Past tense

Med tanke på att London är en storstad är det förvånande hur ofta jag springer in i Katie. Det bor ändå såpass många människor här att ett helt liv borde kunna passera utan att man möter någon man känner om man inte bestämt träff. Men även om London är stort, är teatervärlden ganska liten, alltså råkar vi på varandra en solig tisdag i mars. Jag sitter med min laptop och en kopp kaffe och en koncentrationsrynka mellan ögonbrynen vid ett av de runda borden invid fönstret på klubben i Soho. Hon sveper in med håret rufsigt av vinden och telefonen tryckt mot örat, hinner beställa en kopp te innan hon ser mig.

”Oh gosh”, säger hon och skiner upp. ”Hi, hello, how are you?”
”Good”, säger jag, en aning tveksam till om det verkligen är en korrekt sammanfattning.
”Do you mind if I…?” säger hon och gör en gest mot bordet.
Jag skakar på huvudet. Tillräckligt med tid har passerat.
Hon sätter sig och avslutar telefonsamtalet.
”It’s great seeing you”, säger hon. ”Really great. Last time… well, it felt a bit strange. With Jack being there. And everything.”
”It was fine”, säger jag. ”Honestly. It was bound to happen eventually.”
Hon nickar.
”Well, yes”, säger hon. ”I guess it was.”
Jag stänger locket på laptoppen, men stoppar inte undan den. Tar en klunk av mitt halvljumma kaffe.
”Did you wrap the show?” frågar jag.
”Early last month”, säger Katie. ”The first season of it, anyway. It was… well, let’s just say it’s good to be back home.”
”Yes, I remember”, säger jag, ”you were never much for being away.”
”Weird job to have, this”, konstaterar hon, ”when you’re such a homebody.”
”A bit”, säger jag. ”Are you still at the flat?”
”I am”, säger hon. ”And you?”
”Coming up to four years”, säger jag. ”Next week.”
”Gosh”, säger hon. ”Well, it is a great flat, I always thought that. All that light.”
”And Jack?” säger jag. ”Does he live with you now?”
Hon skakar på huvudet.
”No, he still has his flat, I still have mine”, säger hon. ”We did, however, buy a place together about a year ago. Close to Glastonbury. More of a holiday home, really. It used to be a barn, but it’s been converted. Two bedrooms. And it has an AGA. It’s actually quite cozy.”
”I take it he’s the one doing the cooking on that AGA”, säger jag.
Hon gör en grimas, ett leende följer.
”Yes, and you know perfectly well why that is.”
Jag ler.
”It sounds good”, säger jag. ”All of it. It sounds as if you are… in a good place?”
Hon föser undan en slinga av det där mörkbruna, vilda håret som jag brukade älska att dra fingrarna igenom.
”You know”, börjar hon, ”it’s been… a journey. It really has. And some parts of it have been lovely and other parts of it have been… challenging, to say the least, and… well, here we are.”
Jag nickar.
”Here we are”, ekar jag.
”And you and love?” frågar Katie.
”I’m still with Ash”, säger jag. ”She’s touring at the moment.”
”Sorry to hear that”, säger Katie. ”The touring, I mean. It must be hard on you both.”
”Yes, well… you know”, säger jag.
”I do know”, säger Katie och ler lite.

Hon kramar ur sin tepåse mot kanten på koppen och lägger den på fatet.
Jag tittar på hennes ansikte, låter blicken glida över hennes raka, markerade ögonbryn, bleka hyn, den höga pannan. Hon är så välbekant, jag kan hennes drag utantill, det känns märkligt att se dem igen. Att ha tid att titta ordentligt. Igen.

”You look thinner”, säger Katie. ”Your face is more narrow than I remember it.”
”Yeah”, säger jag. ”I’ve… lost some weight. It’s not intentional.”
”I should hope not”, säger hon. ”Hey, is something going on? You’re quite pale, aren’t you?”
Jag pausar.
Hon är inte den första som anmärker på min anemiska blekhet, men jag brukar vifta bort kommentarerna. Nu går det plötsligt inte. Katie känner varje centimeter av mig, har kunskap om varje födelsemärke, varje ojämnhet. Hon vet exakt hur mycket eller lite underhudsfett jag har, vilka toner min hud får om vintern, om våren, sommaren.
”Well”, säger jag, ”something’s not quite right.”
Hon blir orolig, jag ser det, ser hur skuggan drar över hennes ansikte, hur hon spänner musklerna i käken.
”Please don’t worry”, skyndar jag mig att tillägga. ”I’ve had a million tests done.”
”And..?”
”And it seems that I’m not absorbing nutrients properly”, säger jag. ”It’s a bit unclear why.”
”Oh, shit”, säger Katie. ”Fuck, that’s… not good. Are you sure you’re eating?”
”Of course I am”, säger jag.
”Yes, yes of course you are, I’m sorry”, säger Katie. ”That’s really worrying. Are you having any symptoms, apart from the weight loss?”
”The list is becoming quite impressive”, säger jag.
”Does Ashley know?” frågar hon.
Jag gör en gest som betyder varken ja eller nej.
Katie skakar på huvudet.
”You should tell her”, säger hon. ”She would want to know.”
”Yes”, säger jag. ”I know. I will. It’s just that…”
”…you don’t want to worry her while she’s away”, fyller Katie i.
”Pretty much”, säger jag.
”And when is she expected back?” frågar Katie.
”Late June”, säger jag.
”Right”, säger Katie. ”And how long has this been going on?”
Jag suckar.
”About a year. Maybe a bit longer. But it has sort of escalated in the last few months.”
”Oh, L”, säger Katie.
Jag sväljer, försöker bli av med den emotionella klump som kilat sig fast i halsen.
”It’s fine, I’m sure it’ll be fine”, säger jag.
”Of course it will be fine”, säger Katie och plötsligt ligger hennes hand på min arm.

Värmen.
Tyngden.
Pulsen.

Jag tittar på henne. Tänker att hon är en annan nu. Jag är en annan nu.

”I loved you so much”, säger jag och formar orden så att hon också ska höra det jag inte säger.
Vi ska inte ses, vi ska inte höras, vi var aldrig vänner. Det här är inte en ny början.
Hon nickar. Förstår.
”I loved you, too”, säger hon.

Och det om det.

Vi blir kvar en stund, pratar om vardagligheter, små uppdateringar från två delar av en tillvaro som en gång satt ihop. När hon reser sig kysser hon mig på kinden, som man gör.
Jag ser henne gå.

Annonser

4 tankar om “Past tense

  1. Malin skriver:

    En så otroligt välskriven text! Det kändes som om jag satt där med dig och Katie medan jag läste. Älskar hur du skriver verkligen!

    Vill också säga att jag hoppas att du får reda på vad som är fel med ditt näringsupptag. Helst i förrgår, liksom. Det låter inte jättebra det där.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s