A Woolf kind of night

Vi skriver mejl nu. Långa, vindlande mejl från varsin sida kontinenten. Det är ett bra komplement till de korta, snabba sms:en, de oregelbundna telefonsamtalen, den aldrig sinande längtan. Jag berättar om hur januari kändes som en drivbänk, en rektangel fylld av jord där jag petade ner frö efter frö efter frö för framtiden. Hon berättar om hur januari kändes mild mot huden i den spanska vintern, men hård mot själen. Jag berättar inte om hur det oroar mig att höra henne reflektera över sin känsla av isolering. Hon berättar inte vad hon gör för att stilla denna. Istället berättar jag vad jag läser om kvällarna, och vad jag tänker på om mornarna medan jag förbereder mig för dagen. Hon skildrar vad hon gör i mellanrummen sedan hon tröttnat på att utforska dessa nya platser, vad hon längtar efter, vad hon drömmer. Ibland vaknar jag mitt i natten och letar fram hennes senaste mejl i telefonen, blåaktigt sken i rummet när jag läser orden, hur de transporterar mig närmare, närmare.
Då sms:ar jag, trots att klockan är halv fyra om morgonen. Skriver,

Just in case you ever foolishly forget;
I’m never not thinking of you.”

Ligger vaken tills hon svarar. De korta, mjuka orden följandes på mina lånade.

And you, my Virginia.”

Hur jag älskar att hon vet det. Våra referensramar som hakat i varandra, hjärnorna som delar så många nervbanor nu.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s