Freudiansk halka

”Det var hemskt”, säger jag till Anna i telefonen. ”Hon var så säker på att jag menade allvar.”
Utanför bussfönstret glider Houses of Parliament förbi.
”Gjorde du inte det, då?” frågar Anna.
Ibland behöver man se världen genom glas, utan att befinna sig omedelbart i den.
”Kanske”, säger jag. ”Lite.”
Sjukt stort är det, Houses of Parliament.
”Det är den bästa freudianska felsägningen jag hört”, säger Anna. ”Vad hände sedan?”
Människorna ser så små ut.
Jag suckar.
”Ingenting.”
Mycket turister.
”Libertin”, lirkar Anna.
Många färgglada dunjackor med japaner i.
”Vi åt färdigt, hon tog en dusch, jag åkte hem.”
Så himla kallt är det väl inte?
”Du åkte hem?” säger Anna.
Det är något med ljuset.
”Ja, jag åkte hem.”
Det är grått.
”Och sedan?” frågar Anna.
”Sedan, ingenting.”
Grått är inte en trevlig färg när det gäller ljus.
”Du tycker inte att ni borde prata om det?” frågar Anna.
”Det var ett skämt”, säger jag. ”Ett idiotiskt knock-knock-joke.”
Grått är en okej färg när det gäller hav och klippor och kanske som inslag i inredning.
”Fast det var inte riktigt ett skämt”, säger Anna. ”Eller hur?”
Grått, grått, grått.
”Nej”, säger jag. ”Det var till exempel inte det minsta roligt.”
Gråt.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s