Klockan 17:04 var det fortfarande ljust

Fem månader. Jag tänker på Ashley och på hur hon tycks blekna inom mig, som om jag tvingats släppa taget trots att jag försökt hålla så hårt om henne. Det finns så mycket utrymme i mig nu, jag vet inte vad jag ska göra av det i väntan på henne. Vill inte råka fylla det med något annat, men det ekar så högt i dessa mina rum.

Det blir ett bättre år, sa jag till någon häromdagen. Jag kan känna det, sa jag. Det är mest en affirmation, när jag kryper in i mig själv sent om kvällarna känns det annorlunda. Ett litet korn som skaver och skaver. Sandkornet i musslan blir till sist en pärla, tänker jag, medan jag granskar min oro framför spegeln. Jag skulle hellre bära detta oroskorn som en pärla om halsen, istället för i den.

Tid, tänker jag så, och sträcker mig efter tandborsten. Det är sent, jag borde sovit sedan länge. Jag förstår rent intellektuellt att saker tar tid, att vissa saker löser sig med tid, att andra blir oviktiga. Förstår, men har svårt att acceptera detta väntande som en rimlig metod. Har aldrig varit särskilt tålmodig. Har aldrig heller varit i så många olika situationer där så mycket är bortom min kontroll.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s