Då, nu, sedan

2013. Het augusti. På randen till förändring av den sort man välkomnar och längtar efter, men samtidigt fruktar. Jag klänger mig fast vid sommaren som om den vore den sista av sitt slag. På sätt och vis är det sant, ändå inte. Det kommer alltid en sommar till. I huset vid havet, invid de röda klipporna, tillbringar jag timmar på trädäcket blickandes ut över vattnet. Det känns som att rusta för krig, ett efterlängtat återerövrande sådant.

365 dagar senare, i ett annat år, vet man hur det blev. Att segern firades av mig, en utbrytarrebell, men med de tunnare kedjorna kvar. Den sörjdes av ingen, så vitt jag vet. Allt är annorlunda nu. Het augusti igen och havet är fortfarande blått, klipporna fortfarande röda. Inget blod flöt, men själen sprack i tu under vintern. För hastig växling mellan varmt och kallt, tror jag. Den har börjat läka i en annan form. Jag krigar vidare. Snart är jag kanske min egen.