Here we are, dancing in the rumbling dark

Jag överraskar Ashley med biljetter till en semihemlig Kate Tempest-spelning. Leder henne ovetandes till den tunga branddörren på baksidan av Peckham Levels. Det ska bli åska, Londonluften trycker, bär dova toner av jasmin och mjuk asfalt, grillrök, avgaser. Hon har nyss återvänt hem och hennes hår ligger nytvättat fuktigt mot ryggen, resan bortsköljd, hennes axel åter så nära min när hon läser namnet på biljetterna.
”Is this for real?” säger hon och jag nickar, smyger armen om hennes midja. Hur hon tittar upp, ögonen stora och glansiga. Min fina, mjuka luftakrobat med känslorna så tydliga under huden.

När Tempest framför People’s Faces står jag intill henne, tårarna strömmande nedför våra kinder, i ett rum som tystnat, som stillnat, som vilar i denna enda människas sanning om samtiden. Mörkret som häver sig omkring oss, strimman av ljus vid horisonten.

Timmar senare, när vi omtumlade kliver ut på gatan igen, förändrade, injicerade med hopp och vemod, lyser den första blixten upp natthimlen. Den följs av tusen andra och ett skyfall som bara kan beskrivas som bibliskt. Ashleys nakna ben när vi springer genom regnet, tygpåsen som dansar mot höften, hennes ansikte upplyst av blixten när hon vrider på huvudet och möter min blick. Läpparna som ljudlöst formar orden, rösten som dränks av ovädret.

”Thank you.”

Och jag ser henne.

I ett enda hastigt ögonblick ser jag henne, våra vägar som korsats och flätats samman, men också hur vi plötsligt ska komma att gira åt varsitt håll.

Bilden som etsas på näthinnan. Hur jag vet att jag aldrig kommer att glömma den. Resten av livet skulle kunna vigas åt att åter få uppleva samma hundradels sekund av upplysning. Den våldsamma insikten om att vår tid intill varandra inte är evig, var kommer den ifrån? Varför slår den ner just nu, likt blixten klyvande? Varför ekar förlusten i mig, i ett ögonblick av total samhörighet?
Varför känns den sann?

Annonser

5 thoughts on “Here we are, dancing in the rumbling dark

  1. Clara skriver:

    Åh Libertin, det här är så brutalt, så rått, så ärligt, så vackert! NÄR FÅR VI LÄSA DIG I TRYCKT FORM?! Alla förlag, se hit omedelbart!

  2. Ellinor skriver:

    ”i ett rum som tystnat, som stillnat, som vilar i denna enda människas sanning om samtiden. Mörkret som häver sig omkring oss, strimman av ljus vid horisonten”

    Jaha. Så sitter man här och gråter. Som så ofta.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s