Sista sträckan

Blott dagar senare.

”I have to go”, säger hon. Blåblicken allvarlig och närvarande.
”I know”, säger jag.
Hon nickar.
Jag följer henne inte till flygplatsen. Det är något med att komma hem till en tom lägenhet efter att ha skiljts åt som får det att eka inom mig på ett sätt jag inte står ut med. Istället kysser hon mig hej då i hallen, smeker min kind med tummen, tar sin väska och försvinner.

Igen.

2 tankar om “Sista sträckan

  1. Ulrika skriver:

    alltså tomheten efter ett avsked. minns tillbaka till när jag hade distansförhållande och alla buss- och tågresor hem och bort och hejdå på stationen. jäklar vad ont det kan göra!

Lämna ett svar till Libertin Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s