Pretend parent

Jag och Chris äter lunch när Joanna ringer. Hon låter stressad och Walter avgrundsvrålar i bakgrunden och jag vet att Josh filmar utomlands i minst två veckor till och det är onsdag och på onsdagar har Den Lilla Katie balettlektion efter skolan.
”Hey”, säger jag och försöker förekomma henne. ”What a coincidence! I was just about to text you and ask if I could pick up Katie from dance class tonight? Maybe take her out for dumplings after?”
Jag hör hur Joanna andas ut i andra änden.
”I know that you literally just made that up”, säger hon, ”and that in itself makes me want to sob with gratefulness.”
”What’s up with Wally?” frågar jag. ”He doesn’t sound too happy?”
”Ear infection”, suckar Joanna. ”Third one in two months.”
”Fabulous”, säger jag. ”I’ll pick you up some dinner on our way back then, shall I?”
”Oh, now I’m actually crying”, säger Joanna.

Den Lilla Katie är en älva i dansdräkt och små mjuka balettskor. Det mörka håret i en stram knut, men vilt runt pannan. Jag står vid fönstret mellan korridoren och salen och tittar tillsammans med några av de andra föräldrarna.
”Which one is yours?” frågar en pappa och jag pekar på Katie genom glaset, känner mig varm inombords vid tanken på att ha ett barn som hon.
”Well, she’s not mine as such”, lägger jag till.
”No, I thought you looked a little on the young side to be a mum”, säger han.
Skenet bedrar, tänker jag. Om bara några år är jag uppe i åldern då en graviditet skulle räknas som geriatrisk.
”You’re the nanny, then?” fortsätter han.
Norra London och dess rikemansantaganden.
”Friend”, säger jag.
Han nickar.

”Eat in or take away?” frågar mannen bakom disken när vi beställer mat på den lilla kinakrogen runt hörnet från dansstudion.
”Eat in, thank you”, bestämmer Den Lilla Katie. Hon har dansdräkten på under kappan och trikåfötterna nerstoppade i vinterskorna.
Vi väljer ett fönsterbord under en klunga med papperslyktor och Katie dinglar med benen och pratar som ett höghastighetståg.
”We should do this more often”, säger hon och låter vuxen, och jag ler och säger att det borde vi absolut, hon är min favoritdejt, alla kategorier.
”It’s decided, then”, säger hon nöjt och bryter isär ätpinnarna.
Hon håller mig i handen när vi går hemåt, som hon brukar, och jag tänker att det kanske inte är så många år kvar som hon vill hålla en vuxen i handen. Hon börjar bli så stor nu.
Kramar den lite extra i min.

2 tankar om “Pretend parent

  1. Ulrika skriver:

    Att få vara nära ett barn på det viset – vilken grej det är. Men att ha en vän som hjälper till med ens barn på det viset – också vilken grej! din vän har tur som har dig.

    • Libertin skriver:

      Ja! Det är ju en sådan oerhörd lyx, att få ha en relation till ett barn utan att behöva ta hela ansvaret som föräldraskap innebär. Men det får mig nog också att längta lite extra efter ett eget barn, ett jag inte behöver lämna tillbaka i slutet av dagen.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s