Take the leap

Jag jobbar helg med att skriva ett förslag till en produktion jag blivit tillfrågad om att skriva ett förslag till. Det är roligt och fruktansvärt. Mest fruktansvärt. Jag har sådan prestationsångest, trots att chansen att faktiskt få skriva själva föreställningen är så minimal att den knappt ens finns. Men jag har ändå (som en av tre eller fem eller kanske tio dramatiker, vem vet) blivit tillfrågad, och därför är det förstås värt våndan och tvivlet och mödan i att försöka. Så jag våndas och tvivlar och sliter, och Isa sitter vid skrivbordet mitt emot och det är bra, för när jag lutar huvudet i händerna och suckar om hur djupt vatten jag begett mig ut på, säger hon lugnt,
”You’re going to the cinema.”
Och jag, förvirrad, tittar upp och säger, ”No. No, I’m finishing this. I am. And then I’m going home.”
Och hon fortsätter, på sitt franska, bestämda sätt, ”No, listen. When people first went to the cinema, they did not know they weren’t going to die when a car came rushing towards them on the screen.”
”What are you…?”
”Quiet”, säger hon. ”Just listen.”
Så jag lyssnar.
”Turns out, they were fine. Terrified, yes. But fine.”
Och jag fortsätter lyssna.
”This is just like that”, avslutar hon. ”You’re going to the cinema. And you will be fine. Either way.”

Och så är det. Man klarar sig. Oavsett.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s