Promise me a rose garden

”Oh God”, säger Ashley efter sommarens sista helgföreställning. ”I’m quite sad it’s over.”
Vi står och ser på medan riggen tas ned för att fraktas bort.
”Me, too”, säger jag med armen om hennes midja. ”Maybe more so than you, actually.”
Från juni till september har hon uppträtt på samma plats, gjort samma rutin, samma tider varje helg. Det har varit ljuvligt, eftersom jobbet legat mindre än tio minuters promenad från min lägenhet. Det har varit ljuvligare ändå, eftersom det betytt att hon inte varit borta från London (läs: mig) mer än fem dagar i sträck på flera månader. Men nu är det alltså över.
”We should celebrate anyway”, säger Ashley.
”We should”, nickar jag.
”Make out-session in the rose garden?” föreslår hon med huvudet på sned.
”Always”, säger jag.

Vi hånglar lite i gräset intill en rosenrabatt fylld med David Austins Olivia. Hennes hand om min nacke. Hennes andetag i min mun. Himlen är blå ovanför. Septembersolen mjuk mot huden. Det är fint. Hon är fin. I huvudet rör sig molnen, de hopar sig och jag biter henne försiktigt i underläppen, tänker var är du på väg?

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s