Stilla söndag

Så blir vi sjuka, som man blir i September.
Helgen flyter förbi oss där vi ligger, först i sängen, sedan skavfötters i soffan och slutligen på en filt i gräset i parken. Azurblått, currygult, hundra nyanser av grönt. Varma vindar.

”I’ve had worse sick days in my life”, säger Ashley och rullar över på rygg, hennes axel tätt pressad mot min.
”September, babe”, svarar jag.

Den har blivit vår vanligaste fras under de gångna veckorna. Den bär tacksamheten över att få vara människa, att få vara i livet, få vara tillsammans. Jag har så mycket tacksamhet nu för tiden och jag har svårt att avgöra om den kommit med åldern, om den beror på att livet helt enkelt har blivit bättre, eller om det är insikten att saker när som helst kan förändras. Kanske en kombination av alla tre. Tacksam är jag dock, för allt möjligt. Allra mest för mina privilegier, förstås. Att jag vet var mina nära och kära befinner sig, att jag inte behövt fly mitt hem, att jag är varm och mätt och trygg.

Vi blir kvar i solen i flera timmar. Den är mild och mjuk mot skinnet, bränner inte. Det enda rodnande i våra ansikten är feberrosorna som blommar på kinderna. Parkens ljud omsluter oss. Sorlet av andra människors lediga samtal, prasslet av ekorrar i buskarna, flygplanens dånande ovanför, barn som springer, leker, tjafsar. Deras röster ljusa och klara. Snart kanske, tänker jag, snart.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s