Always returning

Tiden rusar. Augusti kom och gick, en veckas värmebölja sköljde över oss och försvann, Ashley reste och återvände. Två veckor med en föreställning för Edinburgh Fringe, en röd måndag som gav mig möjlighet att besöka henne över helgen. Vi gick all in och såg fjorton föreställningar på två och ett halvt dygn, hon svingade sig genom luften i trapetsen varje kväll klockan 21, vi nattbadade och njöt utsikten från Edinburgh Castle. Tågresan tillbaka till London sent på måndagskvällen en enda lång tupplur. Ashley kom efter en vecka senare, trött och överstimulerad. Vi anslöt direkt till protesterna i Westminster. No one voted for Boris. Hand i hand.

Nu är det september och jag har gått en hel månad utan att skriva. Förvåningen över detta, över skrivandets plötsliga ickevarande och hur det påverkat mig, en lång rad av obesvarade frågor. Jag vet inte vem jag är när jag inte skriver, men min existens tycks fortfarande vara befäst och det får mig att tvivla på allt jag trodde att jag visste om mig själv. Stundvis intalar jag mig att avbrottet beror på att jag inte haft någonting att säga, men det är inte alls sant och har man förresten någonsin något att säga värt att skriva ner.

Jo, kanske detta: Den Lilla Katie har fyllt tio. Jag har känt henne i halva hennes liv. Det känns stort.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s