First lady of the air

Ashley har varit tur och retur till Taipei sedan sist jag såg henne. Del ett av Asienturnén. Jag granskar henne noga för att se hur resan märkt henne, övertygad om att alla världsomseglingar lämnar små spår hos resenären. Även de som bara innefattar ett enda stopp och klaras av på mindre än fyra dygn. Jag finner ingenting, förutom rester av en fransk manikyr på hennes naglar. Ashley är inte direkt av den sort som bryr sig om nagellack.
”How very bold”, säger jag och Ashley ler.
Den Lilla Katie är blyg och håller mig i handen där vi står i receptionen till London Eye och väntar på Laura.
”Ashley has been to Taiwan this week”, berättar jag för henne. ”She’s an aerialist and went there to perform.”
”You’re not scared of heights?” frågar Den Lilla Katie.
Ashley skakar på huvudet.
”Not at all”, säger hon. ”Are you?”
Den Lilla Katie rycker på axlarna. Hon petar på en skarv mellan två golvplattor med den högra Dr.Martenskängan.
”You’re not even scared of flying?” frågar hon.
”Actually”, säger Ashley. ”I am a little.”
Jag tittar förvånat på henne.
”It’s a control thing”, förklarar hon.
”I went on an airplane this summer”, säger Den Lilla Katie som tycks ha glömt att hon är blyg. ”It didn’t crash.”

Jag får syn på Laura en bit bort och vinkar åt henne. Hon påminner lite om Amelia Earhart, i skinnjacka med fårpälskrage och pilotmössa i trettiotalssnitt med pilotglasögon på huvudet. En uråldrig kikar hänger i sin läderrem runt hennes hals.
”You must be the Katie that I’ve heard so much about”, säger Laura till Katie. ”I’m Laura. Are you ready for an adventure?”
Den Lilla Katie, som blivit blyg igen, nickar storögt.
Laura hälsar på Ashley och sedan går vi ut i blåsten och förbi kön som ringlar sig lång nedanför det enorma millenniehjulet. Den Lilla Katie sneglar på Laura som fiskar upp sitt personalpass innanför jackan och visar det för kollegorna på bryggan. Så glider en tom kapsel förbi och jag får en tvångstanke om att jag ska trampa snett och falla ner i floden, eller att Den Lilla Katie ska få för sig att släppa taget om min hand och råka snubbla på kanten, men ingenting händer och plötsligt har vi klivit ombord och dörrarna stängs bakom oss.

Väl uppe i luften är det så spännande att Den Lilla Katie trycker näsan mot glaset och låter Laura sitta på huk bredvid henne och peka ut Londons landmärken långt där nedanför. Hon får låna kikaren och det har samma effekt som när museiguiden lät henne klappa Joey på mulen för några dagar sedan.
”I bet this looks amazing at night”, säger Ashley där hon står bredvid mig.
”I think it’s pretty stunning right now”, säger jag och Ashley flinar och knuffar till min axel med sin.
”Look!”, hojtar Den Lilla Katie. ”It’s Big Ben!”

Jag pekar ut tv-masten som påminner om Eiffeltornet, långt borta i den södra horisonten, den som markerar parken jag bodde intill innan jag flyttade till Kew. Ashley visar mig var OS-stadion ligger och Laura instruerar Den Lilla Katie hur hon ska ställa in skärpan på kikaren och hjälper henne att rikta den mot Buckingham Palace.
”I see horses!” ropar Den Lilla Katie. ”They look so small!”
Ashley sätter sig ner på bänken i mitten av kapseln.
”Getting dizzy?” ler jag.
Hon klappar på platsen intill sig. Jag sätter mig.
”I can’t believe you’re scared of flying”, säger jag.
”I can’t believe how much she looks like Katie”, säger Ashley och nickar mot Den Lilla Katie. ”Are you sure that’s not her kid?”
”Pretty sure”, säger jag. ”Katie does not plan to have children.”
”Oh.”
Den Lilla Katie vinkar åt minimänniskorna på andra sidan Themsen.
”Do you?” frågar Ashley.
”Do I what?” säger jag.
”Want kids?” säger Ashley.
Jag rycker på axlarna. Hur ska man veta?

När vi är nere på marken igen och har upprepat hela proceduren med att kliva ur kapseln (komplett med samma tvångstankar som tidigare och ett fast grepp om Den Lilla Katies hand) går vi och fikar på ett ställe Laura föreslår. Vi sitter vid fönstret och tittar på Themsen som flyter förbi utanför och sexåringen bubblar på om hur litet allting såg ut ovanifrån och hur det nästan, men bara nästan, kändes som att flyga.
Laura frågar henne om hon kan tänka sig att bli guide för London Eye när hon blir stor nog.
”No”, säger Den Lilla Katie bestämt. ”I’m gonna be a puppeteer and have a horse like Joey.”
Hon får förklara för Ashley och Laura vem Joey är. När hon är klar berättar Ashley att en av hennes kusiner jobbar med War Horse-produktionen på New London Theatre. Hon vinner omedelbart Den Lilla Katies beundran.
Josh hämtar sin dotter en stund senare och Laura, fortfarande klädd som Amelia Earhart, försvinner iväg till ett frilansuppdrag någonstans. Jag och Ashley blir stående mitt emot varandra på gatan utanför. Ingen av oss verkar särskilt sugen på att säga hej då. Jag har en knapp timme innan jag måste vara på plats på teatern.
”I’ll walk you there”, säger Ashley och krokar sin arm i min.
Vi går tillbaka genom Jubilee Gardens och väljer gångbron mellan Southbank och Embankment.
”Tell me about Taipei”, säger jag.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s