I can’t do it anymore!” säger Chris plötsligt och stannar mitt på gångvägen. Ansiktsuttrycket otydbart. ”I can’t keep quiet, it’s too hard.”
”What on earth are you talking about?” frågar jag och stannar också.
Desperation smyger i blicken på honom, jag ser det nu.
”You can’t tell anyone that I told you, okay?”
Han nästan viskar.
“I promise”, säger jag.
“We’re having a baby”, säger han och släpper luften ur hemligheten som expanderat i bröstet på honom tills han inte kunde hålla i den längre. “Isa and me.”
“Oh, I know”, ler jag.
Han stirrar på mig.
”You know?” säger han.
”Of course I know,” säger jag. “The whole theatre probably knows.”
Chris ser förbryllad ut.
“But we haven’t told anyone?”
“Well”, säger jag, “She’s been throwing up a lot. Wave a sandwich in front of her and she makes excuses to sprint to the bathroom.”
“It’s the mayonnaise”, säger Chris, “it gets her even from across the room.”
“Figured”, säger jag. “I’m super excited for you guys, though.”
“Thanks.”
Han ler. Boxar mig på armen.
“I can’t believe you knew.”
“Baby radar”, säger jag. “Once it’s on…”
”Can you even imagine me as a dad?” frågar han.
“Totally”, säger jag. “You’ll be amazing.”
“You really think that?”
Jag har sett honom med Den Lilla Katie och hennes bror, han är fenomenal.
Barn älskar Chris, Chris älskar barn.
“I know that”, säger jag.

Vi promenerar vidare i regnet. Köper kaffe i varsin keep cup och dyker in genom sceningången lagom till måndagsmötet.

In orbit

Är det såhär det tar slut? Ett långsamt glesnande, alltmer sparsmakade glimtar, som så småningom mynnar ut i tystnad? Där jag sakta glider ifrån er, och ni från mig? Nej, det vill jag förstås inte. Inte heller vill jag komma med ursäkter för min mer och mer dominerande frånvaro. Ibland är det kanske bara så, att orden sitter djupare, tar längre tid att få fram. Ett slags motvilja, stundvis, där jag inte riktigt känner för att blotta mig. Enklare då att låta bli. Och så blir det, så går dagar, veckor och ja, här är vi nu. Åtta dagar in i oktober.

”It’s heckin’ cold”, säger Ashley, som alltid fryser.
”It’s October”, säger jag och stoppar händerna djupare i kappfickorna där vi står i snålblåsten och väntar på bussen.
“Exactly”, säger hon. “It’s too early.”
Precis som hon är jag lite chockad över den plötsligt ankomna hösten. Förra året hade vi den sista ljuva sommarhelgen med tjugosex grader i slutet av oktober, i år har jag yllesockar när vi sitter i soffan och om mornarna är imman tät på insidan av fönsterrutorna.
Jag spanar på henne lite i skymundan för att se om där finns någon rastlöshet, om hon kanske är på väg bort igen snart. Planen är att hon ska stanna i London ett helt år, men jag har känt henne i fem år och under den tiden har hon aldrig varit stilla mer än ett par månader i taget. Det hjälper inte att hon knappt packat upp sedan hon kom hem från europaturnén. Ett gäng flyttlådor står längs väggen i sovrummet, garderoberna nästan tomma. Majoriteten av hennes ägodelar fortfarande magasinerade hemma hos hennes föräldrar. Ett arrangemang som liknar mitt eget. Majoriteten av mina ägodelar är nedpackade i ett förråd i Stockholm, en del av dem hos mina föräldrar, en del i huset vid havet. Till en början frustrerade det mig, jag kände mig splittrad av att inte kunna samla allt i en bostad, i en stad, eller ens ett och samma land. Det är inte det att jag äger många prylar, antagligen färre än genomsnittet, men utspriddheten gjorde mig rastlös. Med tiden har jag kommit mer till ro, kanske i takt med att jag glömt bort vad som finns i de där lådorna, men jag känner fortfarande att det vore skönt att vara samlad på en plats. Jag söker återkommande en punkt som ska vara den permanenta, trots att jag bott i samma lägenhet i fyra och ett halvt år. Fyra och ett halvt år, hur är det möjligt?
”I was thinking about going to my parents’ house this weekend”, säger Ashley. ”Maybe go through some boxes.”
“Yeah?” säger jag.
“Most of my autumn clothes are still there”, säger hon. “And it’s about time I got properly unpacked, don’t you think?”
“Sounds good to me”, säger jag och vinkar åt 391:an som svänger in till trottoarkanten. Ashleys hand mot min svank när vi kliver ombord.

Kanske förvånar hon mig med att stanna.

Always returning

Tiden rusar. Augusti kom och gick, en veckas värmebölja sköljde över oss och försvann, Ashley reste och återvände. Två veckor med en föreställning för Edinburgh Fringe, en röd måndag som gav mig möjlighet att besöka henne över helgen. Vi gick all in och såg fjorton föreställningar på två och ett halvt dygn, hon svingade sig genom luften i trapetsen varje kväll klockan 21, vi nattbadade och njöt utsikten från Edinburgh Castle. Tågresan tillbaka till London sent på måndagskvällen en enda lång tupplur. Ashley kom efter en vecka senare, trött och överstimulerad. Vi anslöt direkt till protesterna i Westminster. No one voted for Boris. Hand i hand.

Nu är det september och jag har gått en hel månad utan att skriva. Förvåningen över detta, över skrivandets plötsliga ickevarande och hur det påverkat mig, en lång rad av obesvarade frågor. Jag vet inte vem jag är när jag inte skriver, men min existens tycks fortfarande vara befäst och det får mig att tvivla på allt jag trodde att jag visste om mig själv. Stundvis intalar jag mig att avbrottet beror på att jag inte haft någonting att säga, men det är inte alls sant och har man förresten någonsin något att säga värt att skriva ner.

Jo, kanske detta: Den Lilla Katie har fyllt tio. Jag har känt henne i halva hennes liv. Det känns stort.

Med sommaren som en liten ask i fickan

Och plötsligt är det augusti. Jag doftar hav och linolja och huden ser ut som kola eftersom jag fuskat med solskyddsfaktorn. Det är dags att åka hem, och åter kommer funderingarna kring var hem egentligen är. Kanske får jag aldrig veta. Kanske är det här. Kanske på flera platser. Jag packar ihop huset. Stänger av vattnet, elen. Haspar fönstren. Draperar skynken över möblerna. Gör samma rutin som varje år, i samma ordning. Lättast så. Viker ner smutstvätten i väskan, lämnar kvar de lästa böckerna, diskar den sista disken, säger hej då. Till havet, till huset, till Leonard. Och så Valpen, förstås.

Så reser jag. Bortåt, hemåt.

September, babe

”When are you coming back?” frågar Ashley i någon sorts omvända roller-situation.
Jag står barfota på klippan och pratar med henne, det är bäst täckning där.
”I’m not sure”, säger jag. ”Right now I can’t imagine leaving.”
Det är sant. Sommaren vid havet är mild och sval, jag tittar knappt åt telefonen, har bara öppnat datorn två gånger sedan jag kom. Jag kroppsarbetar, andas salt luft och sover som en död genom nätterna. Ingenting väcker mig, inga flygplan går ner för landning, inga grannar rumlar hem sent om natten. Jag följer nyheterna sporadiskt via Guardian, men har ingen tv, knappt internet, och njuter av radioskuggan. Jag pågår så ostört att jag glömmer bort att jag existerar, kanske är det den yttersta formen av avkoppling.

Nu hör jag på Ashley att hon vill att jag ska komma hem innan hon reser igen, och visst vill jag vara med henne, men samtidigt har jag inte alls lust att landa i London med dess heta augustidagar tidigare än jag behöver. Jag har fortfarande nästan tre veckor kvar av semestern. Hon har nästan tre veckors repetition framför sig.

”I get it”, säger Ashley med en suck och jag undrar om mina prioriteringar i detta ögonblick säger något om mig, säger något om oss, eller om det bara är som det är.

Den senaste månaden har jag upplevt att jag behöver tid, oklart till vad. Först upplevde jag det som om jag undermedvetet hämnades hennes långa frånvaro genom att vägra anpassa mig efter henne, men med tiden har jag insett att det inte alls handlar om det. Jag tror att jag försöker ta reda på hur jag vill att framtiden ska bli, och jag behöver göra det ensam för att vara säker på att jag inte kompromissar bort sådant som verkligen är viktigt för mig.

”We’ll always have September”, säger jag. Det känns sant. September är min bästa månad, jag är ofta lycklig i September. Det är en kravlös månad, fylld av möjligheter. En magisk kombination.

”September, babe”, säger Ashley.

Semester

”Jaha”, säger Leonard, ”hur går det för Storbritannien nu, de är väl kvar i EU?”
”Uppskjutet utträde”, säger jag, ”till oktober, vi får se hur det går.”
Leonard nickar.
”Brexit”, säger han, ”det låter allt som en av dvärgarna i Snövit. Toker och Prosit och Twitter och Brexit, det hörde jag på radion. Toker, det är väl han den nya galningen, då. Johnson.”
Jag skrattar.
”You’re not wrong”, säger jag.
”Tala du svenska, jänta”, säger Leonard. ”Annars kanske du tappar den.”
Vi tittar ut över havet, stålgrått med vita gäss på vågkammarna. Jag kliar Valpen bakom örat. Blåbären har mognat i skogen bakom Leonards hus, det är mörklila blaffor på klippan. Jag har tänkt hinna plocka några liter, men blir ofta kvar med blicken på horisonten efter frukosten. Om eftermiddagarna röjer jag sly runt båthuset och tar korta, iskalla dopp från bryggan. Läser i solen på altanen, vinden är kylig i skuggan. I London repeterar Ashley inför Edinburgh Fringe, där dallrar hettan över asfalten och avgaserna stannar kvar mellan husen. Jag andas in. Salt och skog. Larsson drar igång sin grästrimmer, det ettriga ljudet ekar över klipporna.
Ännu en sommar.