Modet är livets enda mått?

Jag flyger från Gatwick och landar i en annan stad, i ett annat land. Äter annan mat, sover i en annan säng, träffar andra människor, pratar ett annat språk och återvänder sedan. Till London. Jag älskar London. På ett annat sätt nu, än då jag först kom hit.

När jag kliver in på teatern, direkt från flygplatsen, fortfarande med resväskan i handen, möter jag Chris.
”How did it go?” frågar han med uttrycket hos Mr Weasley i scenen ur Harry Potter and the Prisoner from Azkaban då sönerna stulit den flygande bilen för att hämta Harry från Privet Drive mitt i natten. Det är en perfekt imitation.
”Very well, unfortunately”, säger jag.
”I’m very sorry to hear that”, säger Chris och ler med hela ansiktet. ”That’s awful news.”

Ja. Det gick mycket bra. Det är inte direkt synd, men det är besvärligt. Innerst inne hoppas jag att det inte gick så bra som det kändes. Jag kan inte tacka nej, därför hoppas jag att jag inte behöver tacka ja. Inte nu. Inte än. Jag är inte redo, är inte klar med det liv jag lever här, det som känns som mitt. (Åter igen: är man någonsin redo? Handlar inte livet om att kasta sig ut? Jo. Nej. Jag vet inte längre. Det är en uppriktig fråga. Ibland tänker jag att det handlar mer om att hitta hem.)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s