Rise again, Marianne, rise again

Ni vet hur de placerar sig i minnet, ögonblicken. Hur de får fäste i oss och sjunker djupare, djupare, tills de är en del av kroppen. Ni vet hur man år senare kan återkalla varje liten detalj. Var man befann sig, vad man gjorde, vad man sa, vad man tänkte, hur det kändes. Ni vet, jag vet.

Teatern är en skrockfull plats, så skrockfull att när den trettonde november råkar infalla på en fredag låter vissa produktioner bli att lägga en föreställning just den kvällen. Därför är den trettonde november min första lediga fredag på nio veckor.

Plats: Katies vardagsrum. Det är mörkt utanför och rummet är upplyst av golvlampan och ett par värmeljus i sina lyktor. Regnet smattrar mot fönstret.
Hon: utsträckt i den blommiga soffan, halvvägs genom Vogues decembernummer.
Jag: tillbakalutad i fåtöljen med det sista avsnittet av The Black Tapes Podcast i hörlurarna, Katie tycker att den är för obehaglig att höra på. Jag tycker att den är rysligt spännande och kan inte stå emot.
På soffbordet: Mina fötter, en kopp grönt te med honung, ett glas rött vin med läppstiftsmärke.
Vi har precis ätit. Jag har ansträngt mig och lagat lasagne, det har tagit tid eftersom jag bränner den första omgången beachamelsås när Katie låter sina händer vandra över min förklädesklädda kropp. Disken står fortfarande i diskhon, där kommer den att bli stående.
Ljudläggning: Soundtracket till filmen Perfume snurrar på låg volym på grammofonen i hörnet.

Katies mobil ringer i köket, hon lägger ifrån sig tidningen och reser sig ur soffan. Går genom rummet.
Jag säger: ”Bring back some chocolate.”
Hon ler och snuddar vid min arm på vägen till köket.
Jag hör hur telefonens ringsignal bryts itu och hur hon säger: ”Hello?
Sedan säger hon: ”Oh, God.” och jag pausar podcasten och väntar på att hon ska säga något mer, men hon är tyst och lyssnar på personen i andra änden och tillslut säger hon ”Oh, God.” en gång till och det låter som om marken försvunnit under henne.
Hon säger: ”Yes, you too.” och avslutar samtalet och sedan står hon i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet och är alldeles blek. Det röda, lite skavda, läppstiftet har plötsligt onaturligt mycket färg i förhållande till hennes ansikte.
Jag lossar hörlurarna ur öronen.
Hon säger: ”Something terrible is happening in Paris.”
Hon går fram till tv:n. Bläddrar bland kanalerna. BBC. Live från Paris. Kaos och gråt på franska. Chockade nyhetsankare som försöker samla sig i direktsändning. Människor som flyr för sitt liv. Våld och blod och död.

Vi sitter uppe långt in på natten, säger inte mycket. Sirener och allvarliga ansikten på tv. Ljusen brinner ut, grammofonen slutar snurra, teet kallnar på soffbordet och regnet fortsätter sporadiskt att smattra mot fönstret. Katies hand i min och hon släpper inte taget ens när hon somnar mot soffans armstöd.

Jag tänker att terror är ett språk jag inte förstår.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s