Change is the only constant

The Rolling Stone, en pjäs om homofobi i Uganda, spelas på Orange Tree. Pjäsen är ett svar på den hatkampanj från 2010, då tidningen Rolling Stone publicerade en lista med namn, adresser och fotografier på 100 (misstänkt) homosexuella människor under rubriken ‘Hang them’.

Jag och Katie går och ser den tillsammans, vi har båda en varm relation till just Orange Tree. Katie har spelat i ett tiotal uppsättningar där de senaste åren och jag ser det mesta som sätts upp. Jag brukar oftast tycka om pjäserna de väljer och får alltid en varm, hemtrevlig känsla av att kliva in i salongen. Dessutom ligger teatern mindre än femton minuters promenad från min lägenhet och det gör det lätt att gå på dörren, vilket är smidigt eftersom det oftast är utsålt. Ofta till samma, trogna publik. De som kommit till varje uppsättning sedan 1971.

The Rolling Stone har fått fina recensioner. Fem stjärnor av en handfull tidningar, fyra av flera andra. Därför blir jag lite förvånad när vi kommer in i foajén och där knappt är någon publik alls. Dörrarna är öppna och jag förväntar mig en fullsatt salong, men där inne finns bara ett tiotal personer. Vi sätter oss. När dörrarna stängs och ljuset dämpas en stund senare är det inte ens halvfullt.
”Where is everyone?” viskar Katie och jag har inget svar, undrar samma sak.

Det är en bra pjäs. Jättebra. Viktig och gripande, extremt aktuell, plågsamt bekant. Skådespelarna är helt fantastiska. I applådtacket står vi upp, jag och Katie, liksom några andra runt om i salongen. Det är uppenbart att vi delar samma igenkänning, samma personliga koppling till texten, och det uppstår en oerhört skör och vacker känsla av samhörighet. Vi hör ihop, det känns viktigt. Du är inte ensam. Inte jag, eller du eller du heller.

Ute i februarikvällen är det ändå något som gnager. Varför var det inte fullt? Var fanns alla damer och herrar, alla tanter och farbröder som brukar befolka Orange Tree? De som till och med satt igenom Pomona, trots att de definitivt inte hörde till den tänkta målgruppen. Varför var de inte där?

Jag tänker att det har med fördomar att göra. Det är en fördom från min sida. Att äldre människor har svårare att acceptera homosexualitet. De som var unga medan det ännu var olagligt och mer bespottat än det är idag.

Men kanske var det inte alls på det viset. Kanske var det så att tre fjärdedelar av Orange Trees trogna besökare hade influensa just den här kvällen. Kanske var det så att det var något extra bra på tv.

Eller så var det så att det tog emot.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s