En vanlig en

Vi ser The Human Voice på Gate Theatre och knockas av Leanne Bests förmåga att ta sig an detta tidlösa monodrama. En förunderligt intim upplevelse om ett uppbrott, där Bests röst smyger innanför huden och stannar kvar långt efter det att vi lämnat salongen.

Ashleys hand i min på vägen hem och jag tänker på oss. På hur hon snart kommer att vara borta igen, på hur det tär på mig varje gång hon reser iväg. Den gemensamma vardagen mer av ett undantag än en regel.

Spindelsäsong där jag äntligen lyckats sätta nät för vädringsfönstren så att inga enorma husspindlar tar sig in. Min första september med normal puls på fyra år. Inga snabba skuggor längs golvlisterna.

Mens och förkylning i kombination. Varje nysning ett blodbad. Att folk inte pratar mer om hur komisk kvinnokroppen kan vara, är inte det märkligt?

Den Lilla Katie som ringer för att säga att hon vill att vi ska ”hang out real soon, do you promise?” och jag lovar och tänker på min ständigt växande tacksamhet.

En riktigt god ratatouille som får puttra länge och som får Ashley att blunda sig igenom middagen. Tacksamheten, igen. Livet. Människorna i det.

(Men också: ett halsont som inte går över, en missad yogaklass som jag verkligen längtat efter, en ständigt värkande axel efter alla dessa timmar (dagar, veckor) vid datorn, ekonomisk oro, politisk oro, världsoro. Dåligt samvete över att inte räcka till, prestationsångest, klimatångest. Och så lite känslor av ensamhet då och då, förstås. Nå, ni märker ju att jag är en alldeles vanlig människa.)

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s