Bortom hud och hår

Ibland översköljs jag av känslan att allting kommer att bli bra, att alla beslut jag tagit och agerat på under det senaste året har varit rätt sorts beslut. Det är långt ifrån ofta, men tillräckligt för att jag inte ska gå under. Det tar tid att vänja sig vid något nytt. Jag söker ett sammanhang som är mitt, rutiner som är mina. Det är inte enkelt, men enklare än att stanna kvar. Under tiden tämjer jag min kropp, pressar den att klara sig bättre, försöker ge den mer muskler och en stadigare hållning. Vill att den ska stå rak även när själen den bär på stundvis viker sig under sin egen tyngd. Jag vill bli en kropp som orkar bära mig, som kan ta mig härifrån och någon annanstans, kanske tillbaka igen. Jag bryr mig inte om att den är smal och pojkaktig, jag vill bara att den ska orka mer. Visst hoppas jag att den för någon ska gå att älska, men eftersom det inte finns några mallar som garanterar detta aktar jag mig för att försöka pressa in den där den inte passar. Jag faller själv aldrig för kroppar ur ett visst register. De skal som bär själarna av Stephanie och av Katie, och för länge sedan; Olivia, är alla obeskrivligt olika. Där finns till det yttre inga gemensamma nämnare. Det som binder dem samman är deras unika röster, vackra hjärnor och skarpa, intensiva blickar. Alla har de kroppar som inte liknar någon annans, men det är inte heller det unika i deras höfter, magar, bröst eller armar som gör att jag faller. Jag har till det yttre ingen typ, inga ideal för en förälskelse att förhålla sig till. Alltså har jag äntligen slutat tvinga in min egen kropp i bojor, med förhoppningen att om någon, någon gång, ska komma att älska mig ska det inte vara för att jag är smal eller har starka lår, utan för att de förälskat sig i mitt väsen. Det som råkar bo i denna kropp.

Annonser