Andra platser, andra liv

Så många av mina vänner flyttar ut från London nu, köper hus och en annan sorts liv på andra platser där kvadratmeterpriset är lägre, luften renare. I första hand de som får barn, förstås, men också de som tröttnat på att inte ha råd, att allt en tjänar går åt till hyra och kollektivtrafik, att det är bullrigt och stökigt (och alldeles, alldeles underbart). För många är det ett offer, för andra en lättnad. Jag funderar på det där ibland, hur det skulle vara att bo någon annanstans. Trots att jag ju vet. Jag har bott på andra ställen, i småstäder, storstäder, och för sex år sedan flyttade jag hit och sedan dess har jag inte längtat till något annat. Det gör jag fortfarande inte, men jag tittar på lägenheter som är lite större än den jag bott i de senaste fem åren och undrar hur det ens ska vara möjligt att bo kvar. Och om det är möjligt, huruvida det är värt priset eller inte.