You and me, Mole

Den Lilla Katie har öroninflammation och är hemma från skolan. När jag kommer dit står Joanna påklädd i hallen, redo att rusa iväg. Josh är bortrest på inspelning någonstans i Skottland.
”Thank you, thank you, thank you”, säger Joanna på väg ut genom dörren. ”Call if there’s anything.”
Jag vinkar efter henne och kliver ur skorna, hänger av mig jackan. Den Lilla Katie sitter högst upp på trappavsatsen.
”Hey sugar”, säger jag. ”How are you?”
Den Lilla Katie tittar sammanbitet på mig.
”My ears hurt”, säger hon. ”And we’re out of ice cream.”
”Not fabulous, then”, konstaterar jag.
Hon hasar ner för trappan sittande på rumpan. Det blir en liten duns för varje trappsteg.

Jag vispar ihop en nödglass av grädde, socker, ägg och vaniljpulver och ställer smeten i frysen. Den Lilla Katie sitter på köksbänken och dinglar med benen.
”What would you like to do while we wait for the ice cream?” frågar jag.
Hon rycker på axlarna, tittar ut genom fönstret. Där ute är det vår och sol, en sorts dis som sveper in hela London i ett förskönande filter.
”Can we please go outside?” ber hon.

Vi sätter oss i lä på altanen, Den Lilla Katie vägrar jacka men går med på en varm kofta och en mössa över de onda öronen. Jag läser högt ur The Wind in the Willows och hon blundar i solen. Grannens katt kommer och gör oss sällskap, den tyr sig till Den Lilla Katie och hon klappar den så hårt och kärleksfullt att den börjar spinna. Jag går in och rör om i glassen. När jag kommer ut igen låter Den Lilla Katie plötsligt förkyld, hon snorar och snörvlar och torkar näsan på tröjärmen. Katten spinner fortfarande bredvid henne.
”Do you feel worse, sugar?” frågar jag. ”Maybe we should go back inside?”
Hon skakar på huvudet och fortsätter klappa katten.
”No”, säger hon bestämt. ”I’m just allergic to cats.”

Glassmeten fryser på ett par timmar och Den Lilla Katie får en halv tablett paracetamol för värken i öronen. När Joanna kommer hem strax efter tre sitter vi i soffan och spelar Plants vs. Zombies på Joshs ipad. Den Lilla Katie protesterar när jag ska gå, men jag måste vara på plats på teatern klockan fyra, det står i mitt kontrakt och skulle i princip kunna vara skrivet i mitt eget blod.
”It’s always the theater”, suckar Den Lilla Katie. ”Everyone always has to be at the theatre.”
Och så är det ju.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s