Vi får inte glömma, särskilt inte nu

Jag läser The Nightingale av Kristin Hannah och gråter mig igenom den. Det är berättelsen, visst, men också hur den djupnar av sin förankring i historien. En skärva av något fruktansvärt, som en skugga över livets alla nyanser.

På tunnelbanan från jobbet, jag borde inte läsa här, borde lägga boken ifrån mig, men Vianne och Isabelle, jag kan inte överge dem. Så jag läser. Från sätet intill sträcks en pappersnäsduk fram. Jag tar emot den, eftersom jag gråter, tackar och gestikulerar mot boken. Kvinnan som räckt mig näsduken ler och säger ”I know, I read it myself last week. Beautiful book, isn’t it?”

Och det är det.

Ni får ta det här som någon sorts boktips.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s