Man tar ett steg, och sedan ett till

Jag tillbringar en del av helgen hos Joanna och barnen. Det är februari, men det är också sjutton grader varmt, vindstilla och sol. Den Lilla Katie ligger på mage i gräset och läser Harry Potter. Walter intill henne på filten, uppmärksamhetstörstande, grabbar tag om hennes fläta och drar tills hon tjuter. Då skrattar han och hon himlar med ögonen, lirkar loss hans knubbiga lilla hand och jagar honom genom trädgården.

Jag sitter på altanen bredvid Joanna och tänker på tiden. Tänker på hur jag satt på samma altan bredvid Ashley en kväll förra våren. Vi var barnvakter, Joanna och Josh var ute för första gången sedan babyn kom. Den Lilla Katie sov i sin säng på övervåningen, men Walter var fortfarande vaken, protesterade varje gång jag försökte lägga honom i spjälsängen. Så vi satt där, i det sista kvällsljuset, och väntade medan hans ögonlock blev tyngre och tyngre, nappens guppande långsammare och långsammare.
”Do you ever think about, you know, kids?” frågade Ashley och jag tror att jag skrattade till, eftersom jag hade Walters varma tyngd i famnen och det var svårt att tänka på något annat än de sömniga rörelserna och hans fjuniga huvud mot min axel.
”It happens”, sa jag och väntade på en fortsättning som inte riktigt kom. I mellanrummet tänkte jag på hur vi skulle sitta på vår egen altan en dag, snart, och vänta på att vårt eget barn skulle somna. Hur det skulle vara lika ljuvligt, och kanske ljuvligare ändå.
”I mean, they are lovely”, sa jag och strök Walter över pyjamasryggen.
”You are lovely”, sa Ashley och i samma ögonblick gled nappen ur Walters mun och Ashley fångade den precis innan den landade på trädäcket.
”He’s conked out now”, sa hon.
Jag reste mig då, gick in i huset och lade babyn i spjälsängen. Tänkte, medan jag kontrollerade babymonitorn, att vi skulle komma tillbaka till samtalet, att jag skulle ställa henne samma fråga. Men när jag kom ut igen talade Ashley i telefon, det första samtalet i vad som skulle mynna ut i en nästan tio månader lång Europaturné.

”They are lovely”, ekar jag nu och tittar på barnen i gräset. Februarisolen varm som i maj. Den Lilla Katie har fångat Walter och vänt honom uppochner. Han skrattar så han hickar, hans runda lilla mage bar där t-shirten glidit upp.
Joanna följer min blick, hon skuggar ögonen med handen.
”Most of the time”, säger hon och ler lite. ”This morning, for example, Walter tried to eat a slug. Remeber that, when you kiss him goodbye later.”

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s