Pain forgotten

”Snart, Libertin”, säger Anna. ”Snart är jag fri.”
Jag skrattar. Den skrivande blir aldrig fri, eller är det ständigt, jag är inte säker. Jag säger det.
”Det motstående behöver inte vara fördrivande”, säger Anna. ”Ljus och mörker kan existera i samma kropp, samtidigt.”
Och det har hon ju rätt i.
Vi pratar om hur mycket man behöver umgås med sin text. Alla timmar, dagar, år. Det kräver kanske en särskild sorts vansinne. Jag trodde inte att jag besatt det, men det gör jag tydligen. Också. Som hon.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s