Självreflektion med Munch

”I’ve finally figured it out”, säger Ashley när vi strosar genom Museum De Reede och tittar på utställningarna och folk. Hon mest på utställningarna, jag mest på folk.
”World peace”, frågar jag, ”or global warming?”
”You need to help me down from this pedestal that you’ve put me on”, säger hon. ”The high expectations are giving me vertigo.”
”Ha”, frustar jag, ”you’ve never had vertigo in your entire life. You’ll be fine.”
Vi stannar framför Munchs litografi av Skriet.
”An acrobat with acrophobia”, säger jag. ”Now, that would be something for the circus.”
Ashley skrattar och trycker min hand.
”You have a very British sense of humour”, säger hon.
”Sorry”, säger jag. ”I’m just very adaptable.”
Flera turister försöker ta selfies med litografin, imiterar det kända uttrycket framför sina mobilkameror.
”What I’ve figured out”, fortsätter Ashley, ”is that you actually enjoy being around other people. You may think that you’re a loner, a quiet introvert, but that is very far from the truth.”
Jag iakttar henne roat.
”Should I be sitting down for this?” frågar jag.
Hon ignorerar inpasset.
”The truth is”, säger hon, ”that you secretly love watching people.”
”When they act like that, I do”, bekräftar jag och nickar mot en man med selfiestick som han försöker hålla med knäna för att kunna ha händerna fria på fotot. ”People are hilarious!”
”You watch them, and you listen to them and you remember them”, säger Ashley. ”It’s as if you are building a world inside of you. Populated by people you’ve observed.”
”That’s poetic”, säger jag. ”And sort of true, I guess.”
”Sort of?” säger hon.
”Well, it’s true as long as I don’t have to interact”, säger jag. ”I’m a good observer, but that’s it. I’m terrible at interacting with strangers.”
Ashleys pekfinger far upp framför mig.
”Ah!” säger hon. ”That’s where you are wrong.”
”Really?” säger jag, fortfarande road.
”Yes!” säger hon. ”You’re actually good with strangers. Like, really good. As long as you never have to see that person again you’re swell. You’re friendly, polite, funny. Strangers love you.”
”You’re thinking of kids”, försöker jag. ”Kids love me.”
Ashley fortsätter analysen.
”It’s the next level that screws you over”, säger hon. ”Acquaintances, that’s so not your thing. Those interactions make you nervous because you want people to like you. And then you become very quiet. And very Scandinavian.”
”Scandinavians are terrible strangers”, suckar jag. ”I read an article on that recently.”
”Well”, säger Ashley. ”You’re the exception. You are a wonderful friend and a wonderful stranger, but a terrible, terrible acquaintance.”
Vi strosar vidare genom utställningen.
”I quite like the sound of wonderful stranger”, säger jag. ”It holds a story.”
Ashleys arm om mina axlar när hon pressar en kyss mot min tinning.
”Making my point”, säger hon.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s