Melodramatica

Jag vaknar och kan inte skriva. För tredje gången på en vecka vaknar jag och kan inte skriva. Jag vet inte om det är hösten eller den stundande ensamheten eller tröttheten, men skriva kan jag inte. Så jag skriver.

Det finns ett motstånd i skrivandet. Jag skriver det till Anna och får tillbaka milda ord och ett fotografi från ett kvällsdopp i medelhavet. Purpurhimmel över mörkblått vatten. Här är kvällarna kyliga nu, om mornarna vaknar vi till kondens på insidan av fönsterglaset.

Ashley försvinner iväg tidigt till sin träning, hon lämnar efter sig en svalnande tomhet i sängen och jag förbereder mig på dess permanens. Det går inte att räkna dagarna till återvändandet, hon har inte gett mig något datum för det. Istället räknar jag ner till avresan, ser avståndet krympa. Krymper själv under dess oundviklighet.

Annonser

4 tankar om “Melodramatica

  1. Hannah skriver:

    För att inte kunna skriva skriver du alldeles fantastiskt! Jag blir lika glad varje gång jag ser att det kommit ett nytt inlägg från dig. Skulle så gärna vilja lära känna dig, även om det redan känns som att jag gör det.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s