Hur ska jag veta

Går på cellprov och min gynekolog, som är fertilitetsspecialist, frågar om jag funderat på det här med barn. Om jag vill ha barn.
”Well”, börjar jag, men hinner inte särskilt mycket längre innan hon avbryter.
”I’ll be frank”, säger hon, ”there is no right time to have children, so you might as well get on with it. It’s not going to get any easier, time is never really on your side when it comes to pregnancy.”

Hon har rätt, förstås. Och ändå… Min tvekan är så stor, tvivlen så starka. Kanske större än barnlängtan, om jag har någon sådan. Hur känns det att längta efter barn? Jag har föreställt mig ett slags jämmer i kroppen, en känsla av att något fattas, så stark att en inte förmår tänka på annat. Så känner inte jag, så kommer jag kanske aldrig att känna.
 
Ibland tänker jag att jag fortfarande väntar på att betrakta mig själv som vuxen nog att ta fullt ansvar för en annan människa. Andra dagar tänker jag att jag väntar på att nå en punkt i min ”karriär” (hahaha) där det känns som om jag inte kommer att förlora den om jag blir mamma. Ofta tänker jag att jag inte är beredd att ge upp min frihet. Sedan synar jag mitt resonemang och försöker sätta det i perspektiv. Det är svårt. Frihet, vad är det? Hur ska jag kunna väga något jag inte vet något om, mot något jag inte riktigt kan definiera?
Och hur ska jag våga, eller ens rättfärdiga, att försöka få barn mitt i pågående klimatkris? Hur törs en skaffa barn utan fast inkomst? Frilanslivet, hur kompatibelt är det med föräldraskap egentligen? Att vara mamma på kulturarbetarlön, går det ens? Kan jag bo kvar i London, där barnomsorg är helvetiskt dyrt och hyrorna skyhöga? Kliver jag rakt ner i kvinnofällan om jag får barn? Så många frågor. Så många osäkra kort.

Samtidigt vänder jag mig om efter bebisar, flirtar med ettåringar i kollektivtrafiken, i parken, på caféer. Blir varm inombords vid tanken på att ha en sju-, åtta-, nioåring. Tar varje chans att spendera tid med Den Lilla Katie och hennes bror. Prioriterar att träffa min guddotter framför alla andra varje gång jag besöker Sverige. Ibland önskar jag att jag inte behövde återbörda dessa ungar till deras föräldrar, men många gånger är det rätt skönt att kunna göra just det och sedan vara fullkomligt fri från ansvar, att bara rå mig själv.

Jag är också lite rädd för att jag plötsligt ska bli en annan person om jag blir förälder. Att mina drömmar, idéer och mål liksom ska glida iväg och lösas upp i tomma intet. Det är irrationellt, jag vet. De av mina vänner som blivit föräldrar har inte blivit mindre, har inte reducerats till att enbart spela föräldrarollen. De har istället blivit mer, större. Expanderat, fått fler sidor och nyanser, djupnat och vuxit. Lärt sig att prioritera, fokusera (och då inte bara på barnen).

Jag tänker på motsatsen till att ha barn. Att inte ha barn. Att aldrig ha barn.
Det känns tomt, men inte katastrofalt.

Jag tänker på varför. Varför vill jag ha barn, om jag nu vill det? Det har jag förstås inte heller något svar på. Varför vill någon ha barn, egentligen? Måste en veta varför? Vill jag verkligen vara förälder? Min tillvaro skulle bli hundra gånger jobbigare med barn. Jag har också en tanke om att den skulle bli rikare, på något vis. Roligare, kanske. Mjukare. Jag vet inte. Mer sömnlös.
Jag tänker på varför jag tänker så mycket på om jag vill ha barn eller inte. Tyder detta ältande på en undermedveten barnlängtan, eller bara på att jag befinner mig i den ålder då samhället gör sitt bästa för att projicera barnlängtan på kvinnor? Den biologiska klockan, tickar den verkligen eller förväntar jag mig bara att den ska göra det? Att ha barn, skulle det för mig kännas som om livet tagit slut trots att det knappt börjat? Eller skulle det kännas som om det äntligen började?

Jag känner mig snärjd av mitt eget resonemang. Min egen obeslutsamhet. Som ett olöst problem som ligger och gnager. Förstås. Hur jag än väljer formar det resten av mitt liv. Skulle jag bli lättad av att ta beslutet att inte ha barn? Skulle jag ångra mig om jag skaffade barn? (Bubblare: kan jag ens få några?)

På väg tillbaka till jobbet passerar jag en vägg med graffiti. Den fylls på och förändras för varje vecka, men en mening skonas alltid:

How do you swallow the doubt and just fucking do it?

Annonser

5 tankar om “Hur ska jag veta

  1. S skriver:

    Wow, måste kommentera detta iom att jag tänkt ungefär varenda en av tankarna du beskriver. Upplevde att YOLO-känslan (irrationell eller ej) till slut tog över för mig när jag vridit och vänt på alla egoistiska och altruistiska argument jag kunde komma på: jag testar det här, den här livsupplevelsen, hur den än artar sig, vill jag nog inte missa trots allt.

    Om ca två veckor kommer jag att bli förälder till två (!) barn. Hjälp och hurra! Och – du skriver ljuvligt 🙂

    • Libertin skriver:

      Wow, stort grattis! Tala om att hoppa rätt i, med två på en gång. Det kommer att bli fantastiskt! (Och säkert skitjobbigt, stundvis, så glöm inte att det är helt okej att känna sådana känslor också.) ❤

      Jag tror att detta resonemang snurrar hos fler människor än en kanske anar, och det är skönt att höra att en inte är ensam i det. Jag landar nog också i insikten om att jag inte vill missa denna livsupplevelse. Och tack, så glad jag blir!

  2. Linn Strømsborg skriver:

    Hei fra Oslo, Norge og en som har lest denne bloggen lenge uten å si noe. Håper det er ok at jeg skriver på norsk. Jeg har hatt mange av dine tanker om det å få barn – eller for min del, å ikke ønske seg egne barn. Jeg tror ikke det finnes noe rett eller galt, jeg tror det kommer når det kommer. Jeg tror også vi lever i en tid der det å eventuelt velge å ikke få egne barn vil være enklere å forstå enn det var for de som valgte det for 20-30 år siden. Anbefaler veldig intervjuet med Terry Gross i podcasten The longest shortest time (som er en podcast som egentlig handler om livet med barn) der hun snakker om sitt valg om å ikke ville bli mor. Det har også kommet en fin bok av Sheila Heti – Motherhood, som tar for seg mange av tankene du skriver om her. Jeg tror dette er et utømmelig tema.

    Vil også bare si at jeg elsker bloggen din – skrivinga di. Takk for alt du deler og hvordan du skriver om det.

    • Libertin skriver:

      Hej! Självklart är det okej att skriva på norska!

      Jag tror, precis som du skriver, att vi lever i en tid då det är lättare och mer acceptabelt att välja bort barn. Och jag tror att det gör att kvinnor tillåter sig själva att reflektera mer kring vad de faktiskt vill och känner, vilket föder alla dessa tankar och fler därtill.

      Tack för podd- och lästips, ska lyssna och läsa. Och tack för dina fina ord om bloggen, jag blir så glad varje gång jag hör från er som läser. Särskilt ni som följt med länge.

  3. Mia skriver:

    Gud vad jag har tänkt EXAKT allt det här. Och inte kommit fram till något. Alls. Aja, en dag kanske jag gör det. Det var hur som helst skönt att läsa sina tänkta ord på en skärm. Kändes mindre ensamt. Tack för det. /En annan kulturarbetare.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s