Life on Mars

Det är half-term och min andra Katie, Den Lilla Katie, sexåringen, har lov. Jag tar ledigt en eftermiddag och vi går och ser The Wondercrump World of Roald Dahl på Southbank Centre. Den Lilla Katie tycker bäst om den uppochnervända korridoren ur The Twits och själv blir jag mest förtjust i den jättelika persikan. Vi gillar båda den enorma sängen där det hålls högläsning ur Matilda.

På vägen hem försöker hon inviga mig i konsten att berätta knock-knock-jokes.
Det går inte särskilt bra.
”Knock-knock”, säger hon.
”Who’s there?” frågar jag (så mycket har jag ändå snappat upp).
”Potato”, säger hon.
”Potato, who?” frågar jag.
”Potato, potato”, säger hon och skrattar så hon nästan snubblar sig ner för trappan vi går i.
Jag fångar upp henne innan hon ramlar, men skämtet faller platt.
Hon prövar mig igen, den här gången är det en fisk som knackar och jag begriper fortfarande ingenting. Det måste vara en kulturkrock, tänker jag, mellan mig och England. Eller mellan att vara uppvuxen på nittiotalet att växa upp på andra sidan millennieskiftet.
Hon försöker en gång till (”Strawberry, who?”, ”Yes, I’m happy!”) och jag känner mig som en utomjording, eller kanske bara som en riktigt trist vuxen. Jag vet inte vilket som är värst. Antagligen det senare.

När jag lämnat Den Lilla Katie i receptionen på teatern där hennes pappa repeterar, hör jag henne ropa efter mig.
”Next time, you have to tell me a joke”, ropar hon. ”A really good one.”
”Does it have to be a knock-knock-joke?” ropar jag tillbaka.
”No”, hojtar hon. ”It can be a joke from your planet.”

 

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s